| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STAMMA stam3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (ss. senare led i ssgr).
i förb. med prep.-adverbial (se dock 2 b) inlett med från, äv. ifrån, stundom äv. (numera bl. i vitter l. högre stil) ur l. av.
1) motsv. STAM, sbst.3 II 1, 2 (,8), om person, stundom äv. (jfr 4 a) släkt l. ätt o. d.: leda sin stam l. sitt biologiska ursprung från l. genetiskt utgå från l. vara avkomling(ar) l. ättling(ar) av (ngn l. ngra, äv. djur); äv. allmännare, med prep.-adverbialets huvudord betecknande folk l. land l. ort o. d., i uttr. angivande att den gm subj. uttryckta personen l. släkten l. ätten o. d. genealogiskt (gm fader l. moder l. föräldrar l. förfäder resp. gm stamfader l. stammoder l. stamföräldrar) l. på annat sätt hör hemma l. har sina rötter hos (den breda massan av) ett visst folk l. i ett visst land l. på en viss ort o. d.; härstamma (se d. o. 1). Människorna stammar från aporna, har det sagts. Begge Twå (dvs. brud och brudgum) med lika Leder stamma / Frå Nordens Ädla Ort. Eldh Myrth. 5 (1716, 1725). Mig .. / .. Du (dvs. en bördsstolt adelsman) intet släcktings namn vil gifva, / Fastän jag noga vil beskrifva, / At jag från Adam stammat har. Strand NeliSuec. 117 (1762). Oscar II I. 2: 9 (1859, 1886: Ifrån). Från folket stammar jag, dess vilda drifter brinna / hos mig. Lundquist PaterN 13 (1891). Än i dag kan våra författare i sitt litterära språk röja från vilken trakt de stamma, även ofrivilligt. Så gör t. ex. Karlfeldt, så Hans Larsson. SagSed 1938, s. 40. Zigenarna uppgåvo sig till en början stamma från Egypten .. och länge levde tron på deras egyptiska börd kvar. Etzler Zig. 29 (1944). Jag (dvs. en bondpojke) stammade av bönder och präster. Det var inget fel på mig. Hedberg Bekänna 169 (1947). Från .. (urfadern) stammar en inflytelserik bergsmans- och ämbetsmannasläkt. Malmberg StyckVäg 8 (1950). Av allt att döma stammade .. (Knut Långe) från Erikska ätten. TurÅ 1951, s. 22. — jfr AV-, NED-STAMMA. — särsk.
a) (†) i p. pf., i uttr. (vara) stammad från osv. den l. den (släkten o. d.), om person: med hänsyn till sitt biologiska ursprung (vara) utgången från den l. den (släkten osv.), stammande från den l. den (släkten osv.); äv. i överförd anv., om ngns börd; jfr HÄRSTAMMA 1 b. Jag (dvs. Johannes döparens moder) af Arons hus och Prästaslägt war stammad. Kolmodin QvSp. 2: 2 (1750). Från Nordens Kunga-hus, Din (dvs. storfurst Paul) höga Börd är stammad. Nordenflycht (SVS) 3: 30 (1762). (Gustav Eriksson) war både på fäderne och möderne stammad af Sweriges ädlaste ätter och kallade sig Wasa utaf sin fadersfaders gård Wasa i Uppland. Afzelius Sag. 5: 238 (1843). En trollkarl, hvilken somliga berätta hafva varit från Tullerum, sjelf stammad från ett troll på fädernet. Rääf Ydre 1: 31 (1856).
b) (i vitter stil) i utvidgad l. överförd anv., med prep.-adverbialets huvudord betecknande blod (se d. o. 5), i uttr. angivande vederbörande ss. (stam)besläktad med person(er) som har sådant l. sådant blod l. det l. det blodet flytande i sina ådror. Du skrala tiggargubbe! Usla träl! / Jag (dvs. Jeanne d’Arc) stammar från ett mera ädelt blod. Hagberg Shaksp. 4: 242 (1848). Det (är) så, att .. (jarl Ingvars son) på mödernet stammar av vendiskt blod. Melin VikSaga 127 (1910).
c) mer l. mindre bildl.; särsk. i fråga om människans utgående från Gud (gm skapelseakten) o. hennes hemmahörande i himlen; äv. (i vitter stil) om ngt personifierat sakligt. Men Gud, som himlen har uti sig sielf beredt, / At samla dit igen dem, från hans wäsend stamma, / Han wäljer aldrahälst den ädla ungdoms flamma. Nordenflycht (SVS) 1: 121 (1733). Du heliga, du ljusa flamma (dvs. poesien)! / Af evighet ditt ursprung är. / Från himlen dina anor stamma / och himlens språk du talar här. Bäckström Skald. 3 (1860). För att kunna begripa Milles behöves också någon kunskap om hur en del av den konst ser ut, från vilken han stammar. Laurin Milles 6 (1930).
a) ha l. leda sin stam l. sitt biologiska l. genetiska ursprung från; vara avkomling av l. från; (biologiskt l. genetiskt) utgå från l. tillhöra; särsk. liktydigt med: härstamma l. komma från l. vara av; med prep.-adverbialets huvudord betecknande dels (avels)djur, dels (o. allmännare) ras l. lokalitet o. d. Af Nedgde-ras den (dvs. hästen) stammar. Nyberg 3: 21 (1842). Detta djur, som i rakt nedstigande led stammar från Fredrik den stores favorithund! Hallner PysGubb. 234 (1920). I Marocko (har man) ertappat steglitser som stammat norrifrån. Rosenius SvFågl. 2: 58 (1921). Stej, en klok och vacker vorsteh, stammande från greve Kallings kennel. Östergren (1945). jfr AV-, NED-STAMMA.
b) [jfr 1 a] (i vissa kretsar, särsk. bland travsportens företrädare) i utvidgad anv., utan prep.-adverbial, i uttr. så l. så stammad, om häst: av sådan l. sådan stam l. härstamning. STK (dvs. Svenskt Travkonsortium) har satsat på väl stammade unghästar. Bland dem som blir tre år 1984 finns Out Jockey e(fter) Pershing — Marie Fast, Getty Will e(fter) Gettysburg — Kari Will och Rubin Gelj e(fter) Glasgow — Lady Gelj. GbgP 13/12 1983, s. 38.
3) [jfr 1, 2] motsv. STAM, sbst.3 II 11, om växt: ha l. leda sin stam l. sitt biologiska l. genetiska ursprung från; vara avkomling av l. från; (biologiskt l. genetiskt) utgå från l. tillhöra; särsk. liktydigt med: härstamma l. komma från l. vara av; med prep.-adverbialets huvudord betecknande dels växt(er), dels (o. allmännare) lokalitet o. d. Det ansågs förr, att rågen stammade från den s. k. vildrågen. (Sannolikt är) att .. rågen, de nordliga landens brödsäde, stammar från slätterna kring nedre Donau. Svensén Jord. 75 (1884).
4) [jfr 1—3] motsv. STAM, sbst.3 II 12, om ngt sakligt (jfr 1 a, c): utgå l. förskriva sig l. härleda sig l. härröra från (ngn l. ngt l. en viss trakt l. tid o. d.); särsk. i fråga om att ngt (egenskap o. d.) gm biologiskt arv kommer l. härrör från ngn; särsk. liktydigt med: härstamma l. komma från. Hans svårmod stammade från modern. Från mörkret och förtviflan stammar den lära, att odlingen skall ha stannat vid en viss punkt i tiden, och att allt hvad som göres dädanefter, är idel oförnuft och barnsligt joller med nya leksaker. Rydqvist i 2SAH 12: 291 (1827). De sägner här i sång jag satt, / Från gubbens (dvs. Fänrik Stål) läpp de stamma. Runeberg 2: 14 (1847). Mitt (dvs. zigenarhövdingens) väsens drifter från henne (dvs. skotska höglandet) stamma. Sturzen-Becker 4: 141 (1862). Allting, som icke stammar ur vårt eget inre, synes mig fullständigt värdelöst. Lamberg Wilde DeProf. 26 (1905). Mitt äldsta minne af Albert Theodor Lysander .. stammar .. från de dagar, då jag i september 1859 aflade studentexamen .. vid universitetet (i Lund). LundagKron. 2: 56 (1921). — jfr NED-STAMMA. — särsk.
a) om ätt o. d. (jfr 1): förskriva sig från l. ha sitt upphov l. sin upprinnelse i (viss institution l. tid o. d.). De år 1890 lefvande adliga ätterna stamma från alla Sveriges regeringar efter 1611 utom Gustaf IV Adolfs förmyndareregering. Fahlbeck Ad. 1: 105 (1898).
b) om ord: komma från l. ha sitt ursprung l. hemvist i (ett visst språk l. dyl.); förr äv.: vara avledd av (ett annat ord), o. i denna anv. bl. anträffat i ssgn AVSTAMMA. Det främmande språk, hvarifrån det ifrågavarande ordet stammar. Noreen VS 1: 500 (1907).
1) till 1: (i nedstigande led) stamma från (ngn l. ngra). Weste (1807; utan närmare angivande av konstruktionen). Bäckström DramStud. 186 (1870: ifrån). jfr nedstamma. särsk. (motsv. stamma, v.2 1 a, b) i p. pf., i utvidgad l. överförd anv., med adverbialets huvudord betecknande blod (se d. o. 5). Än en Ginevra ser jag, stammad ner / Af samma blod. Kullberg Ariosto 4: 374 (1870).
2) till 4, om ngt sakligt: stamma från (ngn l. ngt). Tankens flygt och öfvermodet (hos en italiensk tiggare) / Stamma från Cæsarer ned. Nyblom VDikt. 128 (1876).
Spalt S 10938 band 30, 1986