| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STINKA stiŋ3ka2, v.2 -er stiŋ4ker, stank staŋ4k (stunko stuŋ3kω2), stunkit stuŋ3kit2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -ar, -ade, -at l. -te, -t (ipf. sg. (o. pl.) stank Forsius Fosz 516 (1621) osv.; stinkade Schroderus Os. 2: 473 (1635), Högberg JesuBr. 1: 209 (1915); stinkte HdlCollMed. 20/2 1685, Berger Ysaïl 90 (1905). — sup. stinkit Schiller SvSpr. 108 (1855); stunkit (-et) 3SthmTb. 1: 241 (1594), Idun 1951, nr 19, s. 20. — p. pf. n. sg. stunckit ASimonis SiälÖrt. L 9 a (1586: bortstunckit)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
I. hoppa l. fara (i väg) l. spruta ut l. stänka o. i härur utvecklade bet.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (slå emot ngt o.) studsa l. hoppa l. sprätta (i väg); äv.: hoppa l. fara l. flyga i väg (till l. från en plats) l. komma farande l. spruta ut l. i väg o. d. (äv. i uttr. stinka emot ngt, slå emot ngt o. studsa bort); i sht med pluralt l. koll. subj., betecknande att ngra l. olika saker l. ett finfördelat material far l. flyger l. sprätter i väg åt olika håll l. att många djur far omkring om varandra (i ett vimmel). En saltt tÿnna, som lodet (från en bössa) hade först drabbet oppå, och stuncket aff tÿnnen, och Hans Greiff genom huffuudet. 3SthmTb. 1: 241 (1594); möjl. särsk. förb. När man slåår på ett glödande Jern, så stincka gnijstorna ther ifrå medh hoopom. PJGothus Pollio EwLijff A 2 a (1602). Dee kastadhe strax terningh uppå tafuellzbordh, / deras terningar stunncke så widha. Visb. 1: 407 (1622). Han kastade Runor till Lÿten Cerstin. / dee Stuncko Strax vnder Stålss Adelinss skinn. Därs. 379 (c. 1660). Mannen .. kom in hel drucken: och begynte olåtas, swerja och bannas. Barnen stuncko hit och tit. Swedberg Cat. 780 (1709). Haglen stunko emot stenarna. Botin SvSpr. 135 (1777). (Den ena uttern) skulle va liksom storgubbe för di andra, för di stank som ostmaskar omkring’en, när han gaf sej in i högen. Engström Glasög. 2 (1911). — jfr BORT-STINKA.
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om vatten l. ngt vätskeformigt l. finfördelat: falla l. fara omkring i spridda droppar, stänka; särsk. opers.: småregna (äv.: börja regna så smått). (Huset) stogh (på en fisksump) vthe på fårssen mitt vthi een stinkande dijma. Schück Wivallius 1: 200 (i handl. fr. 1637). Så slog han till den kiällare Swen, / att hiernan han stanck uppå wägg. Visb. 3: 498 (c. 1700). (Sv.) Det stinker .. (l.) Det regnstinker, (lat.) Pluere incipit. Sahlstedt (1773). Det stinker, (dvs.) spridda regndroppar falla. Dalin (1854). Magnusson SprKalmar 107 (1978). — jfr REGN-STINKA.
4) [sv. dial. (Gotl.) stinkande storm; jfr ä. nl. stinkende storm, t. stinkender sturm] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. stinkande storm, rykande storm (se RYKA, v.2 9), våldsam storm; jfr STICKANDE I. Ihre (1769); jfr Sahlstedt Obs. 17 (1773).
II. avge en stark l. skarp o. oangenäm l. motbjudande l. vidrig lukt (äv. i sådana uttr. som stinka illa l. vedervärdigt), lukta illa l. oangenämt o. d. (jfr OSA 1); ofta i uttr. stinka av ngt; äv. opers.; äv. tr. (se c). Det stinker vitlök om dig. Det stinker ur soptunnan. Stinka som en bock. Han stinker av brännvin. Hennes andedräkt stinker. Det stank av inpyrd smuts. Intet Aasz stincker och luchtar så illa som een menniskios lijk, när thet hafuer warit en tijdh lång obegrafwet. Phrygius HimLif. 105 (1615). Stachys Maxima .. stinkte wid gärdesgårdarna. Linné Vg. 27 (1747). (Får som fått inälvsmask o. vattusot) stinka en del illa ur halsen. PH 6: 4411 (1756). Detta stinker lång väg, stinker värre än ruttna ägg, stinker vedervärdigt, fasligt, odrägligt. Weste FörslSAOB (c. 1817). Åh, om hon ändå hållit sig nykter, inte stunkit! Hülphers Timmer 5 (1906). Kattlukten kom från trappuppgången, som stank så man måste hålla för näsan. Höijer Solv. 143 (1954). — jfr AS-, ILLA-, NIKOTIN-, SPRIT-, TOBAKS-, VODKA-STINKANDE. — särsk.
a) i ordspr.; särsk. (jfr f) i ordspr. eget ros (l. beröm) stinker (jfr LUKTA 1 a α). Eget roos stincker. Celsius Ordspr. 3: 96 (1711). Eget beröm stinker. Nordforss (1805). Brukad plog blänker, stående vatten stinker. LbFolksk. 40 (1890). Man kan aldrig förgylla lort så väl, att den icke stinker. Östergren (1946).
b) (numera bl. tillf.) fisa. Lundblad Shakespeare Lear 29 (1818; om hund). (Gossen) var smutsig och dåligt klädd .. kunde tillåta sig att stinka frivilligt och bullersamt. Strindberg TjqvS 2: 49 (1886).
c) tr., med obj. betecknande det som avger lukten som kommer från ngn l. ngt: stinka av (ngt). Usch, du stinker lök. VLitt. 1: 263 (1896). En rosenmun som stinker nikotin och extemporerar rännstensslang. Essén HExc. 11 (1916). Det stinker sprit ur halsen på dig. Beijer BritaGrossh. 190 (1940). Längan med tätt hoppackat folk — i burar, i burar — stank svett och trötthet. Trotzig Sjukd. 76 (1972).
d) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr f β). RA I. 2: 333 (1569; om fängelse). Oljan har sur stinkande luckt. Scheffer ChemFörel. 89 (c. 1750). Man .. finner många omtycka Deszmans lukten, hwilken andra dömma illa stinkande. Retzius FlVirg. 19 (1809). Stinkande stålgjuterier och oljefabriker. Elgström o. Tallqvist Mencken SamlFörd. 21 (1931). En stor lastbil dundrade förbi och svepte oss i ett moln av damm och stinkande rök. Siwertz Pagoden 104 (1954). — särsk.
α) i vissa uttr. utgörande namn på växter.
β’) (numera bl. tillf.) stinkande träd, = STINK-TRÄD; förr äv. om stinkträ. Möller 1: 1230 (1782; om stinkträ). Wikforss 2: 684 (1804; om stinkträd). Heinrich (1828; äv. om stinkträ).
γ’) (†) stinkande lievarg med purpurblomma l. stinkande stallört, växten Ononis arvensis Lin., stallört; jfr STINK-STALLÖRT. Lindestolpe FlWiksb. 26 (1716: Lijewarg). Thedenius FlUplSöderm. 324 (1871: Stallört).
η’) bot. stinkande slidskivling, slidskivlingen Volvariella speciosa (Fr.) Sing., vit slidskivling. Romell Lindblad 33 (1901). Cortin SvampHb. 103 (1937).
e) (mera tillf.) i utvidgad anv., i uttr. stinka gott, lukta (starkt o.) gott. Lukten går in i skymningen, det stinker gott, som man säger. Johnson Här 94 (1935).
f) mer l. mindre bildl.; i sht betecknande att ngt (i sht av moraliska skäl) är ägnat att väcka motvilja l. avsky l. äckel o. dyl. l. att ngt ger (starkt) intryck av l. (starkt) präglas av ngt. Thet stincker Antichristiskt, at .. Breefflapparen föregifwer then Romerske Församlingen wara een Moder för alle andre Församlingar. Schroderus Os. 1: 209 (1635). Såsom ett as stincker, så stincka ock the gudlöse. Swedberg Dödst. 167 (1711). För länge var af armods ve jag krank; / så full af smädelse jag var, att anden stank. Bååth Vogelw. 15 (1897). En moralisk ruttenhet som stinker i himlens höjd. SvHandordb. (1966). — särsk.
α) i uttr. stinka av ngt, ss. starkt nedsättande l. klandrande beteckning för att ngt ger en stark förnimmelse av ngt l. starkt präglas av ngt (i sht ngt som uppfattas ss. (starkt) omoraliskt l. klandervärt). (Biskoparnas stadgar) stincka vtaf äregirigheet. Schroderus Sleid. 84 (1610). (Guldet) hopade sina skatter i Rom, och cesarerne funno det icke stinka af folkens tårar. Topelius Vint. I. 2: 395 (1860, 1880). Jag (dvs. advokaten) kan aldrig ha kläder mer än några dagar, ty de stinka af andras brott. Strindberg Drömsp. 201 (1902). Det riktigt stank av rutten uppriktighet från brevet. Martinson BakSvenskv. 207 (1944).
β) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr d); i sht: som (oftast av moraliska skäl) väcker l. är ägnad att väcka motvilja l. avsky l. äckel o. d.; äv. motsv. α. (Att skämmas för sina föräldrar) är en stinkande högfärd. Rudbeckius KonReg. 447 (1619). Förmätenhet är een wågh som kastar intet annat up än stinckande watn. Hiärne 2Hskr. 195 (c. 1715). Denna ton eller carakter af skrifsättet, är den vild, rå, obetänksam, ovettig, stinkande af egenkärlek, hvad gör man? Kellgren (SVS) 5: 570 (1792). Stackars slavar ha smugit omkring (i den polska staden Skierniewice), tryckta av det stinkande ryska oket. Knöppel Öd. 139 (1918). Sjögren TaStjärn. 87 (1957).
STINKA BORT10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1 (o. 3): häftigt fara l. flyga bort. En ragou .. hwilken H:r Lectoren med ena handen fattade i på fatet, och slog den i tallriken han hade för sig, så at det stank bort andra sidan om bordet. VRP 30/6 1736. —
STINKA NED10 4 l. NER4. (numera bl. tillf.) särsk. till II: stinka så att man fyller (ngt) med sin stank. Strindberg GVasa 113 (1899). —
STINKA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1: fara omkring hit o. dit (i sht i vimlande mängd). (Han) kastade penninga på bordet så de stuncko kring på gålfwet. VDAkt. 1717, nr 245. Ohyran stank omkring. Weste (1807). Schulthess (1885).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1 o. 3, om vätska l. ngt finfördelat l. av många delar bestående: stänka omkring. Watnet ur sprutan stinker omkring. Sahlstedt (1773). Landsm. VIII. 3: 422 (c. 1900; om saltkorn lagda i eld; från Uppl.).
STINKA UNDAN10 32, äv. 40. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1: (häftigt) fara i väg l. kastas undan. (Männen sporrade sina hästar) ridandes så hårdt .. at alt hwad som i wägen war, stank undan för them. Björner Hrolf 94 (1737). Folkhopen stank undan för honom. Schulthess (1885). —
STINKA UT10 4. (numera föga br.) till I 1: (häftigt l. med fart) fara ut l. i väg l. bort l. kastas ut. Strindberg Folkung. 38 (1899).
-BI. entomol. bi tillhörande släktet (Prosopis) Hylaeus Fabr. (vilket utmärkes av att dess arter vid beröring avger ett illaluktande ämne), urbi. 2NF 25: 1433 (1917). DjurVärld 3: 540 (1963). —
-BO. (numera föga br.) växten Senecio viscosus Lin. (som har en oangenäm doft), klibbkorsört. NormFört. 12 (1894). 2SvUppslB (1953). —
-BOMB. (i sht förr) bomb innehållande ett illaluktande ämne; äv. (tillf.) oeg., om omgång av det sekret som en bombarderbagge avger; förr äv. om gasbomb; jfr -boll, -pott, -potta. Janson Gast. 90 (1902; använd av pirater). (Bombarderbaggen) vände baken till och sköt skott på skott. Hans stinkbomber exploderade i luften med en liten rökpuff. Blomberg Överg. 111 (1915). Hösten har icke varit enformig .. Först fingo vi socialiststyre och sedan kastades stinkbomber och ruttna tomater på Erik Wettergrens skådespelare. Laurin LivKonst 354 (1932).
Ssgr (i sht förr): stinkbombs-, äv. stinkbomb-eld. eld (se d. o. 9 b) avgiven med stinkbomber; särsk. bildl. Rydberg Brev 2: 69 (1870).
-BRAND. [jfr t. stinkbrand, eng. stink brand] (numera mindre br.) stinksot. Juhlin-Dannfelt 371 (1886). BraBöckLex. (1979).
-DJUR. [jfr t. stinktier] zool. skunk (se skunk, sbst.1). Synnerberg 2: 192 (1815). Skunkarna eller amerikanska stinkdjuren. DjurVärld 12: 510 (1960). särsk. (vard.) i bildl. anv.; särsk. ss. nedsättande benämning på person som väcker motvilja l. avsky. Lidforss DQ 2: 533 (1892; om person). Bellander Bild. 108 (1914; om automobil). Appelberg Michajlovič Storf. 65 (1934).
-släkte(t). zool. om släktet Mephitis Geoffr. & Cuv., skunkdjurssläktet. Holmgren Däggdj. 181 (1865). —
-FLUGA. [jfr t. stinkfliege, eng. stinkfly] (numera föga br.) stinkslända (äv. i uttr. vanliga stinkflugan, om stinksländan Chrysopa carnea Steph.); förr äv. om praktbaggen Buprestis splendens Fabr. (som har körtlar som antagits vara doftorgan). Linné SystNat. 62 (1748). Oldendorp 1: 110 (1786; om Buprestis). Rebau NatH 1: 656 (1879: vanliga). (Jag hör) deras vitsar som stora, tunga stinkflugor susa omkring utan att veta hvar de skola slå ned. Ahrenberg Infall 45 (1908). —
-FLY. entomol. insekt tillhörande ordningen Heteroptera (av överordningen halvvingar, av vars arter många medlemmar, då de blir irriterade, från stinkkörtlar avsöndrar ett illaluktande sekret), skinnbagge; i sht om sådan insekt tillhörande familjen Pentatomidae, bärfis (äv. kallad egentligt stinkfly); i pl. särsk. om ordningen resp. familjen. Rödbent stinkfly, insekten Pentatoma rufipes Lin. Thorell Zool. 2: 378 (1865; i pl., om familjen). 1Brehm III. 2: 179 (1876: Rödbenta). Trägårdh Skogsins. 211 (1914; i pl., om ordningen). Bland våra rotfrukters fiender intaga de s. k. stinkflyna en ganska framskjuten plats genom sin representant Rapssugaren. LAHT 1916, s. 19. Till de egentliga stinkflyna (Pentatomidæ) höra bl. a. bärfisar och vägglöss. Östergren (1946). jfr rov-, skrid-, ängs-stinkfly.
-släkte. släkte tillhörande stinkflyna; förr äv. i sg. best., om det i ä. systematik förekommande släktet Cimex Lin. (omfattande en del av de egentliga stinkflyna). Dahlbom Insekt. 126 (1837). —
-FÅGEL.
1) [jfr t. stinkvogel, eng. stink-bird, stinking bird] (numera föga br.) (den sydamerikanska) fågeln Opisthocomus hoazin Müller (som ansetts kännetecknas av en stark o. vidrig lukt), hoatsi, zigenarfågel. 1Brehm 2: 411 (1875). Sefve UtdDj. 97 (1924).
2) [jfr t. stinkvogel] (föga br.) fågeln Upupa epops Lin. (som avsöndrar ett stinkande sekret (från en gumpkörtel) mot fridstörare), härfågel. FoFl. 1913, s. 8. —
-GAS. (i sht förr) stridsgas med stinkande lukt. (Kompaniet) flydde från skyttegraven för stinkgasen. Cederschiöld Krig 106 (1916). —
-GIPS. [jfr t. stinkgips] (†) bituminöst gips (som vid rivning l. slag avger stinkande lukt); jfr -sten. Keyser Kemien 2: 216 (1871). —
-GRÄVLING. [jfr t. stinkdachs, eng. stinking badger] zool. (den i sht på Java o. Sumatra förekommande) grävlingen Mydaus meliceps Cuv. (som till sitt försvar utsprutar ett stinkande sekret från analkörtlar). 1Brehm 1: 221 (1874).
-KRASSE. [jfr t. stinkkresse] (†) (den illaluktande) växten Lepidium ruderale Lin., gatkrassing. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 462 (1901). Kindberg SvNamn 24 (1905). —
-KREMLA. [jfr t. stinkender täubling] bot. (den illaluktande) kremlan Russula foetens (Pers.) Fr.; jfr stinka, v.2 II d α ζ’. Romell Lindblad 66 (1901). —
-KÖRTEL. [jfr t. stinkdrüse] zool. hos vissa djur (t. ex. stinkdjur o. stinkflyn): (ofta i anus belägen) körtel som producerar ett illaluktande sekret (som vid fara o. d. gm muskelsammandragning avsöndras l. sprutas ut). Stinkkörtlar vid sidorna af anus (på mårddjuren). Nilsson Fauna 1: 102 (1847). Holmgren Däggdj. 182 (1865; hos stinkdjur). 4Brehm 14: 553 (1931; hos gisselskorpion). —
-MURKLA. [jfr t. stinkmorchel] (numera föga br.) stinksvampen Phallus impudicus Lin., liksvamp. Fries SystBot. 389 (1897). VäxtLiv 2: 584 (1934). —
-MYNTA. (†) växten Ballota nigra Lin., (Ballota ruderalis Sw.) (som har en obehaglig lukt), bosyska. SvBot. nr 389 (1810). Nyman VäxtNatH 1: 129 (1867). —
-MYRA. entomol. myra tillhörande familjen Dolichoderidae (vilkens arter kännetecknas av analkörtlar i bakkroppen, vilka avger ett speciellt luktande sekret); äv. i pl., om familjen. 4Brehm 13: 168, 169 (1930). DjurVärld 3: 516 (1963). —
-MÅLLA l. -MOLLA. bot. (den starkt illaluktande) växten Chenopodium vulvaria Lin.; jfr -mäll o. stägga(n). Fischerström 4: 360 (c. 1795). Weimarck SkånFl. 246 (1963). —
-NÄSA. [jfr t. stinknase] med. om olika former av kronisk snuva bl. a. kännetecknade av stinkande slemavsöndringar (äv. i uttr. genuin stinknäsa); jfr -snuva o. stinka, v.2 II d β. Tholander Ordl. (1872). LbKir. 2: 174 (1922: genuina). Lindskog o. Zetterberg 413 (1981). —
-NÄSSLA. [jfr t. stinknessel; släktet Stachys är nässelliknande] (numera föga br.) stinksyska; äv. dels om den ss. kantväxt odlade växten Stachys byzantina C. Koch, lammöron, dels allmännare, om släktet Stachys Lin.; äv. bildl.; jfr stinka, v.2 II d α α’. Samzelius Blomst. 49 (1760). Stachys, (dvs.) Stinknässla. Liljeblad Fl. 326 (1816). Nu kastade du en stinknässla i min mun! Strindberg Svanehvit 152 (1902; bildl.). Sonesson HbTrädg. 760 (1919; om S. byzantina). SAOL (1923). jfr svin-, träsk-, åker-stinknässla. —
-NÄVA. bot. (den illaluktande) växten Geranium robertianum Lin.; jfr -näbb, -näbba, -nävört, -storknäbb, -storknäv, o. stinka, v.2 II d α ε’. Gosselman BlekFl. 73 (1865). Stinknävans underliga lukt slår emot oss. Jändel Blmr 118 (1937). —
-OLJA. (numera mindre br.) om det i en stinkkörtel alstrade stinkande sekretet; jfr -vätska, -ämne. Berzelius Kemi 6: 751 (1830). Dalin (1854). —
-PADDA. zool. paddan Bufo calamita Laur. (vars hudkörtlar producerar ett stinkande sekret). Nilsson Fauna 3: 104 (1842). Den grönfläckiga paddan .. och stinkpaddan .. förekommer i vårt land endast i de sydsvenska kusttrakterna. BraBöckLex. 18: 74 (1978). —
-PINNE. [jfr d. stinkpind] (vard.) stinkande (dålig) cigarett l. cigarr (jfr stinkador); äv. (skämts.) allmännare: cigarett l. cigarr. Andersson KinPingv. 16 (1933). —
-POTT. (-pot) [av t. stinkpott] (†) stinkbomb; jfr -potta. Röding 2: 730 (1796). Dens. SD 90 (1798). —
-POTTA. [jfr t. stinkpott, eng. stink-pot, fr. pot à feu] (om ä. förh., numera föga br.) stinkbomb; jfr -pott. Spegel Dagb. 87 (1680). (I strid mot fiender) valde han aldrig det ädla riddarsvärdet, utan nyttjade mest .. de .. mephitiska stinkpottorna. MarkallN 1: 4 (1820). Reinius Hagenbeck Sydas. 207 (1927). —
-RISKA. bot. (den illaluktande) svampen Lactarius cimicarius (Batsch) Gill. Krok o. Almquist 2: 239 (1907). Ryman o. Holmåsen Svampar 578 (1984). —
-RÖTA. (numera mindre br.) bipest, yngelröta; särsk. om en art av bipest orsakad av bakterien Bacillus larvae White, varvid larven dödas o. förvandlas till en ruttet stinkande massa, amerikansk bipest, nymfpest, klibbröta; äv. om en av bakterien Streptococcus pluton White orsakad bipest, larvpest, europeisk bipest. Viktigare än den europeiska bipesten är den amerikanska, som här upptages under benämningarna stink- och klibbröta samt kombinerad röta. LAHT 1924, s. 397. Stinkröta, (dvs.) annan benämning på yngelrötan. 2NF 38: 518 (1926). 2SvUppslB (1953). —
-SKIFFER. [jfr t. stinkschiefer] (†) om ett slags bituminös lerskiffer (som vid rivning l. slag avger stinkande lukt); jfr -sten. Rinman 2: 661 (1789). Stiernstolpe Cuv. 149 (1821).
-SKUNK. (numera föga br.) stinkdjuret Mephitis mephitis Schreb., strimmig skunk. Hartman Naturk. 167 (1836). Björkman (1889). —
-SLÄNDA. entomol. slända tillhörande familjen Chrysopidae (vilkens arter kännetecknas av stinkkörtlar belägna vid halssköldens sidor) av underordningen florsländor; i sht om slända tillhörande släktet Chrysopa Leach; i pl. äv. om släktet l. familjen; jfr -fluga. Trägårdh Skogsins. 229 (1914; i pl., om släktet). Arten Boriomyia nervosa .. en liten vacker stinkslända. LAHT 1926, s. 166. DjurVärld 3: 279 (1963; i pl., om familjen). SvD(A) 2/2 1968, s. 14. —
-SOT. lant. sotsvampen Tilletia tritici (Bjerk.) Wint. (som angriper vetekornen o. förvandlar dem till en brunsvart stoftmassa med lukt av sillake); äv. om den av denna svamp orsakade sjukdomen; jfr sot, sbst.3 2 a, o. -brand. LAHT 1884, s. 310. Att vi i dag kan uppvisa utsäden fria från t. ex. stinksot, stråsot .. är helt betningens förtjänst. JordbrFörenBl(C) 1962, nr 6, s. 11.
-SPIRITUS. [ammoniak har en skarp, stickande lukt] (numera bl. dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels i skildring av ä. förh.) om en (bl. a. ss. upplivande medel inandad) lösning bestående av ammoniak(gas) löst i vätska (vatten l. sprit o. d.); särsk. om en blandning av bärnstensolja, ammoniaklösning o. sprit, eau de Luce; jfr spiritus IV 1 a. Hiärne Suurbr. 106 (1680). En salva (mot ormbett) beredd af en del stinkspiritus och 4 delar olja. Lovén Anv. 93 (1838). Berlin Farm. 2: 449 (1851; om eau de Luce). Kvinnorna styrkte sig (under predikan) med stinkspiritus. Små ammoniakflaskor gingo längs bänkraderna. Selin GUtskärssläkt. 32 (1937). Krook Handköpsben. 137 (1951). —
-STALLÖRT~02 l. ~20. (†) (den illaluktande) växten Ononis arvensis Lin., stallört; jfr -tjörne o. stinka, v.2 II d α γ’. Gosselman BlekFl. 124 (1865). Fries Ordb. 118 (c. 1870). —
-STEN. [liksom eng. stinkstone efter t. stinkstein; stenen avger gm sin halt av bitumen vid rivning l. stöt en obehaglig lukt] miner. orsten; jfr -dolomit, -gips, -kalk. Rinman 2: 839 (1789). TurÅ 1970, s. 112. —
-STÅNKA. (stink- 1905 osv. stinke- 1910) (vard., föga br.) skämts. benämning på automobil; jfr -stånk. SöndN 1905, nr 48, s. 3. SvD(A) 7/5 1967, s. 14. —
-SVAMP. [jfr t. stinkschwamm] bot. buksvampen Phallus impudicus Lin. (äv. kallad gröntoppig stinksvamp), vars sporlager sprider en vidrig, asliknande lukt, liksvamp; äv. i uttr. liten stinksvamp, om svampen Mutinus caninus Fr. (vilken har en äcklig lukt); äv. allmännare, om svamp tillhörande släktet Phallus Lin. l. familjen Phallaceae (i sht i pl., om släktet resp. familjen). Gadd Landtsk. 2: 171 (1775). Fries BotUtfl. 3: 350 (1864; i pl., om familjen). Romell Lindblad 96 (1901; äv. i pl., om släktet). Ursing SvVäxt. Krypt. 223 (1949: Liten). BonnierLex. (1966; äv.: gröntoppig). —
-SYSKA. bot. (den illaluktande) växten Stachys sylvatica Lin.; jfr -nässla. Gosselman BlekFl. 104 (1865). —
-SÅR. (numera bl. i icke fackmässigt spr.) om illaluktande rötsår (se d. o. 2); jfr stinka, sbst. Haartman SciagrMorb. 466 (1781). Cannelin (1939). —
-TRÄ. [jfr t. stinkholz, eng. stinkwood, stinking wood] snick. ved l. virke av stinkträd; jfr stinka, v.2 II d α β’. Jönsson Gagnv. 458 (1910). 2SvUppslB 12: 389 (1949). —
-TRÄD. [jfr t. stinkbaum, eng. stinkwood, stinking wood] bot. ss. namn på olika illaluktande träd l. träd med illaluktande ved; särsk. dels om träd tillhörande släktet Gustavia Lin., dels om det sydafrikanska trädet Ocatea bullata (Burchell) Baill.; jfr stinka, v.2 II d α β’. Oldendorp 1: 107 (1786; om trädet G. augusta Lin.). KrigVAH 1830, s. 297 (om O. bullata). —
-ÄMNE. stinkande ämne; särsk. om stinkvätska. Frisk Čapek Trädg. 83 (1934). Skunkens stinkämne. FoFl. 1964, s. 219. —
-ÖRA. (†) i fråga om husdjur: öroninflammation (otit) åtföljd av ansamling av illaluktande var. SFS 1863, nr 32, s. 20. —
-ÖRT. (numera föga br.) (ört tillhörande) släktet Ferula Lin. (till vilket stinkasanten hör). HbTrädg. 6: 96 (1876). Svensson Kulturv. 271 (1893).
B: STINKE-KÖTT, -STÅNKA, se A.
1) om djur som stinker l. sprider stank. Den allbekanta illern, som är en otäck stinkare. 4Brehm 3: 352 (1922).
STINKIG, adj. [jfr t. stinkig] (numera bl. mera tillf.) som stinker, kännetecknad av stank. Nyblæus Pharm. 409 (1846; om brännvin).
Spalt S 11848 band 30, 1989