Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STOLTS stol4ts, adj. oböjl., förr äv. (i bet. 2) med belagd böjning (Holof. 32 (c. 1580: stolze, sg. best.), PPGothus Und. F 1 a (1590: ståltza, sg. best.)).
Ordformer
(stolts (-tz) 1525 (: stoltzheet), 1605 osv. stolz c. 1580 (: stolzheet)—c. 1645. sttålz c. 1621. -stållts- c. 1700 (: Rysze stållts Fruger). ståltz 1590 (: Ståltzheet))
Etymologi
[fsv. stolz; liksom fvn. stolz av mht. stolz (t. stolz; se STOLT)]
1) (numera bl. ålderdomligt, i vitter stil, i sht i folkvisor o. i pastischer) om person: som har den sociala ställning o. de positiva psykiska egenskaper som utmärker de förnäma; ädelboren l. högboren o. ädelsinnad l. högsint l. fin (se FIN, adj. IV 1) l. nobel o. d.; företrädesvis (mer l. mindre förbleknat, ss. ett stående epitet) dels om jungfru (l. (ung) kvinna), betecknande henne ss. ädel till börd l. sinnelag, dels om riddare o. d. (l., skämts., om man), betecknande honom ss. ädel (samt tapper l. ståtlig o. d.); äv. om skara av personer; jfr STOLT 3. Konungen tog Stolts Karin uti sitt knä, / Gaf henne guldringar och fästninga fä. SvForns. 1: 399. Konungh Fredrich hade sigh bestelt / Rytter och knechter, så mongen stoltz hielt. Hund E14 68 (1605). Vid nålen satt, tyst, i sin bur mellertid / Stolts jungfrun, i tjusande drömmar. Atterbom SDikt. 2: 34 (1838). Så jag engång / Förnam, under sång, / Leka i lunden stolts jungfrur mång’. Därs. 210. Jag vill mig blanda ibland stolts giljareskaran. Johansson HomOd. 15: 315 (1845). Där haver stolts riddaren glädje nog, / och muntert han svingar sin hatt. Lindeberg And. 24 (1916). Anm. till 1. I sht förr sammanskrevs äv. uttr. stolts jungfru o. stolts riddare. En hop Stoltz-Riddare. 1Saml. 4: 419 (1774). Atterbom VittH 237 (1845: stolts-jungfrur, pl.). Den unga stoltsjungfrun Barbara von Tisenhusen. Gripenberg Kallas BarbT 5 (1924).
2) (†) = STOLT 4 e. Hans (dvs. Holofernes’) högmodige och stolze sinne. Holof. 32 (c. 1580). Menniskiones dårachtigha och ståltza hierta på Jordenne. PPGothus Und. F 1 a (1590). Om parÿss hörde hon många sttålz ordh. Visb. 1: 388 (c. 1621).
3) vacker l. hedrande; ss. senare led i ssgn O-STOLTS.
4) (†) i uttr. (god) stolts henrik = STOLT 2 a; äv. sammanskrivet, i uttr. god stolts-henrik. Franckenius Spec. A 4 a (1638). Bromelius Chl. 12 (1694: God). Serenius Kkkk 1 b (1757: god stolts-hindrik). Anm. I ä. tid förekom äv. en till uttr. stolts henrik bildad ssg STOLTSHENRIKSROT. (Salva) at läkia färske såår medh. Man må taga .. Stoltz Hindrikz rötter, Eke löff, Wintergrön (m. fl.) .. (Dessa) Örter skola hackas .. och siwdas i gott Mayesmör. Månsson Åderlåt. 108 (1642).
Avledn. (till 1; †): STOLTSHET, f. [fsv. stolzhet; jfr mht. stolzheit (t. stolzheit)] högmod l. övermod. Her Söffuerin norby then æn nw j samma stoltzheet sitther paa gutlandt som han tilförenna sath. G1R 2: 19 (1525). Thenna Tråtzigheet, Ståltzheet och stoora Mooh (dvs. högmod) .. warder Gudh en gång straffande. PPGothus Und. G 3 a (1590). —
STOLTSLIGEN, adv. [fsv. stolzelika; liksom fvn. stolzliga av mht. stolzliche (t. stolzlich)] högmodigt l. övermodigt l. högfärdigt; jfr stolt, adj. 5, stolteligen. Verelius 245 (1681).

 

Spalt S 12118 band 31, 1991

Webbansvarig