| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STROF strå4f, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) metr. i den forngrekiska körlyriken (o. det forngrekiska dramat).
a) versgrupp av bestämd metrisk form o. byggnad, som utgör första delen av ett lyriskt ode o. som följes av antistrof o. epod (se d. o. 1). The Pindariske Oder .. fördeelas hwar och een aff sådana Oder vthi trenne Deelar eller Parter, af hwilka then förste kallas Strophe, then andre Antistrophe, och then tridie Epodus. Arvidi 206 (1651). Såsom regel vid den tragiska korsången gäller, att en melodi upprepas två gånger i s. k. strof och antistrof eller på svenska vändning och motvändning, vilka benämningar antagas syfta på korens dansrörelser, som under strofen skulle vändas åt ett håll och under antistrofen åt det motsatta. Andersson GrDram. 13 (1890, 1910). I grekisk körlyrik utgjorde strof, antistrof (motstrof) och epod (slutstrof), korresponderande delar. BonnierLex. (1966).
2) metr. om två l. (oftast) flera versrader sammanhållna till en rytmisk enhet utgörande en dikt l., vanl., en del av en icke-stikisk dikt, som i regel är symmetriskt byggd o. innehållsligt avgränsad o. i tryck typografiskt avskild o. som (med samma l. växlande metriska schema) regelbundet upprepas till diktens slut (jfr STANS, sbst.1); äv. om sådan metrisk enhet avsedd att sjungas på bestämd melodi; i ickefackmässigt språk ofta allmännare om avgränsad del av längre dikt: vers, stundom: kuplett. Fyrradiga, sexradiga, åttaradiga strofer. Arvidi 3 (1651). Chant-Royal, et slags wersar, derest wisan består af 6 stropher, och hwardera strophe af 12 wersar med 3 til 5 rim-slut. Möller 282 (1745). Sångsällskapet sjöng några stropher i Academiens farstu. Topelius Dagb. 1: 335 (1834). En stråf — i rytmiskt avseende — kalla vi hvarje enhetlig förbindelse av minst två samhöriga taktrader. Wulff Värsb. 36 (1896). Inte förrän i andra strofen bar hennes röst fram som den skulle. Spong Sjövinkel 25 (1949). I regel finns även (i textbörjanregistret över folkvisorna) angivet visans titel, namn på upptecknaren och uppteckningsorten samt antalet strofer. Arv 1953, s. 135. Jag återger några av stroferna, väl vetande att en dikt som passerat flera översättningar tyvärr inte längre är vad den ursprungligen var. Ruin SjunknH 117 (1956). — jfr BEGYNNELSE-, DANS-, HALV-, INLEDNINGS-, NID-, OMKVÄDES-, PARALLELL-, PSALM-, RIM-, RUN-, RUNSTENS-, SENTENS-, SKALDE-, SLUT-, SPENSER-STROF m. fl. — särsk.
a) närmande sig l. övergående i bet.: (liten) dikt. I Schu-king, en .. (kinesisk) kanonisk bok, finnas strofer bevarade ända från det 22. århundradet f. Kr. Larsson KinD 25 (1894). (Markschejdern E. Geisler) författade .. en högstämd gruvvisa .. och .. en liten strof om sonen Johan Tobias d. y.:s första nedstigande i gruvan vid nio års ålder. Lindroth Gruvbrytn. 1: 692 (1955).
b) närmande sig l. övergående i bet.: strofform l. versmått. (Visan om Kung Erik) har den egendomligheten, att den torde vara den enda som skrifvits på en af Snoilsky själf uppfunnen strof. Warburg Snoilsky 209 (1905). (Tegnérs dikt) Religionen .. är skriven på samma strof som Försynen och ett par andra reflexionsdikter av Leopold. Mjöberg Stilstud. 208 (1911). Den vackra sapfiska strofens lugna flöde med genomgående ungefär lika byggnad skaffade den under medeltiden insteg i den kristna kyrkan som textform till latinska hymner. Risberg SvVersTeori 2: 264 (1936).
c) (mindre br.) närmande sig l. övergående i bet.: (liten) visa l. visstump l. ”bit” o. d. Sjung en strof för oss! Östergren (1947). SvHandordb. (1966).
d) (numera föga br.) närmande sig l. övergående i bet.: ramsa l. harang (se d. o. 2). MarkallN 2: 88 (1821). Han kunde endast delvis urskilja orden (genom den tunna väggen), men han tycktes igenkänna rösterna. Först hördes en gäll diskant, som talade långa strofer mycket fort. — Babebibobubybåbäbö .. lät det. Strindberg RödaR 238 (1879).
e) i oeg. l. bildl. anv.; särsk. (föga br.) i uttr. ge strofer på ngn, för att beteckna att ngn är ovettig mot ngn l. skäller ut ngn efter noter o. d. Det var rätt åt fähunden .. Jag gav också på’en några strofer. Högberg Frib. 262 (1910). Det mer än dracks. Det gällde finna grandet / i strofens öga, sprickan i en vers. / Först vrakades allt halvgott stoff till bandet. Gullberg Terzin. 100 (1958).
3) versrad, vers. Rådhuset (i Gbg) war ganska wäl illumineradt (med anledning av konungens besök), och medlersta fenstret öfwer dörren emot Torget decorerades af en Transparent, med Kongl. Maj:ts Chiffre, hwarunder lästes följande stropher: Nytt besök til älskad Stad / Gör båd’ ung och gammal glad. GT 1787, nr 136, s. 2. Av Gullbergs dikt ”Värnplikt” kunde han bara komma på inledningen .. Och så dessa strofer: ”På jordens övningsplatser / förflyter under strid” (osv.). Hedberg VackrTänd. 318 (1943).
4) (†) om repris (se d. o. 4). Rondo, ett Stycke i flere afdelningar, af hvilka hvar och en slutas med Tema, som ock alltid består af dubbla strofer, är till sin natur dramatiskt. Mecklin BegTonk. 21 (1802). Stroph .. (dvs.) förändradt återupprepande af melodien. Dalin (1871).
5) om vissa fåglars (särsk. sångfåglars) sång: drill (se DRILL, sbst.1 2) l. melodi. (Näktergalens sång) består af vid pass fyra och tjugo olika strofer. H:r Bechstein har försökt att med ord uttrycka dem .. jag (tror) mig böra .. anföra några af de första stroferna: Tiuu tiuu tiuu tiuu, / Spe tiu zqua, / .. Tio tio tio (osv.). Nilsson Fauna II. 1: 178 (1824). Med jämna små pauser sjunga bofinkarne sina friska, kraftiga strofer. Rosenius Himmelstr. 155 (1897, 1903). En drillsnäppa flyger ibland knyckigt fram tätt över vattenytan, och om en liten myr gränsar till sjön, låter ofta en grönbena höra sin enkla, melodiska strof. Selander LevLandsk. 167 (1955).
6) [eg. bildl. anv. av 2] (numera föga br.) om mindre avsnitt av en skriftlig l. muntlig framställning på prosa, innefattande en l. flera meningar om ett o. samma ämne (särsk. om ngt som i tryck är strofliknande uppställt (t. ex. paragrafer)); ofta liktydigt med: ställe l. stycke (i en bok o. d.) l. punkt l. moment (av en framställning) l. passus l. passage; stundom äv.: ”bit”, (litet) stycke; äv. övergående i l. närmande sig bet.: mening (se d. o. 7). Björnståhl Resa 2: 44 (1773). Det mäst rörande var en strophe i Gyllenborgs tal, i afseende på Creuzens död. Kellgren (SVS) 6: 155 (1786). Den strof af historien, som handlar om slutet af norska fälttåget på .. (1720-talet), tycktes (osv.). Ekman Dagb. 38 (1788). Jag öfverlämnade brefven, dem .. (markisinnan) läste, och vid sista strophen gjorde hon mig en nådig mine, hvaraf jag slutade, att rekommendation måste varit intressant. Tersmeden Mem. 2: 226 (c. 1790). Vi måste nu tillstå vår oförmåga att begripa 1865 års Handelstraktat med Frankrike i denna, så särdeles vigtiga omständighet. Sista strofen i 10 art. af nämnde traktat lyder neml. så här: (osv.). Rydqvist StatsekonBetr. 200 (1865). Vill du höra en strof om den närvarande litteraturens tillstånd, som jag har skrifvit. Strindberg RödaR 320 (1879). ”Även jag skall ge de svenska tidningarna en strof om detta”, upplyste unge Telander. Högberg Frib. 242 (1910). — jfr SLUT-STROF.
7) (vard.) historia, anekdot, paschas(a). Ovanpå den läckra middagen brukar gubben gärna berätta en eller annan glad ”strof”. Wranér VSkrNF 2: 26 (c. 1895). Högberg Jim 21 (1909). Va kallar han alla stroferna, han skriver om oss gubbar å våra arga kärringar här ute då? Ä inte dä sattyg dä, te spektakla mä gammalt folk? Sparre Pikstav. 171 (1916). Hur va dä den gången nere i Hjälteryd? Den strofen har ja aldrig hört. Dens. LjugJ 15 (1921).
-BILDANDE, p. adj. metr. som bildar l. kan bilda en strof l. strofform. Mjöberg Stilstud. 200 (1911; om alexandrin). —
-BILDNING. [jfr t. strophenbildung] bildning av strof(er); äv. (i sht metr.) konkret(are), om den process l. det sätt varigm resp. varpå strof(er) bildas l. bildats (medelst visst antal versrader, rim(flätning), rytm o. d.) l. om strofen l. stroferna; jfr -byggnad. Schück VLittH 1: 95 (1898). I sin diktning .. röjer Hofmannsthal en stark subjektivitet, han använder gärna den italienska renässansens strofbildningar. 2NF 11: 929 (1909). Strofbildningen (i diktsamlingen ”Orfika”) var ytterligt sammansatt, med djärva rytmbrytningar (osv.). Malmberg StyckVäg 202 (1950). —
(1, 2) -BYGGARE. (i sht i vitter stil) person som skapar l. utformar l. skapat resp. utformat strof(er) l. strofform(er). Wulff Petrarcab. 20 (1905; om Petrarca). SvLittTidskr. 1968, nr 2, s. 22 (om Pindaros). —
(1, 2) -BYGGNAD. i sht metr. om uppbyggandet l. bildandet l. utformandet av strof(er) l. strofform(er); vanl. konkret(are), om det sätt varpå strof(er) osv. är uppbyggd(a) osv. l. har uppbyggts l. om strofen l. stroferna osv.; jfr -bildning, -form. Atterbom Siare 2: 22 (1843). Genast med denna första vers (i ett av Schillers skaldestycken) upphör strofbyggnaden att vara regelbunden. Böttiger 4: 282 (1869). Skulle .. musiken (till en folkvisa) från början ha varit komponerad till en med två refränger försedd strofbyggnad, bör (osv.). FoF 1937, s. 52. Runeberg, vars majestätiska strofbyggnader framför allt i Kung Fjalar är den sista, överväldigande rika frukten av det frö, som hans landsman (dvs. A. N. Clewberg-Edelcrantz) sått. Gierow i 3SAH LXXII. 2: 195 (1963). —
(1, 2) -FORM. [jfr t. strophenform] i sht metr. motsv. form I 1, 9, om form(en) hos l. av en strof (l. strofer); stundom liktydigt med: versmått; jfr -art. AntT X. 1: 18 (1887). Som bekant finnes det huvudsakligen två strofformer i folkvisan, en fyrradig och en tvåradig. Ek SvFolkv. 12 (1924). (Dahlstierna) skrev på ett ännu icke upparbetat språk och i en strofform, som med sin rimflätning erbjöd ständiga fallgropar. Lamm i 3SAH LVI. 2: 75 (1945). —
-FÖLJD. om den ordning i vilken strofer följer på varandra; äv. konkret, om två l. flera på varandra följande strofer. Dahlstierna .. kombinerar dessa långa verbala lån som ofta kunna följas i hela strofföljder med göticistiska element, hämtade från Verelius och Rudbeck. Lamm i 3SAH LVI. 2: 73 (1945). Såvida man överhuvudtaget i denna av 1500- och 1600-talens adelsvisestil påverkade text kan tala om ursprungliga strofföljder, så (osv.). Arv 1949, s. 82. —
-HALVA. strofhälft. Landsm. 6: CV (1888). —
-SLUT. om slutet av en strof.
1) till 2, om den sista verstakten. Franskklassiciteten sökte ofta ange strofslutet genom en kortare vers. Mjöberg Stilstud. 209 (1911). Strofskillnaden medför vid strofslutet i regel meningsslut. Risberg SvVersTeori 2: 238 (1936).
-TEKNIK. teknik l. tillvägagångssätt vid strofbildning l. om tekniken att indela dikt i strofer. Jeanson (o. Rabe) 1: 56 (1927). —
-VIS.
I. adv.: i (form av) strofer; strof för strof. Wennerberg 1: 218 (1881). Frithiofs saga! Denna dikt, som på den tiden ständigt citerades strofvis och (osv.). Rydin Minn. 225 (1929).
-VISA. mus. visa som använder samma musik till alla stroferna i ett musikstycke; äv., i uttr. varierad strofvisa, om visa där melodin anpassas efter de enskilda strofernas språkliga o. innehållsliga olikheter; jfr -sång. Norman MusUpps. 179 (1884). Moberg TonkHVäst. 2: 101 (1935: den varierade strofvisan). Så mycket torde vi kunna fastslå, att bylinorna hänvisa till visor .. Man kan knappast undgå att tänka på strofvisor av medeltidsballadens form. FoF 1937, s. 13. —
-ÖVERKLIVNING~0020. metr. om det förhållandet att en sats l. fras utan logisk paus o. skiljetecken fortsätter från en strof till nästföljande. Wrangel Dikten 153 (1912).
-STROFING, r. till 2; ss. senare ssgsled: dikt o. d. bestående av så l. så många strofer; jfr en-strofing. —
STROFISK, adj. [jfr d. strofisk, t. strophisch, eng. strophic]
1) i sht metr. till (1,) 2: som hänför sig till l. har avseende på strof l. strofform l. strofbyggnad o. d.; som består av l. bildar strof(er) l. är indelad l. avfattad i strofer; ss. adv. särsk.: i strofform. En strofiskt byggd, avfattad dikt. Strofisk poesi, den som består af strofer. Grubbe EstetOrdl. (c. 1845). Den äoliska lyrikens grundformer voro Ode och Skolion; båda bärande .. strophisk gestalt. Atterbom PoesH 2: 156 (1848). Om nu den franska publikens vanor och smak fordra (en rimmad översättning på alexandriner) .. säkert är att vår svenska publik skattar Petrarcas stråfiska grundschema högre. Wulff Petrarcab. 22 (1905). Lyrisk dikt är oftast strofisk. SvUppslB 18: 881 (1934). (Astolf) träder ut på en altan framför .. (sovrummet) och håller i skenet av den måne som i det romantiska landskapet aldrig tyckes veta av några skiften en hänryckt strofisk monolog. 3Saml. 31: 34 (1951). jfr o-strofisk.
2) till 2, om sång l. visa o. d.: vars samtliga strofer har l. fått samma musikaliska utformning; motsatt: varierad l. genomkomponerad (se genom-komponera 1). (De musikaliska) Perioderna .. utvidgades till ”system”, nämligen ”strofiska”, då samma rytm upprepas med andra ord (såsom i våra strofiska visor) eller ”kommatiska”, då (osv.). Valentin Musikh. 1: 75 (1900). Denna ”förromantiska” lied var oftast rent strofisk, dvs. alla diktens strofer återgåvos med exakt samma melodi. SohlmanMusiklex. 3: 613 (1951).
3) till 5, om fågelsång: som kännetecknas av enträget upprepande av samma strof. Så njuta vi i lugn af .. lärkans på en gång enträget strofiska och oändligt fria sång. ForhNordFilologmøde 1892, s. 164.
Avledn.: strofiskhet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara strofisk; särsk. till 1. Rimmet .. är i stånd att alstra en skenbar stråfiskhet, men den rytmiska stråfen såsom sådan .. känner icke till rimmet. Wulff Värsb. 36 (1896). —
Spalt S 12726 band 31, 1991