| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STUMME stum3e2, m.//ig.; best. -en; pl. -ar.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) person som är stum (se STUM, adj.1 1 a); jfr DUMBE II. Columbus Ordesk. 84 (1678; uppl. 1963). Den, som bringar stumma till att tala, måtte lätt kunna sätta mig i stånd att höra hwad en sådan stumme säger. ÖgCorr. 1854, nr 77, s. 2.
Spalt S 13270 band 31, 1993