| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STYMPA stym3pa2, v.1 -ade (2Mack. 7: 5 (Bib. 1541: stympat, p. pf.) osv.) ((†) p. pf. -t Schück BibliogrAnt. 103 (cit. fr. 1665)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.).
I. lemlästa; (vanställande) avkorta o. d.
1) med avs. på (del av) människa l. djur l. växt: gm att hugga l. klippa l. skära l. kapa l. på annat sätt mer l. mindre våldsamt l. hänsynslöst l. grymt l. skadande l. förstörande l. vanställande beröva del av; äv. med underförstått obj.; äv. refl. (se c); i sht förr äv. med obj. betecknande vad som avskiljes osv.: hugga osv. av; jfr BESKÄRA, v.2 1, LEM-LÄSTA, STUBBA, v. 1, STUMPA, v.1 1. 2Mack. 7: 5 (Bib. 1541). Sådanne ofantligen stora diur (dvs. elefanter) hafwa wij medh Yxor och dryga Skäror stympat och huggit Fötterne aff. Sylvius Curtius 641 (1682). (Läkarna) med et grymt beslut / Til armens stympning ifrigt rådde. Bellman Gell. 143 (1793). Man har .. sett .. afslitna ödlestjertar, uttagna grodhjertan och stycken af sönderdelad huggorm röra sig ganska lång tid efter stympningen. Holmström Ström NatLb. 3: 53 (1852). Låt sågarna härja, låt yksorna stympa, låt dvärgarna hugga och bränna och förgöra. Forsslund Djur 93 (1900). Stympade träd. SvNat. 1915, s. 200. Martinson ArméHor. 321 (1942). — jfr AV-, FÖR-, IN-, SJÄLV-, SÖNDER-STYMPA, O-STYMPAD o. SJÄLV-, SÖNDER-STYMPNING. — särsk.
a) etnogr. i fråga om stympning av rituell l. ceremoniell art. Sista kapitlet (i en bok om Sydamerikas indianer) ägnas bl. a. åt ceremoniella stympningar. Ymer 1922, s. 383. De voro alla krigare av tredje graden, stolta över de stympningar som voro beviset på denna värdighet. Fridner Idriess AustrDjung. 48 (1938).
b) rättshist. i fråga om förh. under i sht medeltiden: ss. straff för begånget brott avskilja (lem l. öra o. d.). Lemmars stympande. Detta straff bruktes .. i de fall missgärningsmannen ej orkade böta, eller borgen för sig sätta. Botin Utk. 329 (1761). Avlivande i förening med stympning, rådbråkning, fyrdelning och steglande stadgades i lands- och stadslagarna och ingick i vedertagen straffverkställighet. Minnesskr1734Lag 2: 734 (1934).
c) refl. (i sht för att göra sig oduglig l. obrukbar för ngt); äv. bildl. (jfr 3); särsk. pregnant: kastrera sig. Attis .. (dvs. gudinnan Kybeles älskling) föll i Kärlekens yrsel, och stympade sig. Tranér Anakr. 141 (1833). (Skoptserna) fordra sexuell avhållsamhet .. (o.) anse att absolut renhet endast kan nås om människan låter stympa sig. KyrkohÅ 1941, s. 36. Gardell Prärieh. 42 (1987). — särsk. jur. i fråga om straffbar självstympning för att undandraga sig militärtjänst. Krigsart. 1798, 10: 36. Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig .. till tjänstgöring .. vid krigsmakten eller eljest för rikets försvar .. dömes för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år. SFS 1948, s. 1010.
d) allmännare, utan tanke på vanställande. Helsingius Gg 1 a (1587). En Trägårdsmästars hand de grenar plägar stympa, / I hwilka han med flit en bättre frukt wil ympa. Kolmodin QvSp. 2: 480 (1750).
e) i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv. Klumpfisken, i de Europeiska hafwen, har ett så underligt stympadt utseende, att den ser ut som ett afskuret fiskhufwud. Holmström Ström NatLb. 3: 107 (1852). Gamla stympade frontsoldater tiggde i gathörnen — utan större framgång. Siwertz Förtr. 68 (1945). — särsk. pregnant: omskuren (se OM-SKÄRA 2). I dag är den trettionde Sabbaten. / Vill du väl så förarga de stympade Judarne? Adlerbeth HorSat. 36 (1814).
2) oeg. l. bildl. (jfr 3), med avs. på ngt konkret: mer l. mindre ingripande liksom hugga av (o. därigm dela upp l. förminska); i sht i p. pf. i adjektivisk anv. (äv. i utvidgad anv., om tillstånd o. d.: som kännetecknar ngt liksom avhugget). Schück VittA 4: 445 (i handl. fr. 1731; med avs. på runstenar). Förtekningen (på kartor i lantmäterikontoret) bör wara så inrättad, at .. (en utlånad karta) icke måtte kunna förbytas, stympas, rifwas, smutsas eller stycken utklippas. PH 8: 7386 (1766). Roten (kan) vara: .. stympad (præmorsa), då den tvärt och trubbigt slutar, likasom afbiten. Hartman Fl. XV (1832). Av Hasanmoskéns (i Kairo) minareter .. rasade .. (en) och återuppfördes i stympat skick. Munthe IslamK 78 (1929). Kulturen 1974, s. 85. — jfr AV-, FÖR-, SÖNDER-STYMPA, O-STYMPAD o. SÖNDER-STYMPNING.
3) bildl. (jfr 1 c, 2), med avs. på ngt abstrakt: (mer l. mindre hänsynslöst l. olämpligt l. ingripande l. skadande) taga bort l. utesluta ngt viktigt l. väsentligt från l. förminska l. försämra; äv. liktydigt med: våldföra sig på l. vanställa l. förvanska l. fördärva; äv. med obj. betecknande vad som tages bort osv.; förr äv. med obj. ersatt av bestämning styrd av prep. (se a slutet). Svart G1 124 (1561). Ibland annat wijsat warder, at til en Stats fullkomlighet nödigt woro, at högsta Wäldet icke deelt eller stympadt wara skulle. Brask Pufendorf Hist. 396 (1680). Ingen enskild händelse eller sanning får (vid systembildning) afvika från systemet; .. det, som tycktes böra afbryta systemet, vrides, stympas, vanställes, tvingas. Rosenstein 2: 161 (1789). Fransmännen gjorde .. (amputationen) mera radikal än någon kunnat ana: de stympade från sin samhällsbyggnad både krona och thron. Crusenstolpe Ställn. 12: Bih. 36 (1848). En högmässa utan nattvard är .. en stympad gudstjänst. Giertz Kyrkofr. 95 (1939). MorgT 1948, nr 304, s. 1 (i p. pf., om decimerad familj). — jfr AV-, FÖR-STYMPA, O-STYMPAD o. ORD-STYMPNING. — särsk.
a) i fråga om tal l. skrift l. talad l. skriven framställning; i p. pf. äv. i utvidgad anv., om ngts form l. skick o. d.: som kännetecknar stympat tal osv. En stympad version av originalet. Wij (skola) icke .. stympa Gudz ord, at wij laghen vthan Euangelium, och Euangelium vthan laghen höre. PErici Musæus 4: 124 a (1582). Tänderne fall’, och fahlna där hän, de qwarlefde stumpar, / Winn inte mala sijn mäld; men målet de märkliga stympa. Stiernhielm Herc. 516 (”526”) (1658, 1668). Tidningsartikeln återgav föredraget i stympad form. IllSvOrdb. (1955). — särsk. (†) med obj. ersatt av bestämning styrd av prep., i uttr. stympa med ngt, förfara stympande med ngt, stympa ngt. Wi (vilja se) .. huru de Påfwiske hafwa wåldsamliga wrängt och stympat med denna Texten. Borg Luther 2: 580 (1753).
b) i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv.
α) (numera bl. mera tillf.) närmande sig l. övergående i bet.: (överdrivet) kortfattad l. abrupt l. ofullständig l. osammanhängande. Den, som intet är med tilförlåtelige underrättelser försedd .. gjör til äfwentyrs långt större upbyggelse, om han skrifwer intet, än då han med stympade underrättelser förställer och wanhedrar sanningen. Lagerbring 1Hist. 1: Dedic. 2 (1769). Jag gjorde under min galloppad några stympade betraktelser öfver menniskans galenskaper. Agrell Maroco 2: 68 (1796, 1807).
β) (†) närmande sig l. övergående i bet.: misslyckad l. förfuskad. Sen (dvs. bland favoritsysselsättningar) kommer skrifva mest; på vers det ock plär ske, / ehuru stympadt nog, som I nu täckes se. MoB 3: 22 (1764).
II. [jfr ä. t. auf jemand stümpfen] (†) i uttr. stympa uppå ngn, smäda l. skymfa ngn. Holländaren stympade han mycket opå och trodde intet, att Dannemark skulle få någon stor hielp therifrå. HTSkån. 1: 201 (1658).
III. (mer l. mindre våldsamt l. hänsynslöst l. oförmedlat) göra (vass spets l. kant hos) (ngt) slö l. trubbig l. tvärt avskuren; i p. pf. äv. mer l. mindre adjektiviskt; äv. bildl. Stiernhielm Harm. 66 (1668). Nu äre wåra pijlar slöde och stympade, nu hafwa wij inga Wapen mehr. Sylvius Curtius 646 (1682). Sexsidige Coniske stympade Spat-Crystaller. Wallerius Min. 62 (1747). Sen ur mitt rum jag offentligt dig (dvs. en insekt) smällt, jag stänger mitt fönster, / Larmar du sedan, i ro stympa mot rutan din gadd! Polyfem I. 32: 1 (1810). Diamanterna slipas .. (ibland) såsom tafelstenar, hvilka sednare äro flata ofvan och under, med stympade hörn. ASjögren Min. 69 (1865). Hahr NordeurRenässArkit. 214 (1927; i fråga om slottet Gadebusch). — jfr AV-STYMPA o. AV-STYMPNING. — särsk. geom. i p. pf. i vissa uttr.
a) stympad kon, förr äv. kägla, kropp med utseende av en kon vars spets avskiljts med ett plant snitt som inte träffar konens bas. En rätthörnig stympad con. Duhre Geom. 384 (1721). Ett berg, som har formen af en stympad kägla. Dahm GeogrElSkol. 10 (1858; om vulkan). Sjöstedt GeomRealgymn. 106 (1938).
1) till I 1: gm att stympa skilja av (ngt) från ngn l. ngt; särsk. refl., i uttr. stympa av sig ngt, stympande avskilja ngt från sig. Om någon stympar af sig sielf lemmar af malice, där bör straff fölga. FörarbSvLag 2: 148 (1699). Foten stympe man af, när han vil löpa til ofärd. Nicander GSann. 10 (1766).
2) (numera föga br.) till I 3: stympande korta av l. förminska (ngt). Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 118 (1707; med avs. på fordran). Sahlstedt (1773; klandrat). Stympa af .. ett tal, en teaterpjes. Sundén (1891). —
STYMPA ITU. (†) till I 1: hugga itu l. på annat våldsamt sätt sönderdela (ngn l. ngt). (Lat.) Distruncare .. (Sv.) Hugga, stympa sender, i tu. Ekblad 412 (1764). —
STYMPA SÖNDER. jfr sönderstympa. (†) till I 1: sönderhugga l. på annat våldsamt sätt sönderdela (ngn l. ngt); äv. med underförstått obj. Wore du een drängh som du är pijga, så skulle iagh stympa sönder digh. UUKonsP 13: 242 (1678). Ekblad 412 (1764).
(I 3) -VIS. (stymp- 1689. stympa- 1631. stympe- 1690—1766) (numera bl. tillf.) på stympande sätt. L. Paulinus Gothus ThesCat. 34 (1631).
B (†): STYMPA-VIS, se A.
C (†): STYMPE-VIS, se A.
D: (I 3 a) STYMPNINGS-PROCESS. särsk. om process (se process, sbst.1 1) varigm manuskript stympa(t)s. Ahlgren Veckopr. 175 (1940). —
(I 1 b) -STRAFF. i sht rättshist. straff bestående i stympning (t. ex. av öra l. näsa). Almqvist MennSaga 302 (1839). Minnesskr1734Lag 2: 813 (1934; ss. subsidiärt straff).
STYMPARE, sbst.1, m.//ig.
1) till I 1: (mans)person som stympar l. har stympat; företrädesvis i ssgr. Verelius 171 (1681). Östergren (1949). jfr själv-stympare. särsk. (relig.) till I 1 a: medlem i stymparsekt; jfr skopts; ss. förled i ssgn stympar-sekt.
2) (numera bl. i högre stil) till I 3 a, med mer l. mindre klar, ordlekande anspelning på stympare, sbst.2 3, om (oskicklig l. slarvig l. inkompetent l. oduglig) (mans)person som stympar l. stympat litterärt verk o. d.; särsk. i uttr. Guds ords l. Skriftens stympare, om person som stympar osv. bibelns text. Munken .. / Ähr en skrymtare, Skrifftenes stympare ähreförgäten; / Lijker en hwijtmenadt Grifft. CupVen. C 6 b (1669). Guds ords stympare och förförare, som hafwa ett sken till Gudaktighet. Murbeck CatArb. 1: 120 (c. 1750). Hvad jag här icke kan lämna oberördt, är, at min stympare behagat utesluta hela sista strophen. Kellgren (SVS) 4: 127 (1780).
Ssg (till stympare 1 slutet; relig.): stympar-sekt. i fråga om ryska förh., om sekt skapad o. bestående av skoptser. 2NF 25: 1134 (1917). —
STYMPELSE, r. l. f. stympande, stympning.
1) till I 1; anträffat bl. ss. senare led i ssgn av-stympelse.
2) till I 3; anträffat bl. ss. senare led i ssgn för-stympelse. —
Spalt S 13431 band 31, 1993