| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
SUDD sud4, sbst.1, l. SUDDER sud4er, sbst.1, m.//ig.; best. -en, resp. -ern; pl. suddar.
1) (†) motsv. SUDDA, v. 1: orenlig l. snuskig l. oborstad (mans)person, smutsgris, snuskpelle. En sådan GROBIAN, en SUDD, ett illakt KRUT, / slår Jomfrun på hans Trut, og ber’n weta Hut. Warnmark Epigr. K 2 a (1688). Emedan jag både i gierning och lemmar, war en sådan grobian, tölp och sudder; ty blef jag (osv.). Westerberg Lefv. 8 (1734). Det är en sudder. Det syns nog på honom, han har ett så oborstadt yttre. SthmFig. 1847, s. 284. WoH (1904).
2) (numera knappast br.) motsv. SUDDA, v. 3: oskicklig l. dilettantisk (manlig) yrkesutövare, fuskare, klåpare, kludd; särsk. om oskicklig osv. målare; jfr SUDDARE 1 slutet. Widegren (1788). (Han hade) låtit måla sitt porträtt af en sudder i Stralsund. Wingård Minn. 4: 23 (1847). Auerbach (1913). — jfr BLÄCK-SUDD, sbst.1, RIM-SUDD.
3) motsv. SUDDA, v. 4, 6, i fråga om klandervärd (mans)person: slarver l. odugling l. odåga; ofta med tanke på överdriven alkoholförtäring, liktydigt med: rucklare l. svirare l. festprisse; stundom äv. om lätting l. slöfock l. sölkorv; jfr SUDDARE 2. (Sv.) Sudd, Sudder .. (dvs.) En försummelig människa, (lat.) Morator, cunctator. Schultze Ordb. 5179 (c. 1755). Den som bara komme dit (dvs. till himmelriket), men man ä’ en så’n förbannad sudder ibland, så det ä’ inte värdt att tänka på’t. Jolin MSmith 95 (1847). Claes skall inte ha en skilling, det är en Sudder, en odåga. Wetterberg GNord 47 (1862). Om du går och blir kär i en sudder, som ingenting är och ingenting duger till, så lägger du .. mig .. i grafven. Hedenstierna Fideik. 220 (1895). En oförbätterlig sudder, som slutade med att övergiva hustru och barn. SvD 7⁄12 1921, s. 7. Carl Göran är en sudder, visserligen en älskvärd sudder, men en sudder i alla fall; han måste alltid dras med tång till brevskrivningen. Nyblom Föräldraminn. 220 (1949).
Spalt S 14417 band 32, 1997