Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVÅRMODIG svå3r~mω2dig, adj. -are. adv. -T.
1) om person (förr äv. om djur): som känner l. lider l. är fylld av svårmod, ofta liktydigt med: vemodig l. dyster l. sorgsen l. tungsint l. modstulen l. melankolisk; äv. om ngt sakligt (jfr 2), sinne l. tillstånd l. utseende o. d.: som kännetecknas l. präglas av l. beror på svårmod l. vemod osv.; förr äv. i fråga om sjukdomstillstånd: som utmärkes av nedstämdhet l. melankoli, vanl. förbunden med böjelse att utan anledning tro sig vara sjuk; äv. substantiverat; jfr SVÄRMODIG. Forsius Fosz 313 (1621). Badet är them gott som hafwa Sijdowärck, Brystwärck, och låssar myckit spottande, giör lättan Andadrägt, och hiälper the swårmodiga. IErici Colerus 1: 182 (c. 1645). SynodA 1: 230 (1703; om tankar). Svårmodigt sinnelag, lynne. Weste FörslSAOB (c. 1817). En sådan apa (dvs. schimpans), som hölls fången, war swårmodig, men mild och lydig. Holmström Ström NatLb. 1: 115 (1851). Ännu en suck och så tog hon afsked med ett svårmodigt leende. Idun 1888, Modev. s. 19. Han var en mycket värdig, reserverad man med ett vackert ansikte med sorgset, nästan svårmodigt uttryck. Lagergren Minn. 7: 27 (1928). Ibland kunde mamma bli uppspelt riktigt inför sitt främmande. Ibland blev hon sorgsen och svårmodig. Höijer Solv. 122 (1954).
2) i överförd anv. (jfr 1) om ngt sakligt: som präglas l. karakteriseras av svårmod l. dysterhet l. melankoli; dyster; stundom: som försätter i svårmodig (i bet. 1) sinnesstämning; jfr SVÄRMODIG. En manlig karakter full af swårmodig ömhet. Melin JesuL 2: 229 (1843). Nära vid huset ligger, i sin steniga bädd, en liten mörk sjö, med det mest svårmodiga utseende. Bremer GVerld. 1: 73 (1860). Orden kunde man inte höra, men melodien var underlig och svårmodig. Hök MajGrann. 9 (1929). Den långa resan söderut genom det svårmodiga höstlandskapet. Reuter Kapt. 66 (1931). Enckell Olivpar. 209 (1934; om dikt). Han vandrar en svårmodig kvällstimme i juli hem från biblioteket genom Alt-Berlin. Werin Ekelund 1: 184 (1960). — särsk.
a) (†) om tillfälle l. villkor o. d.: dyster. Björn Barb. 86 (1785; om tillfällen). Medge, mon ami, at sådana giftermålsvilkor äro något för svårmodiga. Dens. DygdYngl. 31 (1794).
b) (†) i uttr. se ngt an på den svårmodiga sidan o. d., se saken från den mörka sidan, se pessimistiskt på ngt; jfr SVÅR 10 b. Jag ser för mycket sakerne an på den svårmodiga sidan. Björnståhl Resa 3: 54 (1778).
a) i personifierad anv. När svårmodigheten med dystra aningar blickar ut mot det mulna tillkommande .. då vände Herren sitt ansigte till eder! Wallin Rel. 1: 136 (1818, 1825).
b) i pl. i konkretare anv.
α) om svårmodiga tankar o. d. Är jagh här olyckelig, lärer jagh kanskie betungas med större swårmodigheether annorstädhs. HB 3: 135 (1687). Borg Luther 1: 541 (1753).
β) om sjukdomstillstånd som yttrar sig i form av svårmod l. tungsinne l. melankoli. Haartman SciagrMorb. 2 (1779). Därs. 237 (1781).
γ) svårigheter. Der icke vederbörande på något sätt komma att dragas utur de svårmodigheter de dragas med. 2VittAH 23: 246 (i handl. fr. 1718).
Ssgr: svårmodighets-anda. (†) anda (se ande VIII 3, 4) av svårmod. Man säger, at .. (Tegnér) understundom lik Saul skall vara anfäcktad af en svårmodighetsanda. JMStiernstolpe (1828) i 3SAH LVI. 3: 51.
-anfall~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) anfall av svårmod. Dessa svårmodighets-anfall slutades alltid med ett oemotståndligt begär att andas den fria luften. Sparre Frisegl. 2: 136 (1832).
Spalt S 15295 band 32, 1999