| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
TABBIG tab3ig2, adj. -are. adv. -T.
1) (numera föga br.) enfaldig, dum, tölpaktig. Håret kan han inte få att ligga i ordentlig bena. Och så är han ”tabbigt” klädd. DN 27 ⁄ 4 1924, Bil. s. 1. Fröken Margareta gick rak och värdig med den lille pågen upp till dopfunten. De övriga faddrarna stodo litet förlägna och tabbiga bredvid. Kurck MargA 194 (1925). Det var visst tredje gången .. han visat sig så klumpig och förströdd: en tabbig kyrkvakt. IdrBl. 11 ⁄ 7 1936, s. 7. SAOL (1986).
2) (numera mindre br., vard.) [möjl. med anslutning till l. eufemistiskt för TASKIG] okamratlig. Ingen är så tabbig här att han riktar avunden mot (de vanföra). Martinson VägUt 306 (1936). DN 24 ⁄ 1 1971, s. 18.
Spalt T 5 band 33, 2002