| Publicerad 2003 | Lämna synpunkter |
TELLUR telɯ4r, r. l. m. (Gadolin InlChem. 28 (1798) osv.), äv. n. (SAOL (1950) osv.); best. -en ((†) -n Berzelius Kemi 2: 148 (1812)), ss. n. -et; ((†) pl. -er Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 183); förr äv. TELLURIUM, sbst.1, n. best. -iet; pl. -ier.
i sht kem. om ett med svavel o. selen besläktat halvmetalliskt grundämne (med atomvikt 127,6 o. den kemiska beteckningen Te) som används inom stål- o. metallindustri l. keramisk industri o. d. Tellur (tellurium) är lättsmält och spröd. Gadolin InlChem. 28 (1798). Tellur röker starkt och röken beslår glaset med hvitt pulver, som smälter till klara färglösa droppar, då den upphettas. Berzelius Blåsr. 110 (1820). Telluren upptäcktes 1782 af Müller v. Reichenstein; men bestämdes närmare 1798 af Klapproth. Almroth Kem. 687 (1834). Tellur .. En metall, äfven kallad sylvan, hvilken blef funnen 1798 .. i flere Siebenbürgska guldmalmer. ConvLex. 8: 152 (1838). Tellur .. förekommer i några sällsynta mineral, antingen gediget eller i legering med andra metaller, såsom guld, silver, bly och vismut. Kjellin (1927). Tellur .. används .. som legeringsämne inom stålindustrin till kvaliteter som skall maskinarbetas och därför måste vara extra hårda. SvD 9 ⁄ 2 1979, s. 24. — jfr RADIO-, SKRIFT-TELLUR.
-BESLAG. (†) i fråga om blåsrörsanalys: beläggning l. utfällning av tellur. Berzelius Blåsr. 111 (1820). —
-BUNDEN, p. adj. (†) kemiskt bunden till l. förenad med tellur. Tellurbundet väte. Berzelius Kemi 2: 151 (1812). Berzelius ÅrsbVetA 1839, s. 211. —
-DIOXID. kem. kemisk förening av tellur o. syre (TeO2); jfr -syrlighet. 3NF 19: 92 (1933). Tellurdioxid uppstår genom förbränning av tellur i luft. 2SvUppslB 28: 1248 (1954). —
-GULD. (†) kemisk förening av tellur o. guldcalaverit. Berzelius ÅrsbVetA 1832, s. 105. 2SvUppslB (1954). —
-HALTIG. (Selen) synes innehållas i några af de tellurhaltiga guldmalmerna i Siebenbürgen. Berzelius Kemi 2: 83 (1822). —
-MALM. (i fackspr.) malm (se d. o. II 1) bestående av tellur l. varur tellur kan utvinnas. VetAH 1813, s. 182. Den så kallade svenska tellurmalmen, som Afzelius har, har jag analyserat; den är en selenmalm .. Den fanders Afzelius har ej kunnat tvingas at säga, hvarifrån den är. Berzelius Brev 8: 53 (1818). —
-METALL. (i fackspr.) om tellur (ss. metall). Gadolin InlChem. 101 (1798). För att bereda ren tellurmetall upplöses tellurmalmen i kungsvatten. Almroth Kem. 687 (1834). —
-SALT. kem. om vart o. ett av de salter (se salt, sbst. 3) vari tellur ingår ss. beståndsdel. Gadolin InlChem. 101 (1798). —
-SILVER. (†) kemisk förening av tellur o. silver. Berzelius ÅrsbVetA 1831, s. 203. 2SvUppslB 13: 372 (1949). —
-SYRA. kem. (svag) syra som utgörs av en kemisk förening av väte, tellur o. syre (H2TeO4). VetAH 1813, s. 179 (om telluroxid). Schulthess (1885). —
-SYRAD, p. adj. [till -syra] (†) kemiskt förenad med tellursyra. Berzelius Kemi 2: 150 (1812). Tellursyrat natron .. har använts som antisepticum och invändigt i minimala doser mot nattsvettning vid tvinsot. Kjellin 785 (1927). —
-SYRLIG. [jfr -syrlighet] (†) kemiskt förenad med tellursyrlighet. Berzelius ÅrsbVetA 1834, s. 150. Almström KemTekn. 1: 237 (1844). —
-SYRLIGHET~002, äv. ~200. kem. syra som bildas då tellurdioxid löses i vatten (H2TeO3); i sht förr äv. om tellurdioxid. Berzelius ÅrsbVetA 1833, s. 98. Almström KemTekn. 1: 237 (1844; om tellurdioxid). —
-VÄTE. kemisk förening av tellur o. väte (H2Te). Med väte ger telluren en förening: Tellurväte eller vätetellurid. Almström KemTekn. 1: 237 (1844).
Spalt T 743 band 34, 2003