| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till II 5: efterskänkande (av (del av) utkrävd pålaga l. skuld o. d.); särsk. med prep.-attribut inlett av (up)på o. med rektion betecknande det som efterskänkandet avser. Så haffwe the .. begäredt någen tilgifft opå the uthskylder the oss äre plictige ath utgöre. G1R 26: 41 (1556). Beslötz om Matz Oloffson .. att han på 3. åhr tillgifft åtniuta finge. UUKonsP 1: 132 (1631). På grund av .. ofta lämnade tillgifter på skatten vågade bönderna upptaga ödeshemman. HT 1936, s. 138.
2) (numera bl. i vitter l. högre stil) till II 5: förlåtelse; särsk. med prep.-attribut inlett av för, förr äv. på, o. med rektion betecknande det som förlåtelsen avser. Bekiende the sigh therutinnen orett .. giordt hafva och begierde tilgift och förlåtilse af Gudi och församblingene. RA I. 3: 95 (1593). Petrus fick tilgifft på sina synder. Swedberg Ungd. 88 (1709). Som de bönföllo om nåd .. erhöllo de oinskränkt tillgift. Kolmodin TacAnn. 1: 123 (1833). Hon lade huvudet på sned som bad hon skälmaktigt de församlade om tillgift för det förskott hon tagit sig på äktenskapets legitima nöjen. Krusenstjerna Pahlen 6: 437 (1935).
3) (utom i slutet o. i ssgrna -penning o. -ränta numera föga br.) till II 11 a: gåva o. d. som läggs till utöver ngt annat (jfr -gåva); särsk.: mellangift. VarRerV 45 (1538). VRP 5 ⁄ 2 1724 (om mellangift). En sup fanns till hands i hvarje köpmansbod, dels mot kontant betalning, dels såsom tillgift på handel. LfF 1896, s. 60. FrGSkånHem 65 (1926). särsk. (fullt br., om ä. förh.) om den ekonomiska ersättning som en man vid brudköp skulle erlägga till giftomannen (ss. motsvarighet till kvinnans hemgift) o. som efter bröllopet blev hustruns egendom. Lönnberg Ragnf. 139 (1873).
Ssgr (om ä. förh.): tillgifts-, förr äv. tillgiftes-brev. till 1 l. 2. Tillgifftis breff för Germund Svenssonn på alle the partzeler, som honum til skultt .. tilrecknett bleff. G1R 28: 409 (1558). (Kristian II) lät .. på alla Torg och gator upläsa et tilgifts-bref, uti hwilket alle dem som öfwerblifwit fred och säkerhet lofwades. Celsius G1 1: 73 (1746).
-dag. (numera bl. i vitter l. högre stil, tillf.) till 2, särsk.: dag för (offentlig) avlösning. Schroderus Os. 1: 563 (1635).
-ränta. till 3, i fråga om båtsmanshållet i Södra Möre härad: tillskottsränta; jfr -penning. Linde Kam. 529 (1867). —
-GIVA l. -GE, -givelse (numera föga br., Helsingius (1587), VDAkt. 1735, nr 132), -givning (†, Linc. Ff 1 b (1640), Schultze Ordb. 1529 (c. 1755)); -givare (numera bl. i vitter l. högre stil, tillf., VDAkt. 1725, nr 286). [fsv. tilgiva. — Jfr tillgiven] jfr giva till. A. till II 5.
1) (†) ge (ngn ngt); särsk.: tilldela (särsk. med avs. på person); äv. tillerkänna l. tillräkna. G1R 1: 275 (1524). Tesligeste att them motte gode och trogne karler tilgiffne bliffwe. G1R 16: 226 (1544). Aristoteles .. tillgaf .. (de allmänna begreppen) ingen sjelfständig verklighet. Strinnholm Hist. 3: 838 (1848).
2) (†) efterskänka (ngt, särsk. pålaga l. skuld o. d.) åt (ngn); äv. utan indir. obj. Vthaff en fremma(n)de må tu .. (lånet) inkräffia, men tinom brodher skalt tu tilgiffuat. 5Mos. 15: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: efterskänka det). Effter H(ans) K(unglige) M(ajestä)tt nådeligen tillgaf i Örebro herredagh alla restantier ifrå 610 till 613. OxBr. 12: 365 (1615). Wallquist EcclSaml. 5–8: 146 (1791).
3) (numera bl. i vitter l. högre stil) förlåta (ngn ngt); äv. utan indir. l. direkt obj.; i sht förr äv. med det direkta obj. ersatt av prep.-förb. inledd av för. G1R 1: 46 (1523). Samma dagh bleff Jackiop Orm och Nills Jörennss(o)n .. thil giffnne för then sach, dhe haffua brukiath på wecthernna her i stadhenn. TbLödöse 141 (1589). Altså hafwe Wij aff gunst och nåde .. welat dhetta dheras feel och brott tilgifwa och pardonnera. SvFlH 1: 341 (1670). Tillgif mig, Allernådigste Konung! all denna radotage. Rosenstein 3: 331 (1788). Mose bad .. åter för .. (folket) och Gud tillgav dem. Kulturen 1955, s. 72. B.
4) (†) till II 10, refl.: hänge sig åt (ngt); särsk. dels med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av pleonastiskt till, dels i p. pf.: hemfallen åt. När .. (Finland) fordom afguda dyrkan och trulldom war tilgifuit, hade thet Konungarijkes macht och tytel. Tempeus Messenius 103 (1612). Den unge Wärlden, som sig till kättia och lättia inlåta och tillgifwa. Porath Pal. Föret. 3 (1693). Ekblad 138 (1764). C.
5) (†) till II 13 a: medge l. tillåta (ngt). JMessenius i HB 1: 118 (1629). HSH 37: 449 (1731). Avledn. (†): -tillgivlig, adj. till -giva 2 l. 3: möjlig att efterskänka l. förlåta, i ssgn o-tillgivlig.
Spalt T 1254 band 34, 2004