| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TINDRA tin3dra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (numera mindre br., Hallström Sagodr. 10 (1910), Östergren (1958)), -ANDE, -ING (numera mindre br., Linc. Xxx 5 a (1640), Östergren (1958)).
(i sht i vitter stil)
1) om ljuskälla (i sht sol l. stjärna): lysa punktvis o. med skiftande intensitet; glittra, gnistra, glimma, blänka; äv. om ngt sakligt, i sht vatten(yta) som gm reflekterande av (sol)ljus glittrar osv.; äv. om luft o. d.: dallra (se d. o. 1 d) l. flimra; äv. opers.; ofta i p. pr. (se a). Stjärnornas tindrande på himlen. Julgranen tindrar och tomten bankar på dörren. Linc. Xxx 5 a (1640). Omkring de solar som tindra på fästet, hvälfva säkert tusende jordar. Leopold 5: 234 (c. 1820, 1833). Månen sjelf tindrade allt högre, allt friare, allt mera mystiskt förtrollande. Almqvist DrJ 367 (1834). Österling Hälsn. 111 (1907; opers.). I middagshettan tindrar luften och darrar som strängen på en violin. Lundkvist Blixen AfrPast. 401 (1937). En Bondgård hukar sig i gräsen / och över fälten stiger månen. / Högt på ett blad en syrsa fnittrar. / Då tindrar Yodogawa-floden. Martinson GräsThule 69 (1958). Morgonen kan tindra skir som en solglänta i juni. Söderström Linan 223 (1983). — jfr FRAM-TINDRA. — särsk.
a) i p. pr. i adjektivisk (o. adverbiell) anv.: gnistrande l. glimmande; äv. närmande sig l. övergående i anv. ss. förstärkningsord (jfr 3). Nyårsnatten var tindrande stjärnklar. Frese VerldslD 8 (1715, 1726). (Hon) satt med stora, tindrande perlor i ögonhåren. Tavaststjerna Inföd. 121 (1887). Öfver bygden låg tindrande stjärnfager natten. Fröding Guit. 43 (1891). Älfvens tindrande blå. Hallström El. 106 (1906). Bokarna stå i sin genomskinliga, mjälla grönska, björkarna vaja sina tindrande slöjor. Key Allsegr. 1: 68 (1918). Det blev tindrande klara höstdagar, och det var skönt att vara fiskare. Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 142 (1932). Himlen var klar och ett enda tindrande hav av stjärnor. Wigforss Minn. 1: 115 (1950). — jfr KLAR-, SOL-, STJÄRN-TINDRANDE. — särsk. (numera föga br.) i uttr. tindrande fyr, blänkfyr (se d. o. II a). Tindrande fyr, som gifver korta blänkar afbrutne af korta förmörkelser. ListaSvFyr. 1868, s. 1. Den tindrande fyren är en blänkfyr, där perioden af ljus och mörker varar högst tio sekunder. Hägg PraktNav. 80 (1900). 2NF (1919).
b) oeg. l. mer l. mindre bildl. Och ewig Tak tig skee O himmelsk’ Herze wiis; / Som medler tiid har täkts, then lille tindrand’ Gnista / Af Store Gustafs Siäl .. / Betäkia med tiin Hand, och skyla med tin Skiold. Stiernhielm Jub. 81 (1644, 1688). En hoppets ljusning tyckte sig (C. A.) Agardh se tindra öfver sin framtid. 2SAH 33: 64 (1861). Helgelsen och nåden tindra för vårt hopp. Sander Ros 56 (1876).
2) om ögon l. blick l. ansikte: (av glädje l. förväntan o. d.) starkt lysa, stråla, glänsa; äv. med subj. betecknande (person som känner) glädje osv. (Fredag hade) en hög och bred panna, qwicka och tindrande ögon. DeFoë RobCr. 92 (1752). Mor Märtha .. blef alldeles förvånad af all den strålande glädje, som tindrade ur gossens stora, vidöppna ögon. Knorring Ståndsp. 1: 141 (1838). (Han) följde med tindrande ögon och klappande hjerta de båda glada, sprittande, mörklockiga gestalterna. Hedenstierna FruW 30 (1890). Bakom (drottningen) stod (kung) Birger med händerna instuckna mellan knäna och tindrade av nyfikenhet. Heidenstam Svensk. 1: 181 (1908). Stämningen i tåget påminner inte så lite om Super 8:an på Liseberg. Ögonen tindrar förväntansfullt på de församlade cheferna från SJ, ABB och banverket. DN 22 ⁄ 7 1993, s. A5. — jfr FRAM-TINDRA.
3) [utvecklat ur 1 a, 2] (numera mindre br.) i p. pr. i adjektivisk l. (i sht) adverbiell anv., med förstärkande bet.: lysande l. stark l. väldig; blixtrande. Det var så tindrande vackert väder. Benedictsson Eftersk. 29 (c. 1885). De dagar, som gått, kan jag icke skilja åt i mitt minne. Jag vet bara, att jag en dag, plötsligt och utan yttre anledning, kände mig tindrande glad. Geijerstam Medus. 238 (1895). Jag ville så tindrande gärna göra honom något riktigt ondt. GHT 1895, nr 232 B, s. 3. Nu blev bonden tindrande ond. Wranér VSkr. 3: 194 (1922). Så måste majorskan på Ekeby ha sett ut i sitt tindrande trots, när hon var ung. 3SAH 51: 37 (1940). Östergren (1958).
TINDRA TILL10 4. (numera bl. tillf.) till 2, särsk. om blick: glimta till; äv. opers. En snyftning afbröt henne, och för hennes blick, som han dock blott såg tindra till likt en stjärna i skyar, vek hans mod. Ullman FlickÄra 205 (1909). Agrell Tolstoj Kar. 2: 36 (1925; opers.). Östergren (1958). —
1) till 1: stiga l. komma upp med ett tindrande sken; äv. oeg. l. bildl.; äv. opers. Lidner (SVS) 1: 299 (1782). En gammal visa tindrar upp i sinnet / Från äldre dagar. Atterbom LÖ 1: 269 (1824). Det ena ljuset tindrade upp efter det andra på himmelen. Runeberg (SVS) 7: 21 (1833). Asplund Stud. 143 (1912; om tusenskönor). Så har det vänligt tindrat upp till kvällförgyllning här och där i Hanssons senare verser. Vetterlund Skissbl. 244 (1914). Ullman Ros. 54 (1921).
2) till 2: lysa upp. Nu var jag .. ensam med min Armida, hvars blick tindrade opp i ett par spetsfundiga strålar, när hon såg min ankomst. Atterbom Minn. 35 (1817). Lagerlöf Herrg. 173 (1899; om ögon).
Spalt T 1543 band 34, 2005