Publicerad 2006 | Lämna synpunkter |
TOK, adj. -are. superl. tokast (RP 12: 410 (1648: den tokaste)) l. tokst (Westhius Vitt. 27 (1676: o tokste klokheetz art)). Anm. Formen toker, eg. nom. sg. m., användes stundom i (ordspråks)rim o. d. med kloker (se KLOK). Rijk och tooker, håls mäst för klooker, Fattig och wijs, winner föga prijs. Törning 129 (1677).
(†) oförståndig; tokig; vanl. i förb. med KLOK. I ären olärde och toock, / dock welen i wara mehr klok / än förfarne gamble män. HB 1: 149 (1629). Migh tycker, at den klokaste och mächtigste är oss skadeligh, men den tokaste och svagaste är oss nyttigst. RP 12: 410 (1648). At .. (Gud) thet skadelige Owäsende, hwilket then .. toke Düster, med sin fåniga Prætension, hade (osv.). Rüdling Suppl. 512 (1740). Det är ingen så klok, att han ej någon gång är tok. Granlund Ordspr. (c. 1880).
Spalt T 1885 band 35, 2006