| Publicerad 2008 | Lämna synpunkter |
TRUBBIG trub3ig2, adj. -are; adv. -T; förr äv. TRUBBOT, n. o. adv. =.
1) som saknar udd l. spets l. egg l. har förlorat sin vasshet l. spetsighet l. skärpa, motsatt: vass, spetsig, skarp; äv. om kroppsdel (i sht näsa) l. växtdel (i sht blad) o. d.: icke avsmalnande l. spetsig, trubb-; äv.: kort o. tjock; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr 2), stundom liktydigt med: grov l. oprecis o. d.; jfr STUM, adj.2 1, STUMP, adj. 2, STUMPIG, adj.1 2. Tapisserinålen är trubbig. Vässa din trubbiga penna. Trubbiga fingrar. Trubbiga skor. Trubbig ände. Forsius Phys. 269 (1611; om djurhuvud). Wiljande at then hwasza vdden skulle förrätta, thet hans trubboge penna intet förmåtte werckställa. Isogæus Segersk. 822 (c. 1700). Nilsson Ur. II. 1: 46 (1862; om pil). Forssell InlBot. 138 (1888; om blad). ”Medellivslängd” är ett oerhört trubbigt mått. GbgP 26 ⁄ 8 1988, s. 29. De stirrade på hans trubbiga, korta näsa och på de smala läpparna som nu drogs isär i ett ansträngt småleende. Johansson GogAns. 44 (1989). Det är svårt att jaga ubåtar. Skärgårdarnas havsbottnar är unika och marinens vapen är fortfarande trubbiga. GbgP 1 ⁄ 10 1990, s. 24. — jfr RUND-TRUBBIG. — särsk.
a) i sht mat. om vinkel o. d.: som är mellan 90° o. 180°; jfr STUMP, adj. 4. Swedenborg Reg. 4 (1718). Dammluckorna .. var ställda i trubbig vinkel mot vattentrycket. Edqvist Paradis. 23 (1956).
b) (i fackspr., i sht med.) i uttr. trubbigt våld, hårt slag o. d. med trubbigt föremål. Inverkan av trubbigt våld ger blåmärke eller hudskada. Offret är en man som påträffades i en lägenhet .. med slagskador av s k trubbigt våld och rispor efter knivhugg. SvD 17 ⁄ 3 1989, s. 14.
c) (†) om värk: dov (se DOV, adj. 3) l. molande o. d. Halfwa hufwudet eller högra sidan blifwer (efter att jag druckit vin) tung, med en trubbig och twingande wärk. Linné Sk. 204 (1751). Gemenl. förorsaka .. (gallstenarna) en trubbig och jämn, wärk. SvMerc. IV. 3: 282 (1759).
2) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., om (person med tanke på) sinne l. uppträdande l. i fråga om framställnings- l. fattningsförmåga o. d.: avtrubbad, okänslig; tvär; utan skärpa; dum, enfaldig; äv. ss. adv. Spegel GW 288 (1685; om förstånd). Hans hustru .. föreföll mig mycket trubbig och föråldrad. Muncktell Dagb. 2: 156 (1817). När jag läser igenom hvad jag skrifvit, kan jag icke undgå att sjelf finna det trubbigt och tvärt. Florman BrRetzius 35 (1829). Alarcón Skand. 9 (1900; ss. adv.). Trätan och kivet, de trubbiga tillmälena och den ilskna dumheten gåvo sitt vanliga eko i spalterna. Segerstedt Händ. 243 (1924, 1926). Den blyghet som gjorde lilla Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf från Mårbacka till ett inbundet, trubbigt barn. HågkLivsintr. 21: 162 (1940). Hr Palmes tänkande är lika konventionellt och trubbigt när han försöker precisera kraven på oppositionens program. DN(A) 16 ⁄ 1 1965, s. 2.
b) till 2: okänslighet l. tröghet o. d. Forsell Sällsk. 88 (1843). Att ha många barn, / .. vittnar om en betänklig / trubbighet i förståndet. Jändel Franc. 70 (1927). Gustav Mahlers ofta visade trubbighet, i detta fall väl mindre mot konstnärinnan än mot de medbestämmande hovkretsarna. SvD(A) 1931, nr 76, s. 5.
Spalt T 2680 band 35, 2008