| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TUTA tɯ3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
1) gm att blåsa framkalla ljud i lur l. horn o. d. (ss. signal); äv. dels (i sht skämts. l. raljerande): spela (blås)instrument, dels med musikinstrument o. dyl. ss. subj.: ljuda; äv. tr., med obj. angivande det instrument som trakteras; äv. med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. (ut)i l. på. Bond-Flikkan tuttar i sitt Wall-Horn; Lu Li Lu. Warnmark Epigr. H 4 a (1688). Enär Åldermannen hafwer något för Byamännerna att kundgiöra, så bör han låta tuta i Hornet. 2SvKulturb. 11–12: 278 (1734). Movitz Valdthornet nu lutar, / Och med Pålska öpnar han Baln, / Rätt som han börjar han slutar, / Hör nu han drillar och tutar. Bellman (BellmS) 1: 209 (c. 1771, 1790). Orkestern stämde, fagotten tutade. Lundgren Res. 211 (1855). ”Det går efter gehör” – sa’ tornväktaren, tutade galet. Holmström Sa’ han 10 (1876). En Bo Sundström som hoppar av glädje över det fantastiska gensvaret – och bjuder tillbaka med att dansa, spela munspel, tuta trumpet och sjunga med sin allra vemodigt vackraste röst. GbgP 29 ⁄ 10 2006, s. 10. — särsk.
a) med avs. på melodi l. fanfar o. d.: blåsa l. spela. Atterbom Minn. 32 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Sextetten har tutat en fanfar. Lagerlöf Mårb. 314 (1922). Saxofonerna snyftar, fiolerna flämtar, trumpeterna tutar tango och stompar karelsk foxtrot. DN 29 ⁄ 10 2001, s. A13.
b) (†) om tornväktare(s lur) l. (oeg.) om klocka, med obj. angivande tidpunkt o. d. Jag .. lägger mig till ro straxt sedan tornväktaren tutat 10. Stenhammar Bref 3: 268 (1848). Festen är slut, och klockan tutar tolf. Sehlstedt 3: 195 (1867). Lördagskvällen kl. 6 tutades hälg på vallen av den skickligaste spelerskan. Landsm. XI. 4: 36 (1896).
2) om fordon l. apparat o. d.: signalera, ge signal (med ljud); särsk. i fråga om telefonerande i uttr. tuta upptaget, med upprepat ljud markera upptagen linje; äv. opers.; äv. med obj. (se slutet). En ångare tutar och lägger bi. Bååth Allf. 34 (1884). Det tutar på afstånd vildsint / en nattlig automobil. Österling Död. 63 (1908). Hon lyfter luren, står ett tag och väger, medan hon lyssnar till det dova tutandet. Isaksson KvHuset 99 (1952). Hon försökte (ringa) flera gånger men det tutade hela tiden upptaget. Mankell Villospår 49 (1995). — särsk.: medelst tutande meddela l. tillkännage (ngt). Ekelund Mel. 11 (1902). En automobil tutar varning till sneddande fotgängare. SD(L) 1905, nr 118, s. 5.
3) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. av 1 o. 2; särsk.
a) om djur l. människa l. företeelse: åstadkomma ljud som liknar l. påminner om tutande; äv. med obj. Påminnande mig Kylbergs talang att med munnen härma trumpet, bad jag honom under det öppna fönstret tuta utrycknings-signal. HLilljebjörn Hågk. 1: 104 (1865). Sjöberg Kris. 45 (1926; om storm). En uggla tutade någonstans långt borta. Johansson RödaHuv. 1: 185 (1917). — jfr SMÅ-TUTA.
b) om person: ropa (högt); äv.: tjata; äv. med obj.; särsk. (o. numera nästan bl.) i sådana uttr. som tuta i örat l. öronen på ngn l. tuta ngn ngt i örat, ropa ngt i ngns öron l. gm idelig upprepning försöka övertyga l. inbilla ngn ngt. Atterbom LÖ 2: 291 (1827). Äfven utom deras krets tutades det namnet. FWScholander hos Wennerberg Bref 2: 266 (1863). Di små pipa som di store tuta. Granlund Ordspr. (c. 1880). Nu för tiden tutar man oupphörligt i öronen på barnen. Verd. 1884, s. 181. I stället tutas de (dvs. de yrkesarbetande kvinnorna) öronen fulla om att de är okvinnliga och pliktförgätna, och att de tar upp platser för andra som bättre behöver dem. DN(A) 5 ⁄ 12 1933, Söndagsbil. s. 10. Det borde regeringen ha insett utan att få det tutat i sina öron. GHT 1943, nr 84, s. 11. — jfr IN-TUTA.
c) i vissa förb. l. uttr. som innebär rörelse l. fart, dels i förb. tuta i väg, (hastigt) fara i väg (under tutande), dels i uttr. tuta och köra, (genast) sätta igång med ngt l. fortsätta (på samma sätt) med ngt. Så tutade vi då iväg. DN(A) 17 ⁄ 5 1965, s. 8. Vi fick klartecken så det var bara att tuta och köra. SDS 19 ⁄ 9 1992, s. C2.
TUTA IHOP10 04. (numera bl. tillf.) till 1: gm att tuta sammankalla (ngra). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 453 (1868). Ålderman tutar ihop byalaget. Vad är å färde? Moberg R id 16 (1941). —
TUTA UT10 4. till 3 b: högt o. tydligt tala om (ngt), basunera ut. AnderssonBrevväxl. 1: 223 (1858). Men tuta inte ut detta, så att myndigheterna krångla. Strindberg Brev 6: 252 (1887).
B (†): TUTE-HORN, se A.
Spalt T 3256 band 35, 2009