Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VALBJÖRK va3l~björ2k, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(valbjörk (w-, -aa-, -ah-, -i-, -ck) c. 1600 osv. valborg (w-, -ah-) 1755–1885. valbork 1885. valbärg (w-) 1762–1792. vallbjörk (w-, -i-) 1745 (: Wall-Biörks Bark)–1792. wahlbörk 1710. wallborg 1747)
Etymologi
[sv. dial. valberk, valbjörk, valborg; ssg av stammen i VALEN o. BJÖRK; växten har ansetts sömnbringande o. bladen liknar i viss mån björkens. — Jfr VALLMO]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Rhamnus cathartica Lin., getapel, vägtorn (använd ss. sömnmedel l. vid färgning). Bureus Suml. 23 (c. 1600). Wallbjörk; Getapel eller Getbark. Inre barken sades gifwa ännu högre färg, præpareras äfwen som Gulbarken. HushBibl. 1756, s. 632.

 

Spalt V 133 band 37, 2014

Webbansvarig