| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VASS vas4, adj. -are; adv. -T.
1) om egg l. kant l. spets l. udd l. tagg o. d.: som är mycket spetsigt vinklad o. därigm lätt tränger in i l. genom ngt l. skär (av) l. sticker l. biter (av) ngt, skarp; äv. om föremål (l. djur) med sådan(a) egg(ar) (l. taggar) osv., särsk. liktydigt med: stickig; särsk. om (väl slipat l. vässat) skär- l. hugg- l. stickredskap ss. kniv l. yxa l. spjut l. nål o. d.; äv. med särskild tanke på sådan eggs osv. l. sådant föremåls förmåga att dels såra l. skada ngn l. ngt (jfr 3 a–c), dels åstadkomma viss önskvärd verkan l. effekt (jfr 3 d); jfr 2. Vassa grässtrån. Vass skäggstubb. Lodjuret har vassa tänder och kan snabbt och effektivt döda sitt byte. Hon gick barfota på de vassa stenarna. Det är förbjudet att medföra vassa föremål i handbagaget. Är saxen tillräckligt vass? En hwass liya. Upp. 14: 14 (NT 1526). Igelkotten, och thet hwasze stakswijnet, har i rummet för håår hwasse piggar. Schroderus Comenius 206 (1639). (Under lektiden är siken) hwaszer och knottriger öfwer hela kroppen. Broman Glys. 3: 629 (c. 1740). En järn ring med wass ägg i båda kanter. Palmstedt Res. 28 (1778). Hurusom det .. alltid ansetts som en stor sabbatsförbrytelse att använda yxa, kniv eller annat vasst på söndagen. Nordström Luleåkult. 66 (1925). Handtaget hade spruckit och kändes vasst när man tog i det. Ekman Dödsklock. 155 (1963). Vid behov slipas ytan med medelfint slippapper. Speciellt bör vassa kanter avrundas. BeckerFärgfakta 1991, s. 4: 6. — jfr KNIV-, NÅL-, RAKBLADS-, ROVDJURS-, SKÄR-, SPIK-, SPJUT-, STILETT-, SYL-, UDD-VASS m. fl. — särsk. (†) om tyg l. klädesplagg o. d.: stickig; sträv l. grov; jfr 3 b. PErici Musæus 3: L 2 a (1582). Allt ifrån sin mans död bar hon ej linne, utan en hwasz tagelskjorta näst kroppen. Fryxell Ber. 2: 103 (1826).
2) i oeg. anv. av 1, om ngt som till sin form liknar ngt vasst (i bet. 1): som saknar (nämnvärd) avrundning, spetsig l. skarpkantad (jfr SKARP, adj. 2); särsk. om dels naturformation (särsk. (o. i denna anv. ibland utan klar avgränsning från 1) om sten l. klippa o. d.), dels kontur(er) l. tecknad(e) linje(r) o. d., dels anletsdrag o. d. (se a); förr särsk. dels om vinkel: spetsig (se d. o. II 1 b δ) (jfr SKARP, adj. 2 c), dels om land(område) o. d.: ojämn l. oländig (jfr SKARP, adj. 4); äv. bildl. (se b; jfr 3). Vågorna slog in mot de vassa klipporna. Fjällkedjornas vassa konturer. En sandbacka, på en hvass sten et kors. SvTr. V. 1: 97 (1595). Macedonia (är) ett kalt, hårdt til brukz och hwast eller ojemt Land. Schroderus Liv. 902 (1626). Bolwercks winkeln .. skulle wara mycket hwasz. Rålamb 8: 92 (1691). Båtarna wid Lima äro ganska långa, smala, hwassa åt ändarna och botnen. Linné Dal. 105 (1734). De rätta Sedlarne, hwilkas Bokstäfwer äro mer platta, och hafwa hwaszare kanter. PH 5: 3632 (1754). Det blir torrt och vackert väder, när stjärnorna tindra klart och månens horn äro hvassa. Timberg Meteor. 173 (1908). Ett näs, som sköt vasst ut i sjön. Lagerlöf Troll 2: 99 (1921). — särsk.
a) om (person med hänsyn till) ansikte l. anletsdrag o. d.: knotig, (mager o.) kantig. Vass näsa, haka. En qvinna, afmagrad, vissen och färglös, med håliga, stirrande ögon och hvassa anletsdrag. Crusenstolpe Mor. 4: 78 (1841). Märta tyckte att han var mager och vass i kindbenen. Moberg Utvandr. 129 (1949).
b) (ngt vard.) i bildl. anv. i sådana uttr. som ha vassa armbågar, (vara benägen att) (utan hänsyn till andra) tränga sig fram (jfr TRÄNGA III 3). Han hade skarp näbb, retliga nerver och hvassa armbågar. Levertin Gest. 186 (1903). Efter kvällsstudier, karriärplanering och säkert en och annan vass armbåge kom han snart att bli en profil i den sydsvenska affärsvärlden. Lundberg Yarden 76 (2009).
3) [bildl. anv. av 1] i fråga om att ngt gm sin (genomträngande o. tydligt kännbara) verkan liknar l. erinrar om l. för tanken till ngt vasst (i bet. 1); vanl. med mer l. mindre framträdande tanke på dels obehag l. skada o. d. (se a–c), dels (slag)kraft l. effektivitet o. d. (se särsk. d). — jfr KNIV-, NÅL-, SPJUT-, STILETT-, SYL-, UDD-VASS m. fl. — särsk.
a) (†) om plåga l. sjukdom o. d.: svår l. häftig. LBÄ 7–8: 13 (1797). (Det finns) ingen plåga så hvass .. att icke Han .. skall rädda oss derutur. Wallin 1Pred. 1: 177 (c. 1830). Nu led jag af en hvass podager; chirager hade jag ock, och det ännu hvassare. Ahnfelt StudM 2: 101 (1857).
b) i fråga om stark (o. ofta mer l. mindre obehaglig l. plågsam) verkan på sinnesorgan (jfr SKARP, adj. 14); jfr 1 slutet.
α) om ljus(källa): skarp (se SKARP, adj. 14 a); äv. (med bibegrepp av l. anslutning till d): som lyser distinkt. Klingans hvassa skimmer. Almqvist Luna 90 (1835). Stjärnorna glimmade vasst. Hertzman-Ericson Norrifr. 7 (1926). Det flimrade för hennes ögon av det vassa lampljuset. Aronson FjärdeVäg. 61 (1950).
β) om ljud l. röst o. d.: hård (se d. o. 3 b); som skär i öronen, skärande (se SKÄRA, v.2 30 (b ε)); gäll. Brenner Pijn. 67 (1727). Tonen stegrades så, att den i vissa ögonblick fick en genomträngande kraft, utan att dock falla in i det hårda och hvassa. Nyblæus Forskn. 2: 286 (1881). Rösten är ganska ljus, kanske egentligen litet vass. Beckman DamRödHatt 34 (1966). Nu öppnas hennes mun och ut tränger det vassa, otäcka skrattet. Johansson GogAns. 78 (1989). särsk. (†) om (uttal av) språkljud l. stavelse o. d.: hård (se d. o. 3 b α) l. stark. Arvidi 28 (1651). K, p och t, som äro hwassa eller hårda. Hernlund Laurel 19 (i handl. fr. 1748). 2SAH 1: 92 (1801).
γ) om lukt l. (födoämne o. d. med hänsyn till dess) smak: stark; skarp (se SKARP, adj. 14 c, d α) l. frän; stickande. Herren Christus blandar j alla Christnas lidhande och korsz, förnemligha triggiahanda hwassa och ampra örter. PErici Musæus 2: 53 b (1582). Den tidiga morgonens vassa lukter piggade opp honom. Ekman Hunden 38 (1986). Skarpsås har, som namnet antyder, en lite vass smak som kommer från ättika. VästerbK 1/7 2008, s. 44.
δ) om kyla l. vind o. d.: genomträngande l. bitande; hård; i sht förr äv. om väder(lek) l. årstid: som präglas av sådan kyla (o. vind). Blomkåhlen .. låter sigh intet så lätteligen aff thet elacka hwassa Wädret anfäckta. Salé 213 (1664). 1628, var Vintren ganska hvass. VetAH 1781, s. 177. Kylan är rigtigt hvass. Böttiger 6: 188 (1835). Morgonen var grå och kall, vinden vass i mitt ansikte. Johansson HusFlon 159 (1997).
c) om (person med hänsyn till) uppsyn l. beteende l. handlande o. d.: hård (se d. o. 8) l. sträng l. skarp (se SKARP, adj. 15); ovänlig; illvillig l. hätsk; särsk. i fråga om dels blick o. d. (se α), dels yttrande o. d. (se β). Brister ock wredhen bätter vth, och dragher sigh aff hiertat vthi öghon och ansicte, så at tu giffuer tinom nästa een huass vpsyyn .. tå (osv.). LPetri 2Post. 176 a (1555). Tro mig, Beatrice, du får dig aldrig någon man, om du är så der hwasz utaf dig. Hagberg Shaksp. 2: 22 (1847). En af hans hvassaste motståndare var Em. Svedenborg. BL 14: 15 (1847). Lektor Backenholtz ryckte på axlarna med sitt spydiga och vassa leende. Spong Sjövinkel 448 (1949). Tvärstannade. Vände sig vasst emot mig: – Har du själv varit fast någon gång? Arnér Finnas 51 (1961). — särsk.
α) om blick l. ögon l. handlingen att se på ngn l. ngt (jfr SKARP, adj. 15 d); äv. (med bibegrepp av l. anslutning till d): skarp (se SKARP, adj. 17 c) l. intensiv l. genomträngande. Min mootståndare seer hwast medh sijn öghon på migh. Job 16: 9 (Bib. 1541). Ragwald Knaphöfde .. (var) grym vthi sitt sinne och hade hwassa ögon. Petreius Chrön. 46 (1611). Hans hvassa ögon upptäckte lätt snillegnistan i ynglinga-sinnet. Afzelius Sag. VIII. 2: 85 (1857). Karna knep ihop munnen och kastade vassa blickar åt vårt håll. Nilsson HistFärs 131 (1940). —jfr FALK-VASS.
β) om (innehåll i l. sätt för) yttrande l. framställning i tal l. skrift l. tanke; äv. (med bibegrepp av l. anslutning till d) med särskild tanke på det ändamålsenliga i yttrandet osv.: välformulerad o. träffsäker; bitande l. dräpande; äv.: tillspetsad (se särsk. β’). En vass replik. Så var och H:s M:ts bref temmelig hvast. Bark Bref 2: 169 (1707). En bland de hvassaste meningsyttringar, som ännu förekommit i vår andra kammare. GHT 1896, nr 99, s. 2. Max är inte mycket för paroller, tänker hon vasst. Jörgensdotter BergDöttrar 316 (2009). — jfr ORD-VASS. — särsk.
α’) i sådana uttr. som med vass tunga l. vara vass i tungan (jfr TUNGA, sbst.2 2 l). Kolmodin QvSp. 1: 387 (1732). Han hade varit både trätlysten och hvass i tungan. Bååth Grette 121 (1901). De voro yngre och vackrare än hon. Det gjorde hennes tunga mycket vass. Lagergren Minn. 7: 232 (1928).
β’) om dels skämtsamt l. ironiskt l. satiriskt, dels kritiskt yttrande osv.; äv. överfört, om skämtare l. satiriker l. kritiker o. d. Vass ironi. En av regeringens vassaste kritiker. Många hafva önskat att det hvassare skämtet alltid varit bannlyst. Rosenstein 1: 286 (1796). Han är van att slipa sina ord mot de hvassa hoffröknarna. Topelius Fält. 3: 17 (1858). Palmblad skref rätt snart sin hvassa recension öfver Litteraturbladet. 3SAH 14: 177 (1899). särsk. i sådana uttr. som ha en vass penna (se PENNA 3 a β). Swedberg Schibb. 65 (1716).
d) (ngt vard.) i fråga om att ngn l. ngt är i besittning av ett stort mått av önskvärda l. eftertraktade egenskaper: (mycket) bra; jfr b α, c α, β.
α) om person: stark l. kraftfull; äv.: framstående l. skicklig l. duktig, särsk. i uttr. vara vass i ngt, vara framstående osv. inom visst område; äv. (vard.) allmännare, utan särskild tanke på skicklighet l. förmåga: snygg, skarp (se SKARP, adj. 12), ”läcker”; jfr γ. En fin och hvass karl. HH 24: 232 (1716). Måtro att gubben är hvass, han har lyftat vår kära Bengt på rak arm ut genom dörren. Topelius Fält. 1: 215 (1853). Han är för djefvulskt hvass i logiken. Strindberg MOlof 4 (1878). Hurdana är plagerna därnere i Rio? Vassa brudar? Trenter Sjöj. 5 (1966). Han var kanske då Europas vassaste forward. DN 3/6 1985, s. 33.
β) om ngt sakligt abstrakt: slagkraftig l. verkningsfull l. effektiv; äv. (vard., i denna anv. äv. om ngt konkret) allmännare, utan särskild tanke på slagkraft osv.; jfr γ. Du bör .. veta, att ryska kejsarhuset räknar .. trettiosex .. storfurstar .. Det tror jag är litet hvassare än i Sverige. SöndN 1862, nr 30, s. 2. Även om Hammarby ägde bollen mest, var det ÖIS som skapade de vassaste chanserna. GbgP 3/5 1982, s. 33. Stans vassaste sortiment. DN 22/10 1987, s. 33. Konkurrensverket har nyligen omorganiserats för att bli vassare. SvD 13/10 1995, Näringsliv s. 12.
γ) i uttr. vara ett strå vassare (än ngn l. ngt), (med avseende på viss (önskvärd) egenskap) vara överlägsen (ngn l. ngt) l. bättre l. förmer (än ngn l. ngt) (jfr STRÅ, sbst.1 4); jfr α, β. Mellin Nov. 1: 125 (1838, 1865). Han är ett strå vassare än de flesta andra, det är hela saken. Oterdahl RödH 150 (1907). Men du stal hans begravning från honom och det är ändå ett strå vassare, ha ha! Siwertz Fribilj. 75 (1943).
-strömming. (†) vassbuk; jfr strömming b. HovförtärSthm 1686, s. 1709. HovförtärSthm 1689 A, s. 304. —
-EGGAD. som har vass(a) egg(ar), skarpeggad; äv. dels oeg., dels bildl. (På harpunspetsen) är fästadt ett kortare jern med begge ändarna utbredda, ovalt runda tunna och hvasseggade. Nilsson Fauna 4: 144 (1852). Forss Tropik 64 (1941; om mulåsnas rygg). (Förf.) utför sitt kvinnoporträtt med en vasseggad psykologisk insikt. DN(B) 1962, nr 39, s. 4. —
-KANTAD, p. adj.2 (p. adj.1 se vass, sbst. ssgr) som har (givits) vass(a) kant(er), skarpkantad; jfr -kantig. Långa spadlika och hvasskantade klor. Nilsson Fauna II. 1: XIII (1858). —
-KANTIG. jfr -kantad o. skarp-kantig; särsk. om sten l. klippa o. d. När tunnan .. är full, strykes hon jemt af med et rätt strykbräde, som icke bör wara hwasskantigt under, utan något rundadt. Bergv. 2: 125 (1739). Bäcken .. bildar stora genomskinliga bassänger mellan hvasskantiga stenblock. TurÅ 1904, s. 271. —
(2) -NÄSIG. (†) vassnäst. En liten skrumpen hvasznäsig Gubbe. Säfström Banquer. Dd 2 a (1754). Björkman 487 (1889). —
(2) -NÄST. som har vass näsa; äv. bildl.; jfr -näsig. Bremer FamH 5 (1831; uppl. 2000). Några föredrag om ogifta mödrars ställning, hållna av vassnästa och högljudda kvinnliga advokater, hade hon också bevistat. Krusenstjerna Pahlen 7: 67 (1935). Det tycktes obegripligt att ett så stort ljud kunde komma ur en så liten och vassnäst man. Sandgren Furst. 156 (1962). —
-RYGGAD. särsk. till 2: som har vass rygg (se d. o. 1, 3). En hvassryggad, låg och smal sten. AntT 3: 27 (1870). Barbackaritter på vassryggade bondkampar. Nylander Hemma 66 (1909). —
(1, 2) -SPETSAD, p. adj. som har (givits) vass(a) spets(ar). VLS 71 (1884; om bergmassor). Han måttade med den vasspetsade stören två gånger. Lo-Johansson Stat. 2: 230 (1937). —
-STARR. bot. starrarten Carex acuta Lin. (som kännetecknas av en vasskantad stjälk), skarpstarr. Liljeblad Fl. 38 (1816). —
-SÅGAD, p. adj. särsk. (numera bl. tillf.) till 2, om blad på växt: som har vasst sågtandad kant, vasstandad. Hartman Fl. XVIII (1820). Blad 4–5 cm, lansettlika, fasta, grovt vassågade. Weimarck SkånFl. 628 (1963). —
(1, 2) -TANDAD. (vass- 1845 osv. vasst- c. 1795) som har vassa tänder; särsk. dels om djur, dels (i sht bot.) om (kant på) blad (jfr -sågad); äv. bildl.; jfr -tänt. Äggformige, hwast-tandade och glänsande blad. Fischerström 4: 358 (c. 1795). Hans långsmala ansikte liknade en vasstandad gäddas. Hemmer Morgongåv. 213 (1934). Vasstandad humor. DN(A) 25/4 1966, s. 4. —
-TUNGAD. särsk. till 3 c β α′; jfr skarp-tungad. Under den fördomsfria och hvasstungade Kristina .. höllo sig båda partierna försigtigtvis tillbaka. Fryxell Ber. 14: 125 (1846). —
-TÄNT l. -TÄND. (†) vasstandad. De Hwasztändta uttrarna med deras fyrkantiga mun. Rudbeck d. ä. Atl. 1: 429 (1679). Östergren (1967). —
-UDDIG. (numera mindre br.) som har vass(a) udd(ar); äv. bildl. Serenius A 3 a (1734). Är hvarje tunn, hvass och hvassuddig knif duglig. HbTrädg. 1: 58 (1872). Hans styfva sinne .. (o.) hvassuddiga språk .. skaffade honom många .. ovänner på halsen. Hagström Herdam. 1: 344 (1897). —
-ÖGD. särsk. till 3 c α; jfr skarp-ögd 3. Broman Glys. 1: 627 (c. 1738). (Han var) hvassögd som en kallsinnig och hänsynslös gåpåare af värre slaget. Högberg Jim 18 (1909). Jag har sett .. (fiskare) sitta på huk i timmar på en udde, vassögda och orörliga som hägrar, i väntan på makrillstim. TurÅ 1964, s. 11.
a) (numera bl. tillf.) till 1, 2: skärpa (se skärpa, sbst. 1 a); förr äv. konkret, om vasst föremål l. vass formation o. d. Forsius Phys. 179 (1611). (Stjärten) hade hwarken tagg eller någon dylik rädelig hvaszhet. VetAH 1739, s. 125. I österlandet är det, som om månen bleknade i färg, som om dess skarpa, blixtrande, stålblå hvasshet fördunklades. Elkan Österl. 93 (1901).
b) till 3 c; särsk. till 3 c β, om sårande l. bitskt l. elakt (innehåll i l. sätt för) yttrande o. d.; jfr skärpa, sbst. 7 (b), 8 (c). Tideb. 2 (c. 1525). Af det Idylliska snillet hos Creutz väntar man icke denna satiriska hvasshet. Franzén Minnest. 3: 244 (1835). Än var det den anmärkningen, än den vassheten. Browallius SyndSkruke 277 (1937). All vasshet och bitterhet som fanns i deras ansikten och munnar. Johnson DrömRosEld 47 (1949).
Spalt V 490 band 37, 2014