| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄRPA ʃær3pa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Serenius EngÅkerm. 303 (1727; i bet. 11). VetAH 1745, s. 46 (i bet. 5 e slutet) osv.).
a) abstr.: vasshet, bett (se d. o. 1 a). Emanuelsson Plut. 3: 262 (1843; hos lansar). (Slipstenar av kiselskiffer) kunna (under stenåldern) hafva blifvit begagnade, att gifva sista skärpan åt eggverktyg i allmänhet, då de genom sin hårdhet dertill äro högst passande. Bruzelius Forns. 40 (1850). Jag har verkligen ingen lust att få känna på skärpan i kattklorna. Östergren (1940). Järnörten sattes i gamla tider till smidet för att giva knivar och svärd större skärpa. Arv 1954, s. 12. — jfr EGG-SKÄRPA. — särsk. oeg. l. bildl. Man åt och drack i öfverflöd (vid mötet mellan tsar Peter o. August II i Birsen), och en utflykt företogs äfven till det (av polackerna) eröfrade Dynamynde. Konungen ville visa, att han åtminstone var en segerherre, som icke misströstade om sina vapens skärpa. Hjärne K12 107 (1902). Han fortfor .. att infinna sig till kommunal- och kyrkostämmorna, beväpnad med sin svarta portfölj med inneliggande Medborgarens bok. Men det var som om detta en gång skräckinjagande vapen mist sin skärpa. Hellström Storm 220 (1935).
b) (numera föga br.) konkret: vass l. slipad del av verktyg, egg; jfr SKÄRPE 1. Wettersten Forssa 55 (c. 1750). Små (flint-)spånor (i ett fornfynd), som knappast kunna vara ägnade för annat ändamål än som skärpor till fångstredskap av ett eller annat slag. Fornv. 1930, s. 281.
2) motsv. SKARP, adj. 6: egenskapen att vara skarp l. framträda skarpt; (intensiv) tydlighet l. klarhet; (skarp) relief. Från den absolut svartaste natt, stod, för hvarje blixt, i några sekunders darrande middagsljus, det stolta Venedig, med sina vatten, palatser och torn … Det var en syn utan like i skärpa som i prakt. Fahlcrantz 4: 208 (1865). Det syntes ingen otålighet, ingen sinnesrörelse i hans ansigte, endast detta uttryck af tillbakaträngd smärta, som kom munnen att synas ännu bredare än eljest och gaf än mer skärpa åt den krökta näsan samt den allt för starkt utvecklade hakan. Benedictsson Folkl. 34 (1887); jfr SKARP, adj. 7. Att få det invecklade motivet (i persiska mattor) att framträda i minsta detalj med en klarhet och skärpa, som om det målats med en fin pensel, är en teknikens och tålamodets triumf. Sterner (o. Kinch) OrientMatt. 104 (1929). Jag minns denna alldeles särskilda kväll med en påträngande intensitet som har tilltagit i skärpa allteftersom åren gått. Eriksson ÖmhHung. 27 (1948). — jfr KONTUR-, O-SKÄRPA. — särsk.
a) i sht fotogr. o. tekn. om tydlighet hos fotografisk bild o. dyl. l., i överförd anv., förmåga hos lins l. optiskt instrument o. d. att ge tydlig bild; i fackspr. särsk. speciellare, om förhållandet att varje punkt av bilden framträder lika klart som om det vore en separat bild l. om förmåga hos lins osv. att ge sådan bild. En egenskap af värde, som man söker hos många objektiv, dock minst hos dem för porträtter, är Skärpa i teckningen ända till bildens kant. Nyblæus Fotogr. 28 (1874). Den af Zeiss konstruerade planaren .. består af fyra linser och utmärker sig genom stor ljusstyrka .. och fullkomlig skärpa. Roosval Vogel PraktFotogr. 27 (1901). Ju mindre bländaröppning användes, desto jämnare och djupare blir skärpan fördelad öfver bildfältet. Malmberg Amatörfot. 18 (1905). — jfr BILD-, DJUP-, KANT-, RAND-SKÄRPA.
b) i fråga om hörselintryck; äv. med bibegrepp av 8. Drake Töpfer 247 (1850; hos ton från musikinstrument). (Det har visat sig) att det ej sällan vållar (de döva) lärjungarna betydande svårigheter att uttala o rent tillsammans med v. Dels få de ej nödig skärpa i vokalen .., dels (osv.). Bergqvist Dövst. 85 (1907). Jag väcktes av den gamla golvklockan, som med klingande skärpa slog sina tolv slag. Östergren (1940). OrdbFjärrförb. 2 (1940; hos resonans).
a) motsv. SKARP, adj. 10 a. Cavallin (1876). Om mickel har goda öron, så är det i alla fall ingenting mot den underbara skärpan i hans väderkorn. Petre KonstJakt 17 (1935). — jfr HÖRSEL-, LUKT-, SINNES-, SYN-SKÄRPA. — särsk. oeg. l. bildl.; jfr SKARP, adj. 10 a γ. Det känns, som om lyckan aldrig mer / i ens bo skulle guldägg värpa. / Och lif och värld blifva slamm och ler / för ögonens närsynta skärpa. Levertin Dikt. 57 (1896, 1901).
b) motsv. SKARP, adj. 10 b, c, e, i sht 10 b, c (α, γ); särsk.: skarpsinne; klarsyn; jfr 4. Holmström var den talangfullaste inom utskottet; mycken skärpa i omdömet. Liljecrona RiksdKul. 143 (1840). Johannes Gezelius den äldre, som 1664—1690 innehade Åbo biskopsstol, var i tankens skärpa och omfattning Terserus underlägsen. Schybergson FinlH 1: 543 (1887). Minnets skärpa. Sundén (1891). (Kejsar Mutsuhitos) frågor (vid audiensen) äro fulla av klokhet och skärpa. Hedin Pol 1: 416 (1911). Man .. genomskådade karaktärer med erfarenhetens nyktra skärpa. Hallström Händ. 192 (1927). Dessvärre hade han .. uppmärksammat, att det hos honom själv betänkligt kunde brista i logisk skärpa. Hedberg VackrTänd. 33 (1943). Hans blick var totalt genomskådande, fick Klas en känsla av, den var fylld av sympati och förakt på en gång, av värme, vänlighet och kall skärpa. Gustaf-Janson ÖvOnd. 37 (1957). — jfr FÖRSTÅNDS-, INTELLIGENS-, OMDÖMES-, SINNES-, TANKE-SKÄRPA.
4) [jfr 2, 3 b o. SKARP, adj. 13] i fråga om sätt att ange, mäta l. beteckna ngt: exakthet; precision, finhet; äv. (o. numera företrädesvis) dels om analytisk l. vetenskaplig exakthet l. finhet hos begrepp l. dyl. (utan värdering av intellektet l. intellekten bakom verket), dels om ngts förmåga att ange ngt l. ge utslag o. d. (Idén) fortfar .. att ännu yrka på ett uttryck, sedan begreppet deraf hunnit den högsta grad af analytisk finhet och skärpa. Biberg 1: 125 (c. 1814). Den första tidsuppgiften för Götars och Gutars .. vistelse i Norden gifva de Romerska denarerna, men deras vitnesbörd saknar vederbörlig skärpa, alldenstund (osv.). Hildebrand Hedn. 73 (1866). TT 1871, s. 332 (i fråga om mätning). (Ett i experimentellt syfte anordnat skolmognadsprov) hade .. i det stora hela visat sig äga god selektiv skärpa. Edlund KalmarprovProgn. 33 (1955).
a) motsv. SKARP, adj. 14 a: egenskapen att vara skarp l. lysa l. skina o. d. skarpt; skarpt ljus l. skarp glans (hos ngt); jfr 6. Ute på gården var det mörkt mellan de höga husen, men toppfönsterna lyste med kall skärpa. Boye Ast. 111 (1931). Bländad av blixtljusets skärpa. Östergren (1940).
b) motsv. SKARP, adj. 14 b: egenskapen att vara skarp l. ljuda l. låta skarpt; skarp klang l. ton (hos ngt). De högsta tonerna .. (på klarinetten) hafva en skärande skärpa i klangen. Bauck 1Musikl. 2: 181 (1871). (Man) ryckte .. till för röstens gälla skärpa. Siwertz JoDr. 53 (1928).
c) motsv. SKARP, adj. 14 c: egenskapen att vara skarp l. att lukta skarpt; skarp lukt (hos ngt). Lichtenstein säger, att Kaffrarne aldrig nysa .. (men) hwarföre skulle Kaffern ensam hafwa en näsa, som är känslolös för fint damm, ångor eller skärpor af alla slag? AJourn. 1814, nr 241, s. 2.
d) motsv. SKARP, adj. 14 d α: egenskapen att vara skarp l. smaka skarpt; skarp smak (hos ngt). (Varken grädde l. skummjölk) har .. i det minsta någon skärpa. Westerdahl Häls. 129 (1768). (Senapen) war så länge kokad, at skärpan gick förlorad. Retzius FlVirg. 173 (1809). Utväxta storkremlor äro .. i regel milda eller ha endast en svag anstrykning av skärpa. Cortin SvampHb. 189 (1942).
e) motsv. SKARP, adj. 14 d β; i sht förr särsk. utan (nämnvärd) tanke på känsel- l. smakintryck: egenskapen att vara starkt frätande l. verkande l. innehålla (en myckenhet) syrliga l. salta l. alkaliska ämnen; äv. (numera bl. i skildring av ä. föreställningar): skarpt ämne l. syra o. d.; jfr 8 b. PH 6: 3863 (1755). Nu är af Chymien bekant, at inga sura skärpor uplösa och draga ut Svafvel. VetAH 1760, s. 302. Bästa födan är den, som är simpel, utan någon skärpa. Westerdahl Häls. 109 (1768). Rättika ökar fuktigheten (i kroppen) och upplöser slemmet genom sin skärpa. Löwegren Hippokr. 2: 121 (1910). — särsk. (numera bl. i skildring av ä. medicinska föreställningar) motsv. SKARP, adj. 14 d β slutet: egenskapen (hos blod l. annan kroppsvätska) att vara ”skarp” l. sjukligt tillstånd kännetecknat av sådan egenskap; äv. konkret: ”skarpt” ämne l. ”skarp” substans (som är smittobärare l. sjukdomsalstrare). Dhe ädelste Ting anwändes (under K. XI:s sista sjukdom) at Styrkia magen, at hielpa Concoction (dvs. matsmältningen), at betaga skiärpan i blodet. HdlCollMed. 10/3 1697. Ibland sjukdomar med skärpa, räknar jag .. Gall-Colik. GLund i VetAH 1771, s. 317. (Hampfrön) gifwa mycket slem, och nyttjas i dekokt emot skärpa i uringångarna, och med mjölk emot hosta, gulsot och lefwersjukdomar. Linderholm 2: 318 (1803). (Taxa för kirurg vid behandling av) Veneriska tillfällen af Fjerde graden, som är hereditaire eller med andra skärpor och chroniska oarter complicerad. SPF 1840, s. 112. Skärpor är ett humoralpatologiskt begrepp hämtat från Sylvius, som därmed menade sura eller alkaliska förändringar i blodet. Bergstrand SvLäkS 237 (1958).
f) motsv. SKARP, adj. 14 d γ α’: egenskapen att vara skarp l. (ha en) bitande (kyla); bitande kyla l. kylighet; äv. motsv. SKARP, adj. 14 d γ δ’: egenskapen att vara skarp l. verka skarpt. Mit Herrskap titta ut, / Öpna fönstret en minut; / Vintrens skärpa tycks bortrinna / Och försvinna / Hvar minut. Bellman (BellmS) 1: 137 (c. 1775, 1790). Fina masker anskaffades, hvilka skulle värja fruntimmerna för myggornas stygn och luftens skärpa. Bremer Nina 651 (1835). Vi låg kvar vid elden tills solen gått upp och drivit bort den bitande skärpan i luften. Renner Roberts Nordv. 242 (1938). Dagen var stilla. Något av en frostnatts skärpa låg ännu kvar i luften. Siwertz Pagoden 101 (1954). — jfr VINTER-SKÄRPA.
6) [jfr 2, 5 a o. SKARP, adj. 6 e β] (mera tillf.) hos dagsljus: klarhet, (klar) glans. Visst har en fiskefärd i tidig timme sitt behag: / glida ut med sakta årtag, / vänta på att vind skall till / och riva dimman loss ur strandens granar; / pröva dragens glans mot vattnets ton / och ljusets skärpa. Vennberg Fiskef. 11 (1949).
7) motsv. SKARP, adj. 15: stränghet, omedgörlighet; hårdhet; fränhet; häftighet. (Dödsstraffet) hörer icke .. (uteslutande) till Gambl. Testamentzens twång och skärpo, uthan och (senare) till rättwijsans förfordringh. Rudbeckius KonReg. 137 (1615). The som troo på Christum, bewijsa, så framt the äre nyfödde, een .. Hörsamheet föruthan Twång aff en frijwilligh Ande, then ingen Laghsens Skärpa hade thesföruthan förmått aff them twinga. Schroderus Os. III. 2: 222 (1635). (Berzelius’) pröfning var .. skarpsynt i sak utan skärpa i uttryck. Rydqvist i 2SAH 25: 27 (1849). Det låg en bitter skärpa öfver hans drag som hon inte kände. Åkerhielm FrämNamn 232 (1902); jfr 2 o. SKARP, adj. 7. Det saknades inte skärpa i polemiken. Böök Ranns. 262 (1953). — särsk.
a) hos blick; jfr SKARP, adj. 15 d. Bååth GrStig. 74 (1889). Det fanns .. ingenting i .. (polismästarens) blick, som förrådde den skärpa, som man i allmänhet a priori förbinder med en detektivchefs argusögon. Hellström Malmros 12 (1931); jfr 3 a.
b) i fråga om sätt att skämta l. tadla ngn o. d.: bitande fränhet; skarp ironi l. satir; numera företrädesvis närmande sig 8 c. (Lappen) gifver .. ofta åt sitt samtal en vändning af bitande tadel och förtal … P. Læstadius angifver .. såsom bevis på denna skärpa, att öknamn bland dem äro så vanliga, att nästan hvarje Lapp har sådant, vanligen af allt annat än hedrande beskaffenhet. Düben Lappl. 181 (1873). Siwertz i 3SAH LXXIV. 2: 27 (1966).
8) motsv. SKARP, adj. 17: energi; kraft; intensitet; våldsamhet; äv. dels: koncentration l. (spänd) uppmärksamhet, dels: ”snärt” l. eftertryck; äv. med visst kvardröjande bibegrepp av 7 (se särsk. a). Han kunde inte på 20 år mista friseln, som var förenad med .. utslag af en ovanlig skärpa. BL 9: 146 (i handl. fr. c. 1795). Sedan reduktionen förlorat sin hårdaste skärpa. Topelius Fält. 3: 35 (1858). Handens ben (hos fåglarna), vid hvilka de största vingpennorna, smällpennorna, fästa sig, de pennor, som gifva flygten sin skärpa. Smitt Ryggradsdj. 20 (1882). (Vid odling av vitmossar) duger icke att utföra arbetet slentrianmässigt, på allt måste aktgifvas med den största skärpa. MosskT 1890, s. 483. Under ordstridens alltjämt ökade skärpa. Östergren (1940). — särsk.
a) i fråga om sätt att uttala sig: bestämdhet, eftertryck; särsk. i uttr. med skärpa, bestämt l. eftertryckligt (o. i skarpa ordalag); jfr c. Björkman (1889). Det bör .. med skärpa framhållas att kostnaderna för det statistiska trycket (vid en officiell utredning) vanligen uppgår till endast en mindre del av utredningens totala anslag. Ymer 1950, s. 30.
b) hos ämne o. d.: stark l. intensiv verkan, (stark l. intensiv) kraft; i sht förr särsk. dels: pikant l. angenämt retande smak (hos vin o. d.), dels: sälta; jfr 5 d, e. Om .. (saltet) förlorar sin kraft, hwar med skal det saltas, at det må återwinna sin skiärpa? Bælter JesuH 5: 460 (1759). (Sv.) Skärpa .. (fr.) pointe agréable, sel. Weste (1807); jfr c. Det vinet, den frukten har en angenäm skärpa. Dens. FörslSAOB (c. 1815). Om giftets skärpa försvagats. Östergren (1940).
c) [jfr b] hos ngt yttrat l. skrivet: stark verkan l. (god) förmåga att etsa sig in o. d.; ”snärt”, udd; äv. i fråga om skämt, särsk. i klart bildl. anv. av b o. i förb. med ordet salt (se SALT, sbst. 2 a, b); jfr a, 7 b. Nu mera har skämtet (i Then swänska Argus) förlorat sin udd och det träffande saltet sin skärpa. BL 4: 44 (1838). Cicero satte stort värde på det nationala skämtet och ansåg det till och med innebära större skärpa, än det verldsbekanta Attiska saltet. Lysander RomLittH 233 (1858). Skärpan och allvaret i en enda af de sanningar, han bjuder eder förkunna, fån I icke förslöa, om I än dermed kunden vinna den allmänna meningens eftersträfvade bifall. Flensburg KyrklT 39 (1894). (Hallström) rätade .. på sin militäriskt spänstiga gestalt och hans replik fick en obeskrivlig snärt och etsande skärpa. Jag minns hur han en gång tillspetsade omdömet om en författarkollega i den expressiva formeln (osv.). Olsson i 3SAH LXIX. 1: 63 (1960); jfr 2.
d) hos färg, med bibegrepp av 2: intensitet, klarhet. Öfverallt (i Amsterdam finner man) denna friskhet och skärpa i färger och linier, som är så äkta holländsk. Ödman Hemma 83 (1896). Östergren (1940).
9) [jfr 2 b, 8] (numera bl. mera tillf.) hos språkljud: tydlighet o. energi (i uttal) l. dyl.; jfr SKARP, adj. 14 b β. Antagligen måste man .. slutligen komma till att nästefterkonsonant efter all kort vokal har något .. af det man trott vara längd, men som tordehända hufvudsakligen är skärpa. Kræmer Metr. 2: 130 (1893).
10) motsv. SKARP, adj. 21: hårdhet; styvhet. Före skärningen måste undersidan av sammeten bestrykas med klister eller liknande, för att den skall få skärpa och stadga. Fröberg Skrädd. 38 (1941).
11) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) motsv. SKARP, adj. 22: torrt o. ofruktbart markstycke l. torr o. ofruktbar äng. Backar och Skiärpor. Serenius EngÅkerm. 303 (1727). (Ängsmarken vidmakthålles) Genom skogränsning och dikning, där den giör nytta. Torra skjärpor upköras till swalland (dvs. land för odling av säd l. lin under ett år), såwidt gjödselen det tillåter. SockenbeskrHäls. 219 (1790).
-DJUP, se B.
B: (2 a) SKÄRPE-DJUP. (skärp- 1958 osv. skärpe- 1934 osv.) fotogr. o. tekn. område i djupled inom vilket objektiv (särsk. kameraobjektiv) avbildar ngt med full l. tillräcklig skärpa. SvD(A) 1934, nr 17, s. 13. —
(2 a) -INSTÄLLNING~020. inställning av (bästa) skärpan (hos objektiv l. apparat l. instrument med objektiv). NaturvForsknRådÅb. 1948—49, s. 94 (hos mikroskop). SvD(A) 1959, nr 136, s. 10 (hos kamera). —
(2 a) -PLAN. fotogr. plan i vilket den inställda skärpan är störst. Englund EngSvFotogrLex. 43 (1955).
Avledn.: skärpaktighet, r. l. f. (†) anstrykning av skärpa i smak l. inslag av ”skarpa” ämnen i kroppsvätska o. d. (Varken grädde l. skummjölk) har .. i det minsta någon skärpaktighet. Westerdahl Häls. 134 (1764). Därs. 163. —
SKÄRPIG, adj. (†) till 5 e: som har skärpa, som är skarp; anträffat bl. i avledn.
Avledn.: skärpighet, r. l. f. (†) skärpa. (Salter o. metalliska ämnen) utöfwa efter brännandet (dvs. svedjandet) på jorden långt wärre sin skärpighet än tilförene. Gadd Landtsk. 1: 320 (1773).
Spalt S 6017 band 27, 1975