| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÄNNA pän3a2, r. l. f. ((†) m. Carl XII Bref 88 (1707)); best. -an; pl. -or ((†) -er (äv. att hänföra till sg. pänne) Stiernhielm Herc. 109 (1648), HovförtärSthm 1704 B, s. 743); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) PÄNNE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (numera företrädesvis i ssgr) större fjäder (ving- l. stjärtfjäder) på en fågel. Helsingius (1587; med hänv. till fiädher). Penne, (dvs.) en stoor fiäder vthur wingen eller stierten. Linc. Ggg 2 a (1640). En penna aff en swala. Månsson Åderlåt. 51 (1642). (Strandpiparen) bredde ut stjärten, så att det vita på pennorna föll i ögonen. Rosenius SvFågl. 4: 105 (1931). — jfr ARM-, ARMBÅGS-, FJÄDER-, FLYG-, GÅS-, HAND-, KORP-, KRÅK-, STJÄRT-, SVAN-, VING-PÄNNA m. fl.
2) urspr.: för skrivning l. ritning med bläck o. d. avsett redskap bestående av en i nedre ändan tillskuren ving- l. stjärtfjäder av gås l. annan större fågel; i fråga om nutida förh. nästan bl. i utvidgad anv., om andra handredskap för skrivning o. ritning, särsk. dels om av stål l. ngn metallegering framställt, för skrivning (l. ritning) med bläck avsett litet redskap (pännstift) som användes fäst vid ett skaft, dels om dylikt redskap tillika med skaftet (i vissa fall försett med en bläckbehållare), dels om stift av blyerts l. anilin l. färgkrita o. d. med tillhörande, tätt omslutande infattning av trä, dels om hylsa av metall l. ebonit o. d. med däri förskjutbara stift av blyerts osv.; äv. om det företrädesvis under antiken o. i orienten använda skrivröret av vass. Iach wille icke medh bleck och penna scriffua tigh till. 3Joh. 13 (NT 1526). 1 Penna medh rööKrijta uthj. BoupptSthm 1684, s. 43 b (1683). 1 .. Schillerie .. med drottningen af Ungern ritat med penna. HusgKamRSthm 1745 —47, s. 953. Han arbetade alltid med pennan i handen. Sander i 3SAH 4: 83 (1889). Den, som icke kan skriva med pennan, skall skriva med grepen. Ström SvenskOrdspr. 338 (1926). — jfr ALUMINIUM-, BLY-, BLYERTS-, BLÅ-, BLÄCK-, F-, FJÄDER-, FYLL-, FÄRG-, GULD-, GUTTAPERKA-, GÅS-, J-, KOPIE-, KORP-, KRIT-, KRÅK-, MÄSSINGS-, NOT-, NOTES-, RESERVOAR-, RIT-, RÖD-, RÖR-, SKRIV-, SKRUV-, STÅL-, SVAN-, TIMMERMANS-, TRYCK-PÄNNA m. fl. — särsk.
a) bestämt av sådana adj. som skarp, vass, spetsig, hård, mjuk, trubbig, stundom styv, förr äv. vek. Styff penne. VarRerV 42 b (1579). Week penne. Därs. Använder du spetsiga eller trubbiga pennor? Östergren (1934). särsk. bildl., se 3 a β.
b) i vissa uttr. för en pännas iordningställande för användning; särsk.
α) ss. obj. till formera l. vässa l. spetsa, förr äv. bereda l. göra upp l. skära (till rätta) l. skärpa; utom i fråga om ä. förh. samt i bildl. anv. (se nedan) numera bl. med tanke på blyertspänna o. d. Beredh migh thenna pennan. FormPuerColl. B 2 b (1559, 1579). Han (satt) ok formerade pennor. Columbus Ordesk. 56 (1678). Han togh een pänna och skar honom sielfv till rätta. Carl XII Bref 88 (1707). Giöra op en penna. Lind (1738). Skära el(ler) formera en penna. Weste (1807). särsk. mer l. mindre bildl. (jfr 3), i uttr. betecknande att ngn bereder sig att skriva; i sht förr ofta med särskild tanke på fientlig avsikt l. försmädligt skrivsätt o. d.
α’) i sådana uttr. som spetsa pännan (l. pännorna); förr äv. skära sin pänna l. skära pännan till rätta, alla pännor skäras o. d. Kom Musa fölg nu med, skiär Pennan wäl til rätta. Spegel GW 114 (1685). Tessin Bref 2: 255 (1754). En skrifft-ställare, som .. endast skurit sin penna at förolämpa min Person. VDAkt. 1794, nr 42 (1793). Spetsen pennorna att skrifva / Hem till edra kabinetter, / Att i afton Gustafs dotter (dvs. drottning Kristina) / Ger den bästa af baletter. Snoilsky 2: 23 (1881).
β’) (numera föga br.) i uttr. vässa (förr äv. skärpa) sin pänna (e)mot ngn l. ngt. Effter jag .. intet hafwer .. skerpt emot någon .. min penna eller tungo. Swedberg SabbRo Förmäle § 7 (1710). Vässa sin pänna mot allt förtryck. Östergren (1934).
β) ss. obj. till doppa; i fråga om bläckpänna; äv. i bild (jfr 3). Vtgiut, o helge Ande, nu tins vishets dagg och droppar, / At jag vti then rena safft min svaga penna doppar! RegHorol. 20 (1745). Frun doppade åter pennan och började skrifva. Benedictsson Folkl. 71 (1887).
c) i sådana uttr. som sätta pännan på l. till papperet, fatta, gripa till, nedlägga pännan; vanl. bildl. (jfr 3): börja resp. upphöra att skriva. Sätta pennan på papperet. Sahlstedt (1773). I dag fattar jag egentligen pennan för att utgjuta mina bekymmer öfver Wallins förestående utnämning till Erkepotta. Beskow (1837) i 3SAH XLVII. 2: 118. Jag har .. ingen bättre utväg än att här sätta punkt och .. nedlägga pennan. Oscar II 3: 247 (1861, 1889). För att bemöta detta inlägg hade Verelius åter gripit till pennan. Schück VittA 2: 66 (1933). särsk. i uttr. fatta pännan om ngt, fatta pännan emot ngn, förr äv. fatta till pännan, se FATTA 5 a δ, b δ β’.
d) (mera tillf.) i uttr. föra pännan (jfr 3 a ε), hålla i o. föra pännan så att skrivtecken bildas. Björkegren 2111 (1786). Dalin (1855).
e) (†) i utvidgad anv., ss. måttsbestämning: så mycket bläck som man på en gång kan taga i en (fjäder)pänna gm att doppa den i bläck. (Fr.) Une plumée d’encre, (sv.) en penna bläck. Holmberg 2: 426 (1795). En penna full. Dalin (1855).
3) i mer eller mindre bildl. anv. av 2 (jfr 2 b α slutet, β, c).
a) symboliserande handlingen att skriva l. författa, förmåga l. sätt att uttrycka sig skriftligt l. att författa, skriftlig framställning, stil, författarskap o. d. Leva av l. på sin pänna. Ett av de bästa arbeten som flutit ur denne författares pänna; jfr FLYTA, v.1 II 1 d ζ α’. (Jag) twiflar .. om icke owännens penna och tunga .. skulle mig lättelig mönstra. Gustaf II Adolf 69 (c. 1620). Med hvad Frögde-rop och Lyckönskningar folcket emottog Hans Maj:t, kan ingen penna beskrifva. Nordberg C12 1: 820 (1740). Det fans i Sverige ingen tidningsredaktion, som icke skulle önskat att taga .. (Almqvists) penna i anspråk för dagens frågor. Lysander Almqvist 15 (1878). Han beslöt att utbyta pennan mot svärdet och tog tjenst som volontär vid finska arméen. Odhner i 3SAH 6: 34 (1891). Kaj Munck .. har inte ansett sig behöva hejda sin penna i hennes ystra lopp. GHT 1940, nr 98, s. 3. Jag levde .. på min penna som arbetande journalist. Eriksson 2Epok. 8 (1951). — särsk.
α) i uttr. pännans män, äv. en pännans man, män resp. en man som ägna(r) sig åt författarskap. NF 19: 974 (1896). Andersson SvH 404 (1943).
β) med bestämning angivande ett skrivsätt l. en förmåga att skriva ss. beskaffat (beskaffad) på visst sätt; numera företrädesvis (mera tillf.) bestämt av fint skuren, förträfflig, skarp, spetsig, vass o. d. (i sht förr äv. djärv, dristig, flytande, giftig, vitter, förr äv. ful, grundlig, obetänksam, ohyfsad, ohövlig, oratorisk, ovulig, svår o. d.). Hans (dvs. O. Verelius’) owuliga pänne. Schück VittA 3: 353 (i handl. fr. 1678). Der han här effter icke afstår med en sådan ohöflig penna, .. må han (osv.). HärnösDP 1694, s. 226. De sköna poetiska stycken af vår store Herr von Dalins och andras vittra pennor. Bergklint Vitt. 150 (1761). Sardou besitter onekligen ”en fint skuren penna”. VL 1907, nr 128, s. 4. Doktor Johannessons vassa penna. Bolander HerrKr. 7 (1946). särsk. (†) i sådana uttr. som föra en god, hård, kvick, skarp, skicklig, smädande, svår, tung, vårdad pänna. Föra een tung och swår penna. Sylvius Mornay a 3 b (1674). Then som förer en god penna. Skolordn. 1724, s. 13. At .. (Aristofanes) fört en qvick penna och vacker styl disputeras honom intet. Lagerbring HistLit. 371 (1748). KKD 8: XXXIX (1913: vårdad).
δ) (†) pregnant: god förmåga att skriva (författa). FrRuneberg (1859) hos Strömborg Runebg IV. 2: 273. Karl Kullberg, en man med både geni och penna. Sturzen-Becker 1: 125 (1861).
ε) (numera bl. ngn gg i vitter stil) i uttr. föra pännan (jfr 2 d), förr äv. föra pänna, skriva (ss. en akt av nedtecknande l. upptecknande l. författande); utföra l. värkställa avfattningen (av ett aktstycke); tjänstgöra ss. sekreterare, föra protokoll. Een sådan Secretarium, som pennan udi sådane fall (dvs. i diplomatiska aktstycken) väll före kunde. OxBr. 5: 260 (1623). Erik Sparre kunde väl föra penna, och försvarade sig och sina medbröder med många skäl, mot allt, hvad .. (J. III) och Hertigen (dvs. Karl), mot dem kärade. Afzelius Sag. 7: 284 (1853). Det är tydligen hofkansleren, som fått föra pennan när maktpåliggande värf voro å bane. Forssell i 3SAH 3: 101 (1888).
ζ) i uttr. föra ngns pänna.
β’) (numera bl. tillf.) med saksubj.: styra l. behärska ngn, då han skriver. SEBrenner (1715) hos Frese VerldslD 20. Hat och afund hafva fört hans penna. ÖoL (1852).
η) (†) i uttr. föra till pännan, uppteckna l. nedskriva (ngt), protokollföra (ngt), i skrift redogöra för l. skildra (ngt); jfr λ α’. Sedan hwars och eens meningh nogsampt är öfwerwägat, och med sine Argument bekräftedt, då må det föres till Pännan. CivInstr. 30 (1618). Huru H. Zacharias sigh vndertijdhen steller, thet ähr blygd och ohöffligit at föhra till pennan. VDAkt. 1663, nr 269. En sådan expression, som woro för skamlös att föra till pennan. KKD 2: 286 (1718).
ϑ) (†) i uttr. vid pännan, vid protokollet. Öfverläggningarna (i prästeståndet i målet mot biskop Terserus) leddes af hans båda fiender, biskop Enander på ordförandeplatsen och Svenonius vid pennan. Fryxell Ber. 14: 107 (1846).
ι) (†) i uttr. förtro l. betro (ngt) pännan, (yppa ngt gm att) framställa (ngt) skriftligt. G1R 15: 397 (1543: förtro). OxBr. 10: 238 (1617: betroo). Några idéer, dem jag ej vågar förtro pennan. Rosenstein 3: 439 (1790).
κ) (†) i uttr. fatta (ngt) med pännan, nedskriva (ngt). Hwadh lähremästaren föresägher, skriff tu thet vp (fatta thet medh pennan). Schroderus Comenius 732 (1639). Arvidi 7 (1651).
λ) († utom i α’, γ’, δ’) i uttr. i pänna(n), i skrift, i skriftlig framställning, i författande o. d.; stundom i ngns pänna, i ngns framställning l. författarskap (skriftspråk). Ekeblad Bref 1: 372 (1654). En i pennan mindre öfvad yngling. Nordin i 2SAH 6: 184 (1811). Huru väl dessa skilda former (dvs. folkdialekten o. högspråket) af svenskt språk kunna sämjas tillhopa i samma författares penna. EHTegnér i 3SAH 6: 419 (1891).
α’) (numera bl. ngn gg i ålderdoml. spr.) i uttr. fatta (ngt) i pännan, förr äv. författa l. sätta l. föra (ngt) i pännan, avfatta l. uttrycka l. framställa l. skildra (ngt) skriftligt, nedskriva l. uppteckna (ngt); jfr η. Chesnecopherus Skäl Hhh 1 b (i handl. fr. 1599: författa). När vij skulle komma tillhopa och sättia i pennen det som angifvas skulle. Rudbeck Bref 69 (1670). Hwarvthinnan (dvs. vid nedskrivande av Sveriges bedrifter i Ryssland) iagh weet migh intet annat hafwa fördt i pennan, än thet iagh vthi mitt samwete kan för .. heela werlden .. förswara. Widekindi KrijgH 1Dedik. 3 a (1671). Gudz heliga ord genom Mosen i pennan fattadt. Swedberg SabbRo 1056 (1690, 1712). Evangelisten (Johannes har) varit sielf åsyna vitne af det han i pennan författat. Bælter JesuH 1: 16 (1755). Brefvet (från Johan Elofsson), som är fattadt i pennan af Petrus de Dacia, lyder (osv.). Schück i 3SAH 27: 182 (1915).
β’) i uttr. hava (ngt) i pännan, ha (ngt) skriftligt avfattat, ha (ngt) upptecknat. Thenne muntelige resolution ville han, Residenten, hafva i pennan. RP 8: 285 (1640).
δ’) (numera bl. ngn gg ålderdomligt) i uttr. komma i ngns pänna, stundom stjäla sig in i pännan, (oförvarandes) komma in l. smyga sig in i ngns framställning resp. i framställningen. Jag står på en .. säker fot av välbefinnande — Förlåt det ruskiga ordet, som stulit sig in i pennan. Törneros Brev 1: 365 (1826; uppl. 1925). Ordet legend har redan förut kommit i vår penna, när vi talat om Runebergs eget författarskap. Belfrage Runebg 158 (1917).
ε’) i uttr. födas i pännan, falla ngn in vid författande. Godt, ondt; förnuftigt, tokigt, klokt, rasande måste alt, sådant som det födes i pennan, flyta ut på papperet. Kellgren (SVS) 6: 14 (1770).
μ) (†) i uttr. böja sig under ngns pänna, om språk: foga sig efter ngn, då han använder det i skrift. Språket, så motsträfvigt för mindre skickliga händer, böjer sig lydigt under eder penna. Edelcrantz i 1SAH 5: 316 (1795, 1813).
ν) (†) i uttr. under pännan.
α’) under l. vid nedskrivningen l. den skriftliga avfattningen. Om Wallqvist också under pennan .. mer utvecklat sina ord (så osv.). Beskow i 2SAH 34: 167 (1861). Under pennan har framställningen flutit ut och tagit en (alltför stor) bredd. Fahlbeck Stånd Förord (1892).
β’) vara under pännan, hålla på att nedskrivas. Kongressen anses nu såsom afslutad och de vid densamma fattade beslut äro redan under pennan. VexiöBl. 1815, nr 17, s. 1.
b) symboliserande författare l. skribent; vanl. med attributiv bestämning (god, väl skuren, skarp, skicklig, vitter, värdig o. d.). De Svenska pennarne bli väl flitigare här effter. Dalin (SVS) 2: 470 (1734). Värdigare pennar (skola) en gång .. tekna Eder Kongl. Maj:ts odödliga Äreminne. 1VittAH 2: 180 (1773, 1776). De skildringar (av den ryske bonden), som nyligen gifvits af en sakkunnig rysk penna. Lidforss SocJourn. 225 (1907). En rasande skarp penna, den där gubben! Koch Arb. 197 (1912). Kåseriet har numera blivit en tummelplats för ett så stort antal pratsjuka pennor, att de riktiga kåsörerna antagligen snart börjar kalla sig något annat. SvD(B) 1945, nr 330, s. 6. (Boken) har blivit ett förnämligt arbete med bidrag av idel goda pennor. SDS 1953, nr 274, s. 11.
c) (numera knappast br.) symboliserande civila ämbetsmän (ss. sysslande med skrivgöromål). Riksstyrelsen, som till största delen varit i krigsmäns händer, delades (under frihetstiden) jemt emellan värjan och pennan. Rosenstein 1: 8 (1780).
4) i utvidgad anv. av 1.
a) zool. om (koralldjur som bilda kolonier i form av en) fjäderformad korallstock; i ssgrna HAVS-, SJÖ-PÄNNA.
b) [möjl. eg. specialanv. av 1 o. avseende fjäderpänna ss. solfjädersspröt] (†) spröt i solfjäder. Pinnorna på en utbredd solfiäder. Ahlich 170 (1722).
d) (†) om en av de konsistensgrader som man förr räknade med vid sockerkokning; jfr PLYM 2 b. Rålamb 14: 133 (1690).
(2, 4 c) -DOSA, förr äv. -DOS. (pänn- 1771 osv. pänne- 1756) (numera bl. tillf.) dosa för förvaring av pännor (förr äv. av tandpetare). PH 6: 4386 (1756). Synnerberg (1815). —
-DRAG. (pänn- 1784 osv. pänne- 1733—1825) handlingen att med en pänna, som under tiden icke lyftes från papperet, draga en rak l. böjd linje l. ett antal sammanhängande linjer; särsk. konkret, om på detta sätt dragen linje osv.; i fråga om såväl teckning som skrivning; särsk. med tanke på ett pänndrag ss. representerande minsta möjliga l. ett mycket ringa bruk av pännan; ofta bildl., hyperboliskt. Dalin Arg. 1: 105 (1733, 1754). Han ritar ansigten i et enda Pennedrag, utan at lyfta up handen från papperet. Björnståhl Resa 1: 228 (1771). Äfven vår tid (har) haft tillfälle att se, huru ett penndrag afgjort Europas öde mer, än de blodigaste fältslag. Franzén Minnest. 1: 304 (1820). Kyrkorestauratorn Helge Zettervall, som med två penndrag kunde förvandla en romansk kyrka till en gotisk. Form 1937, Omsl. s. 62. Med några penndrag kunde .. (B. Wedberg) förvandla ett lagstilens missfoster till ett mästerverk. Ekeberg i 3SAH LVI. 1: 39 (1945). —
-ETSNING. konst. etsningsmetod vid vilken man med stål- l. gåspänna på en fullkomligt ren, fettfri plåtyta tecknar en skiss som man vill etsa. 2NF 7: 1008 (1907). —
-FAT. fat l. liten bricka avsett (avsedd) ss. öppen förvaringsplats (på skrivbord l. i skrivpulpet o. d.) för pännskaft (med stift), reservoarpännor, blyertspännor, färgpännor o. d. SvD(A) 1916, nr 1, s. 16. Hellström Kärlek 287 (1942). —
(3 a) -FEJD. meningsstrid med pännan som vapen; (skriftlig) polemik; hetsig skriftväxling. Atterbom Siare VI. 1: 204 (1852). I dagens pennfejder deltog .. (Shakespeare) aldrig. Schück Shaksp. 2: 397 (1916). —
(1) -FJÄDER. (pänn- 1756—1934. pänne- 1751—1805)
1) (numera föga br.) ving- l. stjärtfjäder; (spolen o.) skaftet av en dylik fjäder l. den del av skaftet varvid fanet är fäst. Osbeck Resa 67 (1751, 1757). (Örnungens) ofärdiga vingar, där de blivande pennfjädrarna stucko fram som taggar. Lagerlöf Holg. 2: 246 (1907). Östergren (1934). särsk. (förr) mus. om (spetsen av) korppänna o. d. som var fäst i en trästav på bakre delen av tangent i klavecin o. medelst vilken den till tangenten hörande strängen anslogs. Weste (1807). ÖoL (1852).
2) (†) fan (på fjäder); jfr fan, sbst.3 1. (Sv.) Pennefjäder. .. (Fr.) La barbe d’une plume. Nordforss (1805). Weste (1807). —
(2, 4 c) -FODER. (pänn- 1735—1885. pänne- 1711—1805) (†) = -fodral. KKD 5: 256 (1711). BoupptVäxjö 1805. Schulthess (1885). —
(2, 4 c) -FODRAL. för förvaring av pännor, numera särsk. pännskaft (med stift), blyertspännor, färgpännor o. d., förr äv. av tandpetare. BoupptVäxjö 1762. Förloradt: .. ett emaljeradt Pennfoderal af Guld med deruti befintlige en Tandpetare af dito och en .. Blyhartspenna. DA 1825, nr 259, s. 4. Swensson Willén 25 (1937). —
-FORMERARE, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m.
2) redskap för formering av blyertspännor o. d., blyertsspetsare. ÖoL (1852). VaruhbTulltaxa 1: 500 (1931). —
-FORMERING. formering av pännor (numera nästan bl. blyertspännor. o. d.). BerRevElLärov. 1832, Bil. G. ÅbSvUndH LIX. 1: 14 (c. 1890).
(3 a) -FOSTER. (pänn- 1810—1884. pänne- 1730—1819) (numera bl. tillf.) om (dåligt) skriftalster. Stygge och oanständige pennefoster. SedolärMercur. 2: nr 5, s. 2 (1730). Hedenstierna Kaleid. 158 (1884). —
(3 a) -FÄKTA. [till -fäktare o. -fäkteri] (mera tillf.) strida med pännan som vapen, polemisera. JournLTh. 1810, s. 611. Jag är glad .., att du icke är mig gramse för att vi pennfäktade för några år sedan om några subtilitates. Laurin LivKonst 162 (1927). —
(3 a) -FÄKTARE. (pänn- 1738 osv. pänne- 1738—1865) [efter t. federfechter, urspr. om medlem av en viss fäktarförening på 1500-talet (se fjäder-fäktare)] (i sht nedsättande l. skämtsamt)
1) person som (gärna l. ofta) polemiserar l. framträder för offentligheten med kritiska l. häcklande skriftalster; polemiker; pamflettist; ofta svårt att skilja från 2. SvMerc. IV. 4: 173 (1759). Pennfäktare .. (dvs.) Skämtsam benämning .. af en tvistande skribent. Sjöberg FörslSAOB (1815). Prosten Henrik Schönbeck, känd som politiker och pennfäktare. Böök ResSv. 7 (1924).
2) person som (gärna l. ofta) framträder för offentligheten med skriftalster; (i sht medelmåttig l. dålig) skribent (författare, skriftställare, litteratör, journalist). (Sv.) Penn-fäcktare, (t.) der Dinten-Lecker. Lind (1738). Men se far har sagt / .. att han aldrig taga skall till måg / En pennefäktare. Hedberg Bröll. 27 (1865). GHT 1945, nr 301, s. 7. —
1) motsv. -fäktare 1: handlingen att polemisera l. förhållandet att framträda för offentligheten med kritiska l. häcklande skriftalster; polemik; pännfejd; pamflettskriveri; ofta svårt att skilja från 2. Lundberg Paulson Erasmus 78 (1728). (Det är nödvändigt) At på sådant gräl med ord- och penne-fächteri (beträffande svenska språket) må en gång blifva ända. SvMerc. 3: 1035 (1758). Skandalskriveriet stod .. mycket högt under Frihetstiden, i vars föga uppbyggliga historia pennfäkteriet spelade en ej obetydlig roll. Publicistklubb. 13 (1924).
2) motsv. -fäktare 2: (i sht medelmåttigt l. dåligt) skriftställeri o. d.; stundom konkretare, i pl.: skriverier. (Sv.) Penn-fäckteri, (t.) die Blackscheisserey. Lind (1738). Hans pennfäkterier, som ej voro av första klass precis, inbringade honom dock ett knappt levebröd. Östergren (1934). —
(3 a) -FÄKTNING. polemik, pännfejd. BEMalmström 2: 233 (c. 1860). Ett osvenskt drag hos .. (Georg Pauli) var hans sinne för elegant och intensiv pennfäktning. Laurin LivKonst 270 (1935). —
(3 a ε) -FÖRARE.
1) (tillf.) person som skriver brev o. d. på diktamen av ngn. Pennföraren ber hälsa. Kellgren (SVS) 6: 299 (1790).
2) (numera mindre br.) skribent, författare; stundom om vapendragare åt ngn i tidning o. d. Järta 2: 533 (1828). Lord Northcliffes pennförare i Times. Östergren (1934). —
(3 a ε) -FÖRERSKA. särsk. (tillf.) motsv. -förare 1: kvinnlig ”pännförare”. Mångartade göromål, både för mig och min pennförerska, hafva gjort mig till en trög brefskrifvare. LFRääf (1871) hos Ahnfelt Rääf 361. —
-FÖRING.
1) till 2 d: pännans (hållande o.) förande vid skrivning l. teckning; sätt att (hålla o.) föra pännan. Upmark Lübke 394 (1872). (Skrivövningar avseende) ledig pennföring. SFS 1919, s. 2595.
2) (mindre br.) bildl., till 3 a ε: skrivsätt, stil. Man vet att jag har poetisk känsla, lätt pennföring — subtil stil, säger den ena (recensenten). KATavaststjerna (1883) hos Söderhjelm Tavaststj. 84. Alving GrSubj. 14 (1916). —
-FÖRLÄNGARE, r. l. m. skaft varmed blyertspänna o. d. förlänges, då den blivit för kort att bekvämt hållas i handen. KatalÅhlénHolm 88: 315 (1924). —
(1) -GREN. (†) fjäderskaft. Harpestränger strykas medh en Strocka, eller Pengreen. Schroderus Comenius 776 (1639). —
-HUS. (pänn- 1689—1770. pänna- 1538—1640. pänne- c. 1580—1700) (†) pännfodral, pännlåda. VarRerV 32 (1538). Schück VittA 5: 506 (i handl. fr. 1770). —
-HYLSA. hylsa avsedd att skydda spetsen på en blyertspänna o. d.; pännförlängare bestående av en hylsa; äv.: i anteckningsbok o. d. sittande hylsa för fästande o. förvaring av blyertspänna o. d. KatalÅhlénHolm 1906—07, s. 43. —
-HÅLLARE, r. l. m. pännförlängare; pännhylsa; pännställ. Scheutz Ritk. 213 (1832). Bolin KemVerkst. 133 (1942). —
-HÅLLNING. sätt att hålla pännan vid skrivning l. teckning. AB 1895, nr 10, s. 2. Mycket korta (blyerts-)pennor förorsaka krampaktig pennhållning. Wirgin Häls. 4: 311 (1939). —
(3 a, b) -KLUBB. [efter eng. Pen-club, där första ssgsleden (sammanfallande med pen, pänna) eg. bildats av begynnelsebokstäverna i poets, playwriters, essayists, editors, novelists] benämning på en i England 1921 grundad internationell författarförening samt på ett antal filialer av denna i olika länder, däribland en svensk filial, som bildades 1922; i sht i sg. best. SvD(A) 1922, nr 310, s. 3. —
-KNIV. (pänn- 1678 osv. pänna- 1633—1683, 1918. pänne- 1579—1826) urspr.: kniv för formering av fjäderpännor för användning som skrivpännor; numera: (bl. a. till formering av blyertspännor o. d. använd) mindre kniv försedd med ett l. flera i skaftet infällda o. därur utfällbara blad, ofta därjämte utrustad med korkskruv, nagelfil, skruvmejsel o. d., fickkniv. VarRerV 42 b (1579). Gåse-Pennan, hwilkens iholiga ända, wij tilskära, (bereda) medh Penneknijfwen. Comenius OrbPict. 187 (1683). Ett par stora pennknifvar med perlemorskaft af utsökt arbete. Almqvist Smar. 288 (1845). Wägner Lagerlöf 1: 13 (1942).
(1) -KORG. (förr) apot. trattformig korg av fjäderpännor, som upptill voro fästa ett stycke från varandra vid en ståltrådsring o. nedtill voro sammanbundna med ett snöre; filtrerkorg. Berzelius Kemi 3: 340 (1818). Nyblæus Pharm. 67 (1846). —
(3 a) -KRIG. (pänn- 1749 osv. pänne- 1716—1810) jfr -fejd. I alla bokliga wetenskaper föras oendelig pennekrig. Swedberg Schibb. e 1 b (1716). Adelsköld Dagsv. 4: 365 (1901). —
(1) -LED, r. l. m. (numera knappast br.) en fågelvinges nedre ända, vid vilken de stora vingpännorna äro fästa. Retzius Djurr. 148 (1772). WoJ (1891). —
-LÅDA, r. l. f. (pänn- 1790 osv. pänne- 1678) pännskrin, pännfodral. Florinus Nomencl. 41 (1678). VaruhbTulltaxa 1: 240 (1931). —
(jfr 3 a α) -MAN ~man2. (pänn- 1901—1927. pänne- 1722) (föga br.) skriftställare, författare, journalist. Düben Boileau Sat. 58 (1722). SvD(A) 1927, nr 136, s. 7. —
-RITNING. pännteckning; särsk. bildl., om skissartad litterär skildring. TalKrigVA 1830, s. 28. Pennritningar af laxyngel. Nilsson Fauna 4: 388 (1855). SöndN 1863, nr 38, s. 1 (bildl.). Östergren (1934). —
(1) -RÖR.
1) (†) om spolen o. skaftet på en ving- l. stjärtfjäder. Marklin Illiger 218 (1818). AHB 57: 76 (1871).
2) (förr) sjömil. friktionsrör l. gesvindrör bestående av en gåspänna o. d. Hazelius Artill. 66 (1833). UFlott. 3: 23 (1882). —
-SKAFT. skaft vari bläckpänna (pännstift) fästes för att kunna hanteras vid skrivning. BtRiksdP 1875, 5: nr 6, s. 7. jfr kork-pännskaft. särsk. [tidigast i titeln på E. Wägners nedan anförda roman, där huvudpersonen var en kvinnlig journalist] (ngt vard.) bildl.: kvinnlig journalist. Pennskaftet. Wägner (1910; boktitel). NDA 1911, nr 278, s. 1. Ett påpassligt och förtjusande penn-’ skaft i en kvällstidning. SvD(A) 1933, nr 253, s. 10. —
-SKYDD. konkret, om hylsa till skydd för spetsen på blyertspänna o. dyl. l. för stiftet i reservoarpänna. Östergren (1934). —
-SPETS.
(1) -SPOLE. (numera föga br.) zool. spole på ving- l. stjärtfjäder. Nilsson Fauna II. 1: 153 (1835). Tjäderns grofva pennspolar. Ekman NorrlJakt 179 (1910). —
-STIFT.
1) liten skriv- l. ritpänna av metall, avsedd att användas fäst vid ett skaft, stålpänna; äv. om stift i l. till blyertspänna l. skruv- l. tryckpänna o. d.; stundom om det stift (stilus l. stylus) varmed under antiken skrift inristades i vaxtavlor. Cavallin (1876). Östergren (1934).
2) (mindre br.) pännskaft; äv. om skruvpänna i dess helhet. Auerbach (1913). KatalÅhlénHolm 142: 359 (1951). jfr: 1 blyherts pennstift. BoupptVäxjö 1858. —
(1) -STJÄLK. (†) (spolen o.) skaftet på en fjäder; jfr -rör. Retzius Djurr. 149 (1772). Dalin (1855). —
-STRECK. streck gjort med pänna; äv. bildl., symboliserande ringa l. minsta möjliga arbete med pännan. Snart (är det) ej mödan värdt at göra et pennstrek för det Allmänna Bästa. Thorild (SVS) 3: 187 (1792). Landskapet (Savolaks) .. delades 1743 genom godtyckliga pennstreck på kartan mellan Ryssland och Sverige. Finland 41 (1893). —
-STÄLL. beteckning för olika anordningar att ställa ett l. flera pännskaft med isittande bläckpänna i; äv. om skrivställ med dylik anordning. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 31. Östergren (1934). —
-TECKNING. (pänn- 1824 osv. pänne- 1805) handlingen att teckna för hand med pänna, särsk. konst. med stål- l. fjäder- l. rörpänna doppad i bläck, tusch, sepia o. d.; i sht konkret, om på detta sätt åstadkommen teckning (ofta skiss). Nordforss (1805). Öfningar i pennteckning och lavering. SFS 1906, nr 10, s. 45. Boken prydes af närmare ett åttiotal illustrationer, däribland åtskilliga pennteckningar och laveringar af amiral J. Hägg. VFl. 1907, s. 205. särsk. bildl., om skissartad litterär skildring. Fru Lenngrens hurtiga pännteckningar. Sylwan SvLit. 260 (1903). —
-TORKARE, r. l. m. om olika slags av tyg l. garn l. läskpapper o. d. framställda små redskap för avtorkning av bläckpännor (urspr. gåspännor o. d.). BoupptVäxjö 1839. KatalÅhlénHolm 104: 457 (1932). —
-VAN. (mera tillf.) van att föra pännan. Skolmästare Starks pennvana händer. Moberg Rask. 176 (1927). Johansson Krutgubb. 25 (1938). —
B (numera bl. starkt bygdemålsfärgat): PÄNNA-HUS, -KNIV, se A.
C (†): PÄNNE-DOSA, -DRAG, -FABRIK, -FJÄDER, -FODER, -FOSTER, -FÄKTARE, -FÄKTERI, -HUS, -KNIV, -KRIG, -LÅDA, -MAN, -TECKNING, se A. —
Spalt P 3023 band 21, 1955