| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VIDJA vi3dja2, äv. vid3ja2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (LPetri 1Post. M 2 b (1555) osv.) ((†) -er (äv. att hänföra till sg. vidje) Brahe Oec. 132 (c. 1580; uppl. 1971: gierdzelwidier), BoupptVäxjö 1812 (: jernwedjer)); förr äv. VIDJE, r. l. m., äv. n.; pl. -ar (Rålamb 13: 52 (1690), Celsius HushAlm. 1743, s. 9) l. -er (se ovan), ss. n. äv. = (Rudbeck d. ä. HortBot. 102 (1685)).
1) (†) om växt l. planta av släktet Salix, vide; särsk. om (individ av) arten Salix viminalis Lin., bandpil, korgpil, korgvide. Itt litet smaalt trä eller widia. LPetri ChrPina n 1 b (1572). I sida Dalarna och ut med klara Bekkar / Seer man at Widian sig samt Aal och Pijl-Trä strekker. Spegel GW 118 (1685). Foder för gamla Får, är Löf af Allmträ, ask, ahl, asp, biörck, pijl och widie, alt på gröna qwistar, uti rättan tid hugget. Alströmer Får. 59 (1727). Forsen bar snyftande budet (om Balders död) / ned till en älf mellan vidje och al. Fröding Guit. 120 (1891). — jfr RÖD-VIDJA.
2) om (avskuren l. avbruten l. nedfallen lång o.) smal o. böjlig kvist l. gren, särsk. av vide; i sht om sådan kvist osv. som gm vridning görs (l. gjorts) mer böjlig o. hållbar, ofta mer l. mindre liktydigt med dels: spö, dels: tåg l. band (särsk. använt till sammanbindning av ngt l. till (korg)flätning o. d.); förr äv. oeg., om för visst ändamål tillverkat (tillverkad) redskap(sdel) av järn o. d. (se a); äv. i jämförelser l. mer l. mindre bildl. (se b). VarRerV 44 (1538). Då hade Christopher en wedia i handen och slog honum der medh fÿre eller fem slag. 3SthmTb. 9: 351 (1616). Een owredin wijdia, som är så wijdh som ett half tunne band. Landsm. XVII. 1: 43 (1671). At sätta quistar af röda Widet, som så lätt wäxer, och straxt gifwer Landtmannen till wedjor, band, och alt som behöfs till bindning wid båsar, Ladtak (osv.). Linné Bref I. 3: 186 (1767). Är planteringen (av pil) afsedd att uteslutande lemna material till korgflätning, skördas skotten eller vidjorna hvarje vår. AB 1896, nr 118 B, s. 3. Sune är hantlangare åt Alexander (vid taktäckningen), passar upp honom med vidjor och käppar, allt efter han behöver dem. Lundkvist Vindingev. 113 (1956). — jfr BAND-, BIND-, BJÖRK-, BÄR-, GRAN-, GÄRDSEL-, HÅ-, KORG-, MAR-, NACK-, PIL-, RÖNN-, SKID-, SÄLG-VIDJA m. fl. — särsk.
a) [redskapen l. redskapsdelarna tillverkades urspr. av vidjor] (†) om (del av) (järn)redskap; särsk. dels: märla, dels: järn (se d. o. 5) för behandling av skinn l. hudar. (Redskap på Nynäs gård:) itt skinnare iern och vidhio. BtFinlH 3: 237 (1549). Iern-Saker. .. 1. räck Spada 1. Widdia. BoupptVäxjö 1808. Beslaget på slån kallades handske (flaska) och den i detta beslag fastsittande järnringen vidja (märla, gärdvidja). Levander DalBondek. 1: 379 (1943). — jfr SKINNAR-VIDJA.
b) i jämförelser l. mer l. mindre bildl.; särsk. med tanke på vidjans formbarhet; äv. för att beteckna ngn (i sht en kvinna) ss. mycket smal; äv. i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt. Han rinner vp .. såsom een widia. Jes. 53: 2 (Bib. 1541; Bib. 1999: som en späd planta växte han upp). (Är) foräldranar .. försumelige, och icke wridha wedhiona medhan hon miwk är, såsom man plägar säya, hwad gott är tå ther aff förmodande? LPetri 1Post. M 2 b (1555). Bög widian men hon är gröön / Så blifwer hon både fager och skiöön. Celsius Ordspr. 3: 184 (1711). God vidja böjer sig sjelf. Granlund Ordspr. (c. 1880). Både unga vidjor och stadiga matronor blev angenämt berörda. TurTidn. 1950, nr 4, s. 166. Margta kom ut från kammaren igen, smal som en vidja. Erkelius SåsomEld 184 (1989).
-BINDSLE. (förr) vidjeband, i sht för fastbindning av (hus)djur l. boskap i fähus l. stall o. d. Man fick fästa in korna med vidjebindslen uti de bås i den lilla mörka ladugården, där de skulle stå hela den långa vintern. Västerb. 1928, s. 92. —
-FLÄTAD, p. adj. flätad av vidjor. Lagerlöf Theokr. 99 (1884). En annan korg, en vidjeflätad, alldeles ny och obegagnad. Moberg Nybygg. 67 (1956). —
-HANK. (förr) om vidja som för visst ändamål formats till en ögla; särsk. om var särskild av de vidjor som sammanband två störar i gärdsgård o. d.; jfr hank, sbst.1 2 (a), o. -ring. Gadelius Tro 2: 324 (i handl. fr. 1674). (Han) stängde till fähusdörren med en stake, vilken han trädde in genom en vidjehank i dörren. Västerb. 1928, s. 88. Gärdsgårdsstörarna är hopfästa parvis med vidjehank. Östergren 9: 938 (1967). —
-KLAVE. (numera mindre br.) av vidja l. vidjor tillverkad klave; jfr -band. Chydenius 14 (1765). Vid körning på sank mark .. och på skarsnö försågs hästen med snöskor .. av järnspänger och vidjeklave. Levander DalBondek. 1: 274 (1943). SvD(B) 22/11 1952, s. 6. —
-KORG. jfr ris-korg. VocLib. avd. 36 (c. 1580). En invändigt tygbeklädd vidjekorg. LAHT 1908, s. 276. —
-LIK. som liknar en vidja. Hartman Fl. IX (1820). Jag beundrade hennes sällsynt temperamentsfulla dans och hennes vidjelika smidighet. Laurin Minn. 3: 263 (1931). —
-LÄNK, förr äv. -LÄNKA. (förr) om vidja som formats till en länk (se d. o. 4) l. ögla; jfr -ring. Hülphers Norrl. V. 1: 204 (1789). Han måste rida på eländiga och utsvultna hästar med vidjelänkor till stegläder och sömhårsrep till betseltyglar. TurÅ 1981, s. 27. —
-MJÄRDE. (förr) mjärde av vidjor. GripshR 1607, s. 58. Vidjemjärden användes i bäckar och åar och var avsedd för laxöring, abborre och mört. Levander DalBondek. 1: 93 (1943). —
-REP. rep av vidjor. NVedboDomb. Vårt. 1622. På landsbygden förfärdigades i stor utsträckning näverrep, rotrep, vidjerep, bastrep o. s. v. Nilson Repslag. 14 (cit. fr. 1944). —
-RING. (förr) vidja som formats till en ring (se ring, sbst.1 2); förr särsk. om skinnarvidja; jfr -hank, -länk. (Skinnen) tagas .. up at torckas; .. smörjas och giöras miuk uti then så kallade wedieRingen, som wid wäggen fästader sitter. Broman Glys. 3: 224 (c. 1730). Årorna fästades vid båten med ett slags stora vidjeringar. Retzius FinKran. 106 (1878). —
-SLANK. jfr -smal. Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en sextonårings. Söderberg Förvill. 38 (1895). —
-SMAL. smal som en vidja; jfr smal, adj. 3, o. -slank. Europeisk sidenklänning med vidjesmalt lif. Nyström NKina 2: 147 (1914). —
(1) -TRÄD. (†) videträd. Franckenius Spec. E 4 a (1659). (T.) Weide, s. f. Weidenbaum, (lat.) Salix, (sv.) widjeträd, pilträd. Dähnert 349 (1746).
Spalt V 943 band 37, 2017