| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VILLA vil3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) († utom ss. förled i ssgr) om förhållandet att ha gått l. kommit vilse; särsk. i sådana uttr. som komma l. råka l. löpa l. fara l. vara i l. på villa l. villo, komma resp. råka resp. löpa resp. fara resp. vara vilse; äv. dels (ss. senare led i ssgn HUS-VILLA) om förhållandet att vara hemlös, dels mer l. mindre bildl. (o. i denna anv. svårt att skilja från 2 (g)). At the löpa .. såsom wilåsznen j willonne. Hos. 8: 9 (Bib. 1541). At sacken icke må komma i villo. OxBr. 1: 290 (1625). Hvarest vi arme i villo farande Svea barn på slutet hamnandes vardom, det vet Herren Gud. 2RARP 14: 379 (1743). Hur han går att rätta the får, som råkat i willo. Cavallin Herdam. 4: 354 (cit. fr. c. 1780). Det .. kunde hända, att någon anwiste origtig wäg och .. (vandringsmannen) komme på willan. Carlström Spinnm. 30 (1832). Från toppen fick jag se, hur i villa jag var. Wallquist Doktorn 177 (1935). Östergren (1967). — särsk. i det bildl. uttr. ngns vägars villa l. villo, ngns villoväg(ar). Ath then ther vmwender en syndare aff hans wäghars willo, han frelsar sielena frå dödhen. Jak. 5: 20 (NT 1526). Att det fordras ett ädelt, hjeltemodigt våld på dig sjelf, att öfvergifva dina vägars villa. Wallin 1Pred. 3: 251 (c. 1830).
2) villfarelse (se d. o. 2); särsk. dels abstraktare, om förhållandet l. tillståndet att hysa villfarelse (äv. liktydigt med: sinnesförvirring l. galenskap (se c)), dels konkretare, liktydigt med: vanföreställning l. inbillning l. illusion; missförstånd; särsk. i förb. med (o. motsatt) sanning; särsk. (o. utom i c slutet numera vanl.) speciellare, om sinnesvilla (se d); äv. om (resultat av) handling som bygger på villfarelse (se e–g); jfr 1. Att i blandt edher skal wara kommen en willa och twilactighet om myntiidt. G1R 1: 204 (1524). Ther aff kennom wij sanningennas anda och willonnes anda. 1Joh. 4: 6 (Bib. 1526). Huruledes man dhe margfallige practiker, som driffwes aff Kongens i Pålandz uthliggiare, kan gåå emot, och afstyra at dhe icke någon willa eller missförstånd i Rijket förorsaka. RA II. 2: 73 (1617). Så fly, o grymma Sannings dager, / Som våra glada drömmar stör! / Hvad mer, om Villan oss bedrager, / Blott hon vår lefnad lycklig gör? Kellgren (SVS) 2: 91 (1781). Huru många tankar som jag i en angenäm villa ansett för mina egna, har jag sen åter träffat i någon förut läst bok? Törneros (SVS) 4: 17 (1822). Den förstenande tanken .. (kom) öfver henne: det underbara hade endast varit en villa, en feberfantasi. Idun 1888, s. 161. Denna jord tro ni vara fattig? Du broder och du syster, ditt armod är endast en villa. Krusenstjerna Pahlen 3: 37 (1931). — jfr DRÖM-, HJÄRN-, INBILLNINGS-, MINNES-, SAGU-, TANKE-, TJUS-VILLA. — särsk.
a) (ngt ålderdomligt) i sådana uttr. som den sista villan blir l. är värre än den första (se SIST, adj. I 1 e); jfr VILL-REDA.
b) († utom ss. förled i ssgr) om religiös villfarelse (se d. o. 2 slutet). (De) falla .. vthi then willona ath the säya ath troon är icke noogh. FörsprRom. 2 a (NT 1526). (Biskopen skulle) förtaga all villo och tvedrächt i lärorna. KOF 3: 140 (1682). Den Judiska menigheten .. insöfd uti villan om en jordisk Messias fann Jesu ringa skapelse anstötelig. Ödmann StrFörs. II. 1: 107 (1803). Att det icke är någon annan väg till upprättelse inför Gud, än att vända sig från villa ock vantro, till syndernas bekännelse ock uppriktig ånger. Landsm. V. 6: 19 (1885). — jfr RELIGIONS-VILLA.
c) († utom i slutet) sinnesförvirring; förryckthet l. vansinne l. galenskap; ss. senare led i växtbeteckningarna HUVUD-, KÄRLEKS-VILLA äv. konkret, om ngt som anses kunna ge upphov till sinnesförvirring l. förryckthet osv. Starke drycker göra wijldho. SalOrdspr. 20: 1 (öv. 1536). Sielfspillingar, thet äro the som icke genom willo, vthan eliest aff berådt modh, sigh förgiöra, skola ingalund komma i Kyrkiogården. KOF 1: 500 (c. 1618). Wijn wäcker willa. Grubb 853 (1665). Ta mig .. busen, går han icke i villan här och tänder på hela trädrucklet. Almqvist Amor. 225 (1822, 1839). Du talar i villa, Pål. Benedictsson FruM 215 (1887). — jfr HUNDE-, HUVUD-, RAS-, SINNES-VILLA. — särsk. (fullt br., ngt vard.) i uttr. i fyllan och villan, ngn gg äv. i fylla och villa, under rusets inflytande, i berusat tillstånd; jfr FYLLA, sbst. 3 a. Hans helt och hållet bacchanaliska lif ändades i fylla och villa i förgårs par un coup d’apoplêxie. Ahnfelt HofvLif 3: 27 (i handl. fr. 1796). Ej sällan hade brottet begåtts i fyllan och villan. ÅbSvUndH 23: 78 (1928).
d) om sinnesvilla l. hallucination; särsk. (o. numera i sht) dels i uttr. optisk villa, synvilla, dels ss. senare led i ssgr. Alt är blijdt, och höres ingen willa. Stiernhielm Parn. 1: 10 (1651, 1668). Är det en dröm … eller är det en villa? / Jag uti famnen trycks utaf en älskad far! Stenborg Nina 33 (1792). Galenskaper! Säg, säg, ni begriper ju, att det måste vara en villa! Hvar såg ni då denna syn? Idun 1890, s. 415. En röst .. (hade) sagt henne att inte gå hem den kvällen, fast hon då slagit det från sig som en inbillning eller en villa. Nilsson HistFärs 170 (1940). Både produktionen och produktiviteten ökade. Men de goda siffrorna är i rätt hög utsträckning en optisk villa. SvD 24/4 2002, s. 34. — jfr HÖR-, HÖRSEL-, PERSPEKTIV-, SINNES-, SYN-VILLA.
e) (i ä. religiöst spr.) om (förment) moralisk förvillelse (se d. o. 2 b), ungefär liktydigt med: synd l. last(barhet). Mennenar haffua offuergiffwit then naturligha qwinnonas brwkning, och haffwa brunnit j theres lusta till hwan annan .. och fonghit som tilbörlighit war theres willos rätta löön. Rom. 1: 27 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Alt det goda, som i människans själ verkar till minskning af villor och brott, är helig Ande, från Gud. Ödmann StrFörs. 1: 387 (1800). Du mig ej lämnat, fast på villors stig / jag ofta svek dig. Ps. 1986, 189: 5.
f) († utom ss. förled l. senare led i ssgr) misstag l. fel l. felsteg. The peningar som j haffue fååt igen offuan j idhra secker, förer .. medh idher, til ewentyrs ther är någhon willa jbland kommen. 1Mos. 43: 12 (Bib. 1541; Bib. 1999: ett misstag). (Det) synes eij annat expedient, än att åter der j samma ort, som willan först är skiedt .. gå medh ett twärslagh norr in till dess dee malmstreeket igenfinna. Johansson Noraskog 3: 407 (i handl. fr. 1684). (Det) torde länge dröga innan en god esprit .. åter winnes (på Sveaborg), alt är en fölgd af nyss förflutne epoques många willor. Anckarsvärd Brev 34 (1792). Oscar II I. 2: 179 (1859, 1886). — jfr DOM-, SKAFT-, SKRIV-, SLAG-, SLUT-, STAVA-VILLA.
g) oreda l. oordning l. förvirring; särsk. (o. numera nästan bl., ngt ålderdomligt) i uttrycket världens villa; förr särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med oreda l. oordning; jfr 1. Thenne mennena göra ena willo j wår stadh. Apg. 16: 20 (NT 1526; Bib. 1999: stör lugnet). Myken wille och oreede ther af kommen är, at the som Rådzpersoner hafwe warit, icke hafwe welet allenest rådhe som theres ämbete krafde, vthan och regere. Stiernman Riksd. 536 (1602). En .. olaga wigsel kan förorsaka mycken förargelse oordning och willa. Nehrman Gift. 42 (1747). På krigsteatern är willan ännu wärre. VexiöBl. 1837, nr 15, s. 2. Den som fått nog av världens villa. BoråsTidn. 22/10 2001, s. 12. — jfr SPRÅK-, TANKE-VILLA.
B (†): VILLE-BILD, se C.
C: VILLO-ANDE, förr äv. (o. i bet. 3 allenarådande) -ANDA. (vill- 1615. villo- 1541 osv.)
1) (numera mindre br.) till 1, om ande(väsen) som leder jägare l. vägfarande o. d. vilse. Læstadius 2Journ. 365 (1833). Vissa fåglar och djur har skogskäringen i sin tjänst såsom spanare efter eller villoandar för jägaren och hans hund, så att de icke skola komma åt hennes skyddslingar. Modin Sagov. 11 (1926).
2) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) till 2 b, om person som sprider l. förkunnar religiös villfarelse l. villolära (jfr ande VI 1 b α); äv. om sådant andeväsen (jfr ande IV d (α)); i sht förr äv. utvidgat, i fråga om villfarelse av annat slag (förr äv. i fråga om sinnesförvirring l. vansinne o. d. (jfr villa, sbst.1 2 c)). Herren haffuer vthgutit en willoanda ibland them. Jes. 19: 14 (Bib. 1541). Om Ingemaar Åkasons i Wästrajäät bedröflige tillstand; som af een swåårmodig willoande är hårdt betagen, i ty han ingalunda kan lijda Moderen sin eller Broor sin i Hwset. VDAkt. 1683, nr 294. Sådanna .. stygga och gudlösa satzer .. hysas nu och utspridas, icke allenast af några willoandar utomlandz utan ock mitt uti wår swenska församling. 2BorgP 5: 452 (1734). Vetenskapens villoandar. Fries BotUtfl. 3: 122 (1864). Du är besatt av en villoande. Ingen får utöva predikoämbetet utan att vara därtill kallad och invigd efter kyrkans lag. Moberg Utvandr. 115 (1949).
3) (-anda) (†) till 2 (b): anda (se ande VIII 5) l. tänkesätt o. d. som präglas av (religiös) villfarelse. Dalin Arg. 2: 125 (1734, 1754). Då nästan hela Europa är skakadt genom de bedröfligaste följder af en skadelig willoandas förstörande utbrott. PH 15: 711 (1794). Flera församlingar, der en willoanda börjat utsprida sitt gift. Cavallin Herdam. 1: 194 (cit. fr. 1794). SAOL (1883). —
(2 (d)) -BILD. (ville- 1762. villo- 1784 osv.) (numera mindre br.) drömbild l. fantasibild; äv.: felaktig uppfattning l. illusion (se d. o. 3 c); jfr -sken. VittArbSamhSthm 2: 61 (1762). Så är ingen ting vanligare än villo-bilder, vakna drömmar, öfvertygad, liflig galenskap. Thorild (SVS) 1: 69 (1784). De folk, som midt i sin yttre storhet hängifva sig åt ”militarismens” villobilder. SvTidskr. 1891, s. 65. Östergren (1967). —
(2 f) -DRIFT. (†) om på ett misstag l. missförstånd byggd ingivelse l. impuls; jfr drift 10 d. VittArbSamhSthm 2: 73 (1762). —
(2 (b)) -LÄRA. (förment) falsk lära (se lära, sbst. 2) l. uppfattning l. åskådning, irrlära; särsk. (i sht i skildring av ä. förh.) om avvikelse från den kristna trosläran (jfr lära, sbst. 3). Denna tidens Kätterier, under alla sina andra Willo-Läror, inblandade altid bittra klagomål öfwer Påfwarnas och Prästernas ogudaktighet. Lagerbring 1Hist. 2: 729 (1773). Vaccinationsmotståndet är vår tids farligaste villolära. NerAlleh. 11/9 2012, s. 15. —
(2 (b)) -LÄRARE. person som (omfattar o.) sprider villolära; jfr irr-lärare. Weste (1807). Vi som håller på kyrkans syn att prästämbetet skall vara öppet för både man och kvinna .. betraktas som kättare och villolärare. GbgP 6/11 1979, s. 44. —
(2 (b)) -MENING. (vill- 1735–1758. villo- 1741 osv.) (numera bl. mera tillf.) villfarelse; särsk. (o. i sht) i fråga om den kristna trosläran; jfr -sats o. irr-mening. En hop med will-meningar och egne griller. Kling Spect. Ddd 3 b (1735). Politiska villomeningar. 3SAH LXIX. 3: 84 (1863). Åke Svensson och hans anhängare kunde icke förmås att återkalla sina villomeningar. Moberg Utvandr. 14 (1949). —
(2 (b)) -SATS. (numera föga br.) = -mening; jfr sats 9 o. irr-sats. Hwilket wåre Evangeliske Theologi, emot det Påfwiske Clericiets willo-satzer wid åtskillige tillfällen tydel. förestält hafwa. Silvius Öfvercons. 10 (1726, 1730). (I skriften) göres korta och sinnrika Betraktelser .. öfwer Willosatser i Stats- Hushålls- och Finance Wetenskaperne. Posten 1769, s. 464. SAOL (1950). —
(2 (d)) -SKEN. (numera mindre br.) sken (se sken, sbst.1 1) som utgör en synvilla, särsk. mer l. mindre bildl., särsk. ungefär liktydigt med: illusion l. villfarelse (jfr sken, sbst.1 3 b); jfr -bild o. irr-sken. Emedan .. begärelsernas retande är utan uppehåll; så wore wi nödwändigt förlorade, om wi gingo efter desza willosken. Hoffmann Förnöjs. 81 (1752). Det var ett villosken, att drottningen stod på de ofrälses sida. Moberg Rid 287 (1941). DN 7/9 1976, s. 12. —
(2 b) -SKRIFT. (†) skrift innehållande villolära. En widlyftig tysk willoskrift af (radikalpietisten) Dippel. Cavallin Herdam. 5: 23 (cit. fr. 1727). Möller (1807). —
(1, 2) -SPÅR. (vill- 1790 osv. villo- 1834 osv.) spår (se spår, sbst.3 1) som leder vilse l. fel; särsk. (o. i sht) mer l. mindre bildl. (jfr spår, sbst.3 3); särsk. i sådana uttr. som dels komma l. vara på villospår, komma l. vara vilse l. på villovägar l. komma fel, dels (särsk. i fråga om med avsikt lagt sådant spår) leda l. föra ngn l. ngt på villospår; jfr -stig. At .. , vid slägtets förökelse, månge afveko på vildspor och förderfvade sin väg. 2VittAH 5: 194 (1790, 1796). Mellan Kisa och Orteflod .. tycktes man hafva kommit alldeles på vildspår. Törneros (SVS) 2: 228 (1827). Dessa maskiner (dvs. positiv) innesluta i allmänhet ett urval av musikaliskt kram, som tidigt leder de unges smak på villospår. Idun 1890, s. 24. Den äldre forskningen har här varit på villospår. SvFolkH I. 1: 267 (1914). Om nu inte farbror Einar har fört dom på villospår förstås! Lindgren MästBlomkv. 110 (1946). —
(2 f) -STEG. (vill- 1736–1762. villo- 1750 osv.) (numera bl. tillf.) felsteg l. snedsteg l. misstag; jfr steg, sbst.1 5. Hwarföre iag ingalunda förmodar mig .. giordt nogot villsteg. VDAkt. 1736, nr 300. Visst måste människor ha rätt att göra egna val, och lära av sina villosteg. SvD 20/9 1997, s. 10. —
(1, 2) -STIG. (vill- 1528–1986. villo- 1741 osv.) [fsv. vilstigher] (numera bl. ngt ålderdomligt) stig (se stig, sbst.5 1) som leder vilse; vanl. (o. numera bl.) mer l. mindre bildl., ungefär liktydigt med: villoväg l. villospår (i sht förr särsk. i fråga om religiös villfarelse); jfr irr-stig. Thet S. Påuel kallar bilära eller en biwäg eller en wilstigh. OPetri 2: 208 (1528). The, som en gång trädha ifrån rätta Häärstråten, så wijka the vthi Wilstijghen, nu förmyket på then högre, åter förmyket på then wänstre Sijdan. Schroderus Os. 1: 138 (1635). (G. IV A.) synes med förlusten af sin thron hafva .. allt mer och mer förirrat sig på de otyglade lidelsernas mörka villostigar. MinnSvNH 9: 402 (1864). Särskildt var det lätt att råka på villostigar i fråga om Nordens forntid. 2SAH 59: 341 (1882). (Andeväsendet) vilsnar folk, så att de kunna få löpa på villostigar dygnet om. Hagberg DödGäst. 573 (1937). —
(1, 2) -STRÅT. (vill- 1771–1948. villo- 1839 osv.) särsk. i uttr. på villostråt (förr äv. villostråten), på fel l. orätt väg, på villovägar; särsk. (o. numera bl.) bildl.; jfr stråt 1 c, 2. (Det kan inte) förenas med et medlidande hjertelag, at lämna honom sig sjelf på willstråten, sedan han .. uppenbarar sin hjernas opålitelighet. DA 1771, nr 8, s. 2. På det vidsträckta Imandra, som hvimlade af bivägar .. , hade renen lätt kunnat bringa mig på villostråt. Castrén Res. 1: 162 (1852). Två lärarinnor på nattlig villostråt. KvällsP 8/9 2001, s. 2. —
(2 d) -SYN. (vill- 1872–1967. villo- 1783 osv.) (numera mindre br.) drömsyn l. hallucination (jfr syn, sbst.2 6 b); äv.: vanföreställning (jfr syn, sbst.2 5). Jag väntade ej dessa villo-syner. Thorild (SVS) 6: 100 (1783). Kvinnorna (försvann) ur deras åsyn. Först ansågs detta såsom en villosyn af Macbeth och Banquo. Schück Shaksp. 2: 301 (1916). Östergren (1967). —
(1, 2) -VÄG. (vill- 1620 osv. villo- 1720 osv.) väg som leder vilse, fel(aktig) l. oriktig l. orätt väg; ofta mer l. mindre bildl.; särsk. (o. numera i sht) i uttr. (komma l. hamna o. d.) på villovägar, (komma resp. hamna) på fel l. orätt väg l. på avvägar; jfr -spår, -stig, -stråt o. irr-väg 1. Rudbeckius KonReg. 489 (1620). Jag begynte då, at med alfwar täncka på mina willo-wägar. Ekelund Fielding 230 (1765). Nu börjar du ana, att din käre gosse kommit på villovägar. Idun 1890, s. 71. Den från förderfwet återkallade, om sin willowäg underrättade wandraren wändes om från den samma. Norbeck Theol. 43 (1899). Efter en dryg månad upptäcktes det att remissen hamnat på villovägar och inte kommit fram. VetlandaP 2/7 2015, s. 1.
Spalt V 1100 band 37, 2017