Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VINDA vin3da2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(vinda (w-) 1659 (: Åkerwinda) osv. winde 1690–1754)
Etymologi
[liksom d. vinde, nor. vindel sannol. av fht., t. winde; till VINDA, v.2]
om växt med (om)slingrande växtsätt, särsk. (o. numera nästan bl.) dels om växt av släktet Convolvulus Lin. l. Calystegia Brown l. Ipomoea Lin., dels ss. senare led i artbetecknande ssgr; i pl. äv. om släktet; förr äv. (ss. senare led i ssgn HUMLE-VINDA): reva (se REVA, sbst.3). Rålamb 14: 67 (1690). Vindan vrider sig alltid åt venster omkring sitt stöd. Strindberg Blomst. 75 (1888). Vinda .. (dvs.) Växt av släktena Convolvulus l. Calystegia. Östergren (1967). NE 19: 488 (1996; i pl., om släktet). — jfr BJÖRN-, JALAPPA-, SKOGS-, SNAR-, SNÅR-, STOR-, STRAND-, ÅKER-VINDA.
Ssg: A (†): VIND-VÄXT, se B.
B: VINDE-VÄXT. (vind- 1904–1916. vinde- 1894 osv.) särsk. bot. i pl., om familjen Convolvulaceae. NormFört. 15 (1894).

 

Spalt V 1199 band 37, 2017

Webbansvarig