Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VRENSK vrän4sk, adj. -are.
Ordformer
(vrensk (hw-, w-) 1671 osv. vrinsk (hw-, w-) 1685–1735. wrängst 1693. wrönsker 1681)
Etymologi
[fsv. vrensker; jfr d., nor. vrinsk, fsax. vrenisc (mlt. wrensch), fht. reinisc (mht. reinisch, t. wrinsch); till den rot som äv. föreliggger i VRINA. — Jfr VRENSK, sbst., VRENSKAS]
som gnäggar (av brunst) l. är brunstig; om hingst äv. (o. i sht): okastrerad; äv. (o. numera bl.) om person (l. djur): motspänstig l. motsträvig l. trotsig. Stiernhielm EvUlf. Gloss. 94 (1671). Een sedig Wallach är .. lättare att styra / Än hwrinske Hingsterna ty sådane ä yra. Spegel GW 231 (1685). Där (i krigståg mot Ryssl.) haa wij fått wår lön för thet wij förr haa giordt, / För thet wij annorstädz oss yre wijst och wrenske. Fånge 21 (c. 1710). Weste (1807; i fråga om att gnägga av brunst). Lindfors (1824; i fråga om att vara brunstig). I sin husbondes händer visade sig den eljest så vrenske hästen spak och sedig som ett lamm. Forslund Lee 53 (1905). Oxarna, särskilt de äldre, voro i allmänhet lata och vrenska, varför piskor och andra grövre tillhyggen flitigt användes. Thorsén UpplTorp. 56 (1949).

 

Spalt V 1577 band 37, 2017

Webbansvarig