| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÅGA vå3ga2, v.3 -ade. ((†) pr. sg. -er 1Mack. 2: 50 (Bib. 1541), Hermelin BrBarck 64 (1703)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE.
1) (numera i sht i vissa uttr.) (i syfte att uppnå visst mål) utsätta (ngt) för risk l. fara, äventyra; sätta (ngt) på spel; ofta med inbegrepp av mod l. dristighet (jfr 2); särsk. i förb. med dels äga, dels vinna (se särsk. c); förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: försöka l. pröva; äv. dels med refl. personobj., dels utan obj. (se särsk. c); jfr 2 b. Ther til vil iac wogha liff oc al then del iac egher. G1R 1: 32 (1521). Dhen något wil wåga, han får något äga. Törning 42 (1677). Gud beware H:s M:t, som alt för mycket wågar sig. Hermelin BrBarck 159 (1708). (Sv.) wåga .. (eng.) To attempt. Serenius (1741). Jag våga vill båd’ namn och ära. Bellman (BellmS) 19: 156 (1793). Förhållandet emellan de båda fältherrarne uti slaget vid Lützen torde bäst kunna karakteriseras så, att Waldtstein vågade allt, för att vinna mycket, då Gustaf Adolph blott vågade mycket, utan att likväl sätta allt på spel. Mankell Fältsl. 211 (1857). Man (kunde) endast göra besöket .. (till Amalfi) i vagn från Cava eller Salerno, såvida man ej ville våga benen på gångstigarna över bergen till Scaricatojo och därifrån i roddbåt. Lagergren Minn. 5: 24 (1926). — jfr VEDER-VÅGA. — särsk.
a) med avs. på pengar l. kapital (l. annan insats), särsk. dels i fråga om vadslagning l. spel o. d.: satsa, dels: placera l. investera; förr särsk. i uttr. våga plåten (se PLÅT, sbst.1 3 b β slutet). OxBr. 1: 206 (1622). Alle Spel på Kiällare ock Caffeè-Hus, ware sig med Tärning eller Kort .. med mera dylikt Dobbel, skal hädanefter afskaffas .. ock skola desutan alle de Penningar, som wid ett slikt dobbel wågade ock utsatte äro, för confiscable erkiännas. PH 1: 126 (1719). Att .. arbetspersonalen är så förstörd af bränvin, att de äro .. i högsta grad opålitliga, så att den, som äger någon förmögenhet, räds att våga sitt kapital i något för landet nyttigt företag. KyrkohÅ 1925, s. 273 (i handl. fr. 1836). Ja slår vad att han e full när han kommer. Ja vågar tie kulor. Va sätter du opp? Nilsson HistFärs 20 (1940).
b) med avs. på liv l. blod l. vital kroppsdel; särsk. i sådana uttr. som våga halsen l. sin hals (se HALS 2 a), våga nacken på l. för ngt (se NACKE 1 f slutet), våga sitt liv l. livet för l. på (förr äv. med) ngn l. ngt, sätta sitt liv på spel l. offra sitt liv (för ngn l. ngt) (äv. i bildl. anv., betecknande att ngn är säker l. övertygad om ngt). Iac vil waga mit liff med eder. G1R 1: 33 (1521). Många brafve officerare, hvilcka för riksens tienst vågat lif och blod. 2RARP 8: 461 (1734). (K. XII) var utan uppehör i elden, vågade med ännu mera djerfhet än vanligt sitt lif och lossade sjelf flera muskötskott på fienderna. 2SAH 61: 380 (1884). De barnafromma i alla tider veta med en visshet som de kunna våga livet på att deras Gud alltid är när dem. Bolander HerrKr. 47 (1946).
c) utan obj.: löpa l. (ha modet att) ta en risk; utsätta sig för fara; särsk. i förb. med vinna, särsk. i sådana uttr. som friskt vågat (är) hälften vunnet (jfr VINNA, v.2 3 a). Bureus Suml. 24 (c. 1600). Friskt wågadt är hälften wunnit. Rhodin Ordspr. 51 (1807). I en tid som vår får man våga och satsa om man ska vinna något, inte ligga stilla och klippa kuponger som förr i världen. Johnson Kommentar 59 (1929).
d) i vissa uttr.
β) våga ngt för ngn (l. ngt), riskera ngt för ngns (l. ngts) skull. Svart Gensw. F 3 a (1558). Sin fosterjord han trohet svor, / För den, som för en brud, en mor, / Sitt allt han ville våga. Runeberg (SVS) V. 3: 50 (1860).
δ) (†) våga ngt (up)på ngn l. ngt, offra l. slösa ngt på ngn l. ngt, särsk.: spendera ngt på ngn l. ngt. Oss forundrar .. storlige, huj the Hoffuitzmenn jcke vele en gong scriffue oss tiil theris mening eller våge eth breff på oss. G1R 10: 121 (1535). Metta Reslow begärde dubbelt nådår på grund deraf att hon under mannens sjuklighet måst wåga mycket på medikamenter åt honom. Cavallin Herdam. 4: 56 (1857). Då begrep han .. hvad det var för en hare han vågat krut och hagel på (dvs. en mjölkhare). Wigström Folkd. 1: 139 (1880).
ε) (†) våga ngt på ovisshet (se OVISSHET 3 b slutet).
ζ) (†) våga på lyckan, sätta sin lit till slumpen. (Spanjorerna är) vthi sine en gång fattade resolutioner stadige, och fast thet än en gång går them emoot, så wåga the lijkwäl på Lyckan å nyio. Brask Pufendorf Hist. 75 (1680). (Han) fattade .. utan långt besinnande det beslut, att under försynens vård våga på lyckan och sitt eget uppförande. SvBL 2: 238 (1859).
2) ha mod l. drista sig till (ngt); äv. dels refl. (se c), dels i försvagad anv., särsk. dels: understå sig l. tillåta sig (se särsk. a), dels närmande sig: kunna (se särsk. a); stundom utan klar avgränsning från 1; jfr DJÄRVAS I 1, DRISTA 1, FÖR-DRISTA 1, TÖR, v. 1, TÖRAS 1.
a) med obj. bestående av inf.-förb. (med handlingsverb); äv. dels med utesluten l. underförstådd sådan förb., dels närmande sig l. övergående i anv. ss. hjälpverb. KOF II. 2: 108 (c. 1655). Fördömd vare den tunga, som vågar smäda mig för väld! Rydberg Sing. 44 (1857, 1865). Jag (tyckte) mig kunna våga att .. stanna en dag på Vanås. De Geer Minn. 1: 83 (1892). Vågar man möjligen be herr Kerrman att inte behålla salladskålen för sig själv? Bergman JoH 28 (1926). Desinfektionsmedlen verka alla alltför kraftigt för att man skall våga använda dem för invärtes bruk. Bolin KemVerkst. 111 (1942). Man vågar gissa att det fortskaffningsmedel som Odysseus fann en speciell trivsel med till lands var den trojanska trähästen, invärtes full av försåt och viskande debatter. 3SAH LXV. 1: 8 (1955). Vem som helst kunde höra att sångrösten inte var hans starka kort, men han vågade, så flickorna vågade också. Pohl o. Gieth Saknar 18 (1992). Att de vågar genomföra ett sånt skrytbygge mitt under de värsta hungeråren, fräser mannen. Henschen SkuggBrott 100 (2004).
b) med substantiviskt l. pronominellt obj.; i vissa språkprov utan klar avgränsning från 1. OPetri 1: 35 (1526). När Drängen wågar ett streck, hwij skulle icke Herren thoras. Grubb 344 (1665). Endast på de ställen, der jorden öfverallt var någorlunda lika beskaffad, vågades enskiftet. Geijer I. 7: 250 (1829). Hwad som är allt för lätt att wåga, det will jag icke wåga. Hagberg Shaksp. 10: 48 (1850). — särsk.
α) (numera bl. tillf.) med avs. på strid l. kamp o. d.; särsk. i uttr. våga ett slag med ngn (se SLAG, sbst.1 4 a). OxBr. 12: 8 (1613). Carl XII och hans kämpar .. måste falla i en strid, som wågades mot allt hwad statskonsten har swekfullt. SKN 1841, s. 33. Prästen tolkade tecknen och sade att en fientlig flotta låg på lur och skulle ha anfallit staden om kämparna farit bort och lämnat den utan försvar. Nu skulle den inte våga anfallet. Fridegård Offerrök 23 (1949).
β) med avs. på språng l. steg o. d.; äv. i bildl. anv., särsk. i uttr. våga ett språng l. språnget (se SPRÅNG, sbst.1 I 1 n). CupVen. A 1 a (1669). I anloppet (i stavhopp) skall man utveckla all den energi, man är i besittning af och aldrig tveka att våga språnget. IdrB 4: 24 (1907).
γ) (numera mindre br.) med avs. på yttrande l. fråga o. d.: drista sig att framföra. Torde jag wåga min mening, wore jag benägen at tro (osv.). Tessin Bref 1: 102 (1751). Om nu varande nationers författare skall jag icke våga något omdöme. Rosenstein 2: 116 (1819). Sist vill en fråga jag våga: / finns något alls utan spår af godt? Fröding Gralst. 49 (1898).
c) (utom i slutet o. i särsk. förb. numera mindre br.) refl.; särsk. i förb. med inf.-förb.; förr äv. i förb. med bestämning inledd av prep. vid. J gåår komstu, och j dagh wåghar tu tigh til at gå medh oss. 2Sam. 15: 20 (Bib. 1541). Her Moens Brynteson effter han war en vng man wille han sworlige gierne leffua, och wågade sigh förtenskul widh een swår farligheet, håppandes frija lijffuet. Svart G1 151 (1561). Månn folket vågar sig ta Sturen i försvar? Lidner (SVS) 1: 231 (1782). Jaså, du har tillåtit .. att den egennyttige uslingen har vågat sig att fria till dig? Wetterbergh SamhKärna 2: 92 (1857). — särsk. (fullt br.) i fråga om förflyttning l. placering o. d., med inf. av ett (rörelse)verb utelämnad l. underförstådd o. med adverbial angivande mål l. riktning; förr äv. i icke refl. anv. (äv. med person- l. sakobj.; jfr b). Tå han sågh, at folcket skydde widh at giffua sigh j watnet, så wågadhe han sigh först ther vthi. 1Mack. 16: 6 (Bib. 1541). Snäckorne kunde Jag väl våga i M:r Tidströms händer, ty de voro ej månge och lågo i en förseglad ask. CAlströmer hos Linné Bref I. 3: 77 (1765). Qvarblif i den luft, som passar / Dina vingar! våga icke / Utom din bestämda ring! Fryxell Dikt. 27 (1829). Med vunnen större insikt i sjöfartens konst våga sig sjömännen längre och längre bort från den ena ön eller kusten till den andra. EkonS 1: 45 (1891).
d) i p. pf., i sht i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. dels: djärv (se d. o. 1) l. dristig (se d. o. 1) l. äventyrlig, dels: oblyg l. oanständig l. ekivok. Vågad gissning, omkörning, urringning. Wågat speel lyckas intet altijdh. Grubb 867 (1665). Jag har haft brev av Onkel Adam i Norrköping. Han står allt på sig i sin vågade hypotes att Finlands litteratur i vissa delar står märkbart framom Sveriges. ZTopelius i Konstnärsbrev 1: 85 (1863). Här sjöng en Finne halfva natten glada (vågade) visor utan något pryderi från damernas sida. Strindberg Brev 5: 198 (1885). Hon .. talade livligt med mina föräldrar om sin nya levnadsbana, och att hon stod i begrepp att övertaga Arboga tidning. Min far tyckte, att det var ett vågat företag. Lagergren Minn. 1: 436 (1922). — särsk. i uttr. vara (allt)för mycket vågat, vara alltför djärvt l. dristigt. De Geer yttrade sig, at som samma project skal utgå på et blott låttande, så voro det för mycket vågat at vid et så angelägit vahl sättja rikets välfärd på en blind slump och lycka. 2RARP 12: 15 (1740). Således synes det vara alltför mycket vågadt att på denna enda .. grund bygga den hypothesen. Agardh ThSkr. 1: 3 (1842, 1855).
3) (†) lita l. förlita sig (på ngn l. ngt); äv. refl.; särsk. i förb. med (up)på. Genom bönen moste tu komma til Christum, och på hans ord, hwilket han j predicoembetet och Sacramenten inlagdt haffuer, tigh wågha. LPetri 2Post. 290 a (1555). På honom (dvs. Gud) må tu wåga, / Och wara widh godt modh. Ps. 1695, 267: 3. Gustaf Trolle tillika med Fadren Eric, woro, ibland de Swenske, de endaste uppå hwilka .. (Kristian II) kunde wåga. Celsius G1 1: 78 (1746). Hwad är här (hos de spetälska) då? Et otwunget öfwerlåtande, och stilla wågande på .. (Jesu) godhet. Borg Luther 2: 454 (1753).
1) våga ta sig l. komma fram (ngnstans); äv. (o. numera i sht) refl. HSH 3: 192 (1713). (G. I) wandrade förklädd genom skogar och lön-stigar och wågade stundom fram bland folkhopen. Dalin Hist. III. 1: 13 (1761). Hemfåglarna vågar sig åter fram. Martinson BakSvenskv. 151 (1944).
2) i uttr. våga (sig) fram med ngt, våga framföra l. yttra ngt. Inga nyia, mindre lättferdige wijsor, skole sungne och ledne warda. Wågar sigh någon fram medh sådana, tå blifwe afwijster, anklagat för Scholemästaren och straffadt. KOF II. 2: 121 (c. 1655). Sanningar, hwilka en oomwänd Auctor icke lätteligen wågade fram med. GRosén hos Nohrborg Föret. § 11 (1771). I (psalm) n:o 379 vågar sig Runeberg fram med en antydan om, att lifvet i denna vrånga värld dock icke är så alldeles beklagligt. Söderhjelm Runebg 2: 422 (1906). —
VÅGA IN10 4. våga gå l. ta sig in (ngnstans); äv. (o. i sht) refl., i uttr. våga sig in. Uti det anseende satte .. (prosten) sig, att ingen vågat in i Prostegården med Hatt på Hufvudet, utan den aflyftades med det porten öpnades. Johansson Noraskog 1: 6 (i handl. fr. 1785). Jesuiterna hotades med döden om de vågade sig in i kyrkan. Geijer SvFolkH 2: 310 (1834). —
VÅGA SIG IHOP10 0 04. (numera bl. tillf.) i uttr. våga sig ihop med ngn l. ngt, våga möta l. träffa l. närma sig l. befatta sig med ngn l. ngt; äv. med sakligt subj. Doch brukade .. (påven) en större Försichtigheet och Klokheet (än sina föregångare), i thet han icke wågade sigh ihoop medh (de afrikanska biskoparna). Schroderus Os. 1: 730 (1635). Men det dristiga, det fria tänkandet har vågat sig ihop med en fråga, för hvilken den allmänna förnuftskänslan bäfvar tillbaka. Frey 1844, s. 284. —
VÅGA SIG PÅ10 0 4, förr äv. VÅGA PÅ. våga ge sig på (ngt l. att göra ngt); äv. med personobj.: våga angripa l. ansätta l. närma sig (ngn). ConsAcAboP 7: 564 (1695). Ni twålade rätt duchtigt til honom, så intet tror jag han brått lär wåga på at kalla Er en Tok mera. Lindahl Tanckef. 54 (1740). Då Gaspolin strök igenom (sundet med båt), så kunde också grefve Thott våga på. Almqvist Ekols. 2: 154 (1847). Att försöka definiera begreppet människa vågar jag mig icke på. SvTidskr. 1894, s. 321. Han tänkte med triumf på att ingen man skulle våga sig på Tora mot faderns vilja. Fridegård Offerrök 113 (1949). Kalkylen byggde på hög risk och därför också dyra försäkringspremier, och konceptet var någonting som inget annat svenskt bolag vågade sig på. Henschen SkuggBrott 137 (2004). jfr påvåga. —
VÅGA SIG TILL10 0 4, förr äv. VÅGA TILL. drista sig till (ngt l. att göra ngt); förr äv. utan obj. Ath han wååghadhe sich til, och steeg vtaff skepet, och geck vpåå watnet. OPetri 1: 35 (1526). Så framt en Qwinsperson tör falla på den mening / At tänka på et Rim at wåga til en rad. Brenner Dikt. 1: 22 (1697, 1713). Doct. Luther wågar til, och kallar skrifpennan en Keiserinna. Isogæus Segersk. 734 (c. 1700). Visa honom aldrig mina bref, och låt honom aldrig våga sig till att bryta dem. Benedictsson Peng. 246 (1885). —
VÅGA SIG UPP10 0 4. våga gå l. ta sig upp (ngnstans). Weste (1807). Han stälde så otroligt stora fordringar på sig sjelf för en examen, att han aldrig vågade sig upp till professorerna. Tavaststjerna Inföd. 19 (1887). —
1) våga gå l. ta sig ut (ngnstans); äv. (o. i sht) refl. (förr särsk. i uttr. våga sig ut på rymden (se rymd I 1 b)). (Vi förmanar dig, Erik,) ath thu icke våger tig uth udi någenn stor storm. G1R 28: 349 (1558). Att den svenska flottan icke vågade ut att i fullständig liniebatalj mäta sig med fienden. Mellin Nov. 3: 124 (1851, 1867). Det hade hänt ett par gånger att slagskämparna bland arbetarna satt in polisen i finkan över veckohelgen, så varken barn eller kvinnor vågade sig ut. Martinson KärlekKr. 102 (1947).
2) i uttr. våga ut med ngt, våga framföra l. yttra ngt. Har jag icke rätt, mina herrar? Man vågar knappt ut med ett enda oskickligt ord! Almqvist Ekols. 2: 235 (1847). Vågar du inte ut med språket? Hallström LegDr. 101 (1908). —
VÅGA ÅSTAD10 04, förr äv. STA(D).
1) (†) våga sända iväg (ngn ngnstans). Efter .. (E. XIV) icke kunde så wåga sine Legater åstad uti farlighet. Tegel E14 118 (1612).
2) (numera bl. tillf.) våga ge sig iväg; äv. (o. i sht) refl. Lucidor (SVS) 87 (1672; uppl. 1997). Man har här säker effterrättelse, at Danmark vil bryta, och arbetar med all flijt hoos Brandenburg at draga honom på sin sida. Får han det intet, så vil han ändå våga åstad. Bark Bref 1: 187 (1704). Jag liter på Gud, och wågar mig åstad. Swedberg Lefw. 427 (1729).
Avledn.: våghalsad, adj. (numera bl. mera tillf.) våghalsig; i sht i överförd anv., om ngt sakligt. Sylvius Curtius 655 (1682). Tavaststjernas våghalsade färd på snöskridskor från toppen af Mont Caux på 1,000 meters höjd till Montreux. Söderhjelm Tavaststj. 232 (1900).
våghalseri, n. (numera bl. tillf.) våghalsighet. Atterbom Minn. 218 (1817). Min ovanliga hurtighet, att icke säga våghalseri, gjorde att jag snart återvann mitt lugn. Braun Bror 181 (1846). Ingen (matador) finns .. som vågar sig på El Cordobes stillösa våghalseri. DN 26/7 1987, s. 11.
våghalsig, se d. o. —
-HALSIG. [till -hals] djärv l. modig på ett mer l. mindre obetänksamt l. överdrivet sätt; äv. närmande sig bet.: dumdristig; äv. i överförd anv., om ngt sakligt; jfr våghalsad, vågsam 2. Carl XI var .. af nationen högaktad .. för sitt medfödda courage, det han hieltemodigt och kanske för våghalsigt .. ådagalagde i de 3 batallierna emot Danskarne. HSH 9: 117 (c. 1800). Våghalsiga och säkra ryttare. Lundgren MålAnt. 2: 103 (1858, 1872). Den argentinske exdiktatorn Juan Perón gjorde på onsdagen ett våghalsigt men fåfängt försök att återvända till sitt hemland. DN(A) 3/12 1964, s. 1.
Avledn.: våghalsighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara våghalsig; äv. konkretare, om enskild akt l. handling präglad av sådan egenskap; jfr våghalseri. Barnet beundrade akrobaternas våghalsigheter högt ovanför cirkusmanegen. Lundgren MålAnt. 1: 56 (1844, 1870). Mod får icke förväxlas med våghalsighet och dumdristighet. Söderberg PrFlygl. 1: 48 (1935). —
-SATS. [jfr t. wagsatz] (†) vågat l. dristigt påstående l. yttrande; jfr sats 9. 1SAH 1: 201 (1786, 1801). Rydberg .. framkastar den vågsatsen, att Shakspere läst om och tänkt på Klaudius, då han diktade sorgespelet om danaprinsen. Warburg Rydbg. 2: 272 (1900). —
(1 a) -SPEL. (våg- 1649 osv. våge- 1640–1772. vågen- 1534–1573) [fsv. vagha spil]
1) (†) hasardspel; jfr spel, sbst.1 7. Linc. D 2 a (1640). Nyligen spelade trenne Cavalierer i Wien det förbudna wågspelet Pharao; en af dem förlorade derwid 30,000 gyllen. GT 1786, nr 33, s. 1. Dalin (1855).
2) [eg. bildl. anv. av 1] vågad handling l. djärvt o. riskfyllt företag; förr särsk. i sådana uttr. som sätta ngt på (ett) vågspel, sätta ngt på spel, riskera ngt; jfr spel, sbst.1 8, o. -stycke, -verk o. vågan. G1R 9: 172 (1534). En Yngling sätter hela sin wälfärd på wågespel för twå wackra ögon. Dalin Vitt. 6: 337 (c. 1762). För en modern teater är naturligtvis en antik tragedi under alla förhållanden ett vågspel. Skådebanan 1934, nr 6, s. 117. —
1) hasardspelare. Linc. D 2 a (1640). En viss hög herre .. skördar ensam nära 6000 rdr; han är och har allthittills .. varit en af de störste vågspelare på detta äfventyrliga lotteriet. Ahnfelt HofvLif 3: 195 (i handl. fr. 1800).
2) [eg. oeg. l. bildl. anv. av 1] (numera bl. ngn gg) våghals. Dalin Montesquieu 22 (1755). Visst är att Mattis låtit kavaljeren nog mycket tränga den politiska vågspelaren i bakgrunden. Samtiden 1871, s. 204. —
(1 a) -SPELERI. [jfr -spel] (†) hasardspel; jfr -spel 1. Om dee bliffua beslagn(e) här efft(e)r, at dee bruka någenn stanns wåg spelerii, eller annan dubbel, skall bliiffua straffat efft(e)r dublare balkenns innehållelsse. VadstÄTb. 241 (1597). —
-STYCKE. [jfr t. wagstück] vågspel; jfr stycke 6. Lindfors (1824). Det syntes nästan omöjligt att gå upp i masten under en sådan storm. Åtminstone var det ett lifsfarligt vågstycke att klättra dit upp. LbFolksk. 24 (1890). Ett ekonomiskt vågstycke. 3SAH LXXIII. 4: 4 (1965). —
-VERK. (våg- 1716–1725. våga- 1566. våge- 1587–c. 1600) (†) vågspel. Humanæ præsumptiones, menniskiors wåga werk och fördristan. LPetri Kyrkiost. 44 b (1566). Swedberg Ordab. (1725).
B (†): VÅGA-HALS, -SPELARE, -VERK, se A.
C (†): VÅGE-HALS, -SPEL, -SPELARE, -VERK, se A.
D (†): VÅGEN-SPEL, se A.
VÅGARE, sbst.3, m.//ig. (†) modig l. dristig l. djärv person; våghals. (Eng.) Venturer .. (sv.) efwentyrare, wågare. Serenius Mmm 1 a (1734). Den unga vågaren drog ut att lyckan finna. Palmblad Falkensv. 1: 14 (1844). Herosidealet i betydelse af vågare och föregångare i djärf bragd. Fröding Eftersk. 2: 70 (1897, 1910). —
VÅGSAM, adj.
1) om ngt sakligt: riskabel l. farlig. Serenius (1741). Det var helt nyligen ett följe af turister, som skulle bestiga Galdöpiggen .. Detta är en vågsam, en lifsfarlig färd. Idun 1890, s. 476. Det är ekonomiskt ett vågsamt företag, som jag efter mina långa studier knappt kan ta på mig risken för. 3SAH LXVIII. 2: 31 (1959).
2) (numera bl. tillf.) om person: modig l. dristig l. djärv; våghalsig; äv. i överförd anv., om ngns inställning l. sinnelag o. d. Swedberg Ordab. (1725). Detta ostyriga, wågsamma och widskepeliga folcket. SmålHembygdsb. 1: 23 (1749). Churchills genialiska, vågsamma och våldsamma läggning. Hagberg VärldB 186 (1927).
Avledn.: vågsamhet, r. l. f. särsk. (numera bl. tillf.) till vågsam 2: egenskapen l. förhållandet att vara modig l. dristig l. djärv, mod l. djärvhet l. dristighet; våghalsighet; äv. konkretare, om enskild akt l. handling präglad av mod osv. Rudbeck d. y. Samolad 54 (1701). (Han) afrådde .. alltid i det längsta hufvud-drabbningar, såsom vågsamheter. 1SAH 4: 283 (1792, 1809). Det vilda äventyrets, den dödsföraktande vågsamhetens och bragdens nordiska kynne. SvFolket 8: 180 (1939).
Spalt V 1688 band 38, 2019