| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÅNGE voŋ3e2, sbst.2, r. l. m. (NVedboDomb. Sommart. 1732, § 72 osv.) ((†) n. Dalin (1855), Ahlman o. Forsman (1885)); best. -en; pl. -ar.
(numera föga br.) om förhållandet att jägare inringar ett (gm viltspår identifierat o. avgränsat) område inom vilket villebråd befinner sig (särsk. i uttr. göra en vånge); äv. (o. i sht) konkret, om sådant område; äv. utvidgat l. oeg.; jfr RING, sbst.1 8 b, SÅT, sbst.1, VALVA, sbst. NVedboDomb. Vårt. 1720, § 107. Dhe i wången warande hiortar. NVedboDomb. Sommart. 1732, § 72. Skölpaddan kröp omkring, gjorde en wånge och sökte, om något Warg-spår spordes i neigden. Tessin Bref 1: 143 (1752). Så wanka .. Folken liksom i naturliga wångar omkring på jorden. Brunkman SvGr. 32 (1767). Ingen .. tillåtes att ingå innom vången, utan att någon af Skall Direcktörerne demm därtill anordnar. MeddNordM 1899–1900, s. 64 (1831). 2NF 32: 1287 (1921).
Spalt V 1733 band 38, 2019