| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
YTTERMERA yt3er~me2ra, adj. oböjl. o. adv., äv. (numera bl. ngn gg) YTTERMER, yt3er~me2r, adv.
I. († utom i a) ss. adj. i attributiv anv., liktydigt med: ytterligare (se YTTERLIG II 2 a); särsk. ss. attribut till substantiviskt huvudord i prep.-förb. inledd av till; äv. substantiverat (se c). Oss syntes ingen ythermera twnga läggia på edher, vtan thenna stycken som aff nödhenne äro. Apg. 15: 28 (NT 1526). At the icke skulle flere finne. / Göre någen ytermere skade. Svart Gensw. I 1 a (1558). Til yttermehra Stadfästelse hafwe Wij thetta Breff medh egen Hand vnderskrefwit. Widekindi G2A 14 (i handl. fr. 1611). Sedan ankommo ifrån Lübeck twenne Rådzherrar .. medh yttermehra vndsättning. Girs G1 32 (c. 1630). Som yttermera karakteristik af denna rörelse må .. anföras, att (osv.). Fahlbeck Ad. 1: 494 (1898). Östergren (1969). — särsk.
b) bestämmande tilltal; särsk. i sådana uttr. som fri för yttermera tilltal, fri från ytterligare anklagelse l. krav o. d.; äv. i fråga om rätt att ställa krav. Giorde Olaff grøøm ffrij, ledig och løss ffor alt yt(er)me(re) tiltall om th(et) testament. OPetri Tb. 1: 14 (1524). Huarföre giffue wij honum frij .. för alt yttermera clander eller tiltall. G1R 7: 19 (1530). Äga .. (furstarna) döttrar, tå skall them brudeskatt gifwas af Rijkeno och Furstendömet .. och sedan intet yttermera tilltaal eller rätt hafwa, antingen till Konungarijket eller Furstendöme. Lagförsl. 26 (1609).
c) substantiverat. Merker, Herrans welsignade, något yttermera. Swedberg SabbRo 371 (1688, 1710). Kanske hade jag kunnat lyckas i att finna på något yttermera att sända. FRuneberg i Konstnärsbrev 1: 133 (1868). — särsk. i förb. med ett efterföljande än inledande komparativ bisats; jfr II b α. SvTr. 4: 4 (1521). Ath prelaterne må jntit sätt och skickelse göra ytermera än thet nyia testamentet jnnehaller. OPetri 1: 195 (1527). Effth(er) th(et) att mann nu haffuer afrechnett någott yth(er)mere änn tillförende skedtt är. UpplDomb. 2: 49 (1579).
II. ss. adv., i fråga om att skeende l. förhållande l. handling förlängs l. upprepas o. d., särsk.: ytterligare (se YTTERLIG II 2 b α), mer (se d. o. II 4); äv. närmande sig l. övergående i allmänt förstärkande anv.: än mer, i än större utsträckning. Bureus Suml. 50 (i handl. fr. 1527). Han wille intet ytermere clage på honom. UpplDomb. 3: 111 (1541). Så är ock een menniskia, när hon affsompnar, står hon icke ytermeer vp igen, så lenge himmelen wahrar, vpwaknar hon intet. LPetri Job 14: 12 (1563). Tu skalt icke ytermeer glädias. LPetri Jes. 23: 12 (1568). Efter som iag i Swerige intet äger någon torf eller huus .. beder iag ytermera Vnderdånigst, E. Kongl. May:t allernådigst wille för Vnna mig någhon Lägenheet at Arrendera. Stiernhielm (SVS) III. 1: 190 (1656). Ha föräldrarna förut haft brådt, så få de det nu ytter mera. Ericson Fågelkås. 2: 63 (1907). — särsk.
a) (†) i fråga om tid: längre fram. At astyra then skade oc fordarff nw sker oc yther mer fructandis ær j riketh. G1R 1: 32 (1521). (Att kungen o. riddarskapet m. fl.) seg ferduge och välruste holle, hafvendis theres gode och trogne kundskapter allestedtz ute til ath forfara hvadt i Danmark bestyres och hvadt theris foretagende vara må. Sedhen kan man altidt ythermere skicke och rette sine saker ther effther. RA I. 1: 476 (1546). RA I. 2: 192 (1568).
b) (numera mindre br.) i förb. med än.
α) (†) med ett efterföljande än inledande komparativ bisats l. förb.; jfr I c slutet. Haffua wij och forstondit ath nogra godemen wppe hooss eder haffua nogen mistancka ath then aa j Elffkareby skal wara ighen bygdt ytthermera en laghen tilsegia. G1R 2: 71 (1525). Oredeligheth som .. mykit plägher brukes bland eder j then egn ytermere æn annerstadz her j rikit. G1R 4: 122 (1527). Hwadh som rådheligen synes hoos H. K. M. at förhandlas, ytermere än vthi then Instruction som oss är föreläsen blefwen. Chesnecopherus Skäl Vv 2 a (1607).
β) (numera mindre br.) med ett föregående än med förstärkande innebörd. SvTr. 4: 4 (1521). The som aff migh äta, hungra effter migh än ytermeer. LPetri Sir. 24: 21 (1561). När med ränseln tom, och lika tomma fickor, / han sina slitna skor än yttermera nötte. Lindström Besegr. 29 (1927).
c) (†) i förb. med ett föregående dess l. desto. Vppå thet .. (Gud) oss teste ytermera bewijsa schulle (sin nåd) haffwer han satt sin eenda son oss för en nådha stool. OPetri 1: 83 (1526). På det hvarje man dess yttermera och fullkomligare måtte vederfaras lag och rätt, skulle Räfsteting i hvarje lagsaga två gånger om året hållas. Nordström Samh. 2: 541 (1840).
d) (†) ss. konjunktionellt satsadverbial angivande att ngt läggs till l. tillkommer: därtill, därutöver; jfr YTTERLIG II 2 b γ. GävleTb. 3 (1573). Och ther som sielfve saken så kräfver, må thett som ytermere behöfves medh bispernes och capitlens gemene samptyckie blifve tillagt och förmeredt. RA I. 3: 89 (1593). E:r .. Nåde, kan .. iagh eij vnderlåta att betacka, både för Nådigh befordran .. såsom och att E:r .. Excell:ns ytermehr höghgunstigst hafwer låtet sigh behaga, det migh måtte Gradus vti Facultate juridica confereras. BraheBrevväxl. II. 1: 161 (1660). (Detta brev) har min dotter lydigt wisat / Och yttermer hans trägna kärleksböner. Hagberg Shaksp. 1: 321 (1847). Om de (kambrosiluriska bergarterna) yttermera är mjuka eller jordiga och lätt frambringar stora mängder ler, förs de allra högst på bonitetsskalan. Selander LevLandsk. 22 (1955). — särsk. närmande sig l. övergående i anv. angivande tillägg i framställning l. att framställningen fortsätts: vidare (jfr d. o. 3); jfr YTTERLIG II 2 b γ slutet. Ytermera sägher iach idher, om så är ath (osv.). Mat. 18: 19 (NT 1526). Yttirmere bekienner, att han vett jntidh för:de Henndrich Jnnz till att beskylla i nokion måtho, vttann theth som ähre och gott ährr. TbLödöse 205 (1590). Yttermera skall ock denne CammarRådet hafwa upsickt öfwer CammarArchivum. CivInstr. 112 (1723). Aspen ordar yttermera, lummigt lövträd tar till orda: / ”Gisten blir den båt man gör sig om man tar min ved till virke”. Collinder Kalev. 122 (1948).
Spalt Y 142 band 38, 2021