Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARISMA ka4risma, r. l. f.; best. -an; pl. karismer karis4mer; stundom KARISM karis4m, f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(karism 1896. karisma 1906—1933. karismer, pl. 1884—1929)
Etymologi
[jfr t. charisma; av gr. χάρισμα, gunstbevisning, nådegåva, avledn. av gr. χαρίζειν, visa ynnest l. välvilja (jfr KARIT)]
teol. i fråga om förh. i den urkristna församlingen, om sådana underbara gåvor o. krafter som ansågos vara den helige andes värk (t. ex. förmågan att profetera l. göra undervärk m. m.). NF 8: 271 (1884). Fehr Und. 211 (1894). Den längst drifna askesen betraktades (i den första kristna kyrkans tid) som en särskildt karisma, men innebar icke någon protest mot lifvet i kyrkan. KyrkohÅ 1906, s. 26. — särsk. oeg. o. bildl.: nådegåva. Mången har stått skeptisk inför detta (N. Söderbloms) samgående med österlandet och menat, att lutherdomens speciella karisma därigenom skulle äventyras. SvD(A) 1931, nr 193, s. 8.
Avledn.: KARISMATISK, adj. [jfr t. charismatisch] teol. i fråga om förh. i den urkristna församlingen: som sammanhänger med l. innebär l. äger underbara gåvor o. krafter. De karismatiska personerna voro (den kristna) kyrkans bärare och utbredare. KyrkohÅ 1906, s. 21. 2NF 22: 170 (1915).

 

Spalt K 573 band 13, 1935

Webbansvarig