Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JÄDRAN jä3dran2, äv. jæ3-, l. JÄDRINGEN jä3d-riŋen2, äv. jæ3-, sbst. m. best. o. interj.
Ordformer
(jädran c. 1895 osv. jädringen 1905 osv.)
Etymologi
[ombildning av JÄDRAR (l. DJÄVUL), i formen jädran efter mönster av HUNDAN, SATAN, TUSAN, i formen jädringen efter FASINGEN, TUSINGEN o. d.]
(starkt vard.) användt ss. l. i lindrigare svordom l. kraftuttryck; jfr DJÄVUL B anm. 4:o. Molin ÅdalP 121 (c. 1895). Det va’ jädran va’ han är liten. Hemmer Kokko 93 (1920). Jädran anagga. Bergman Fjäd. 88 (1922). För två månader sen, sa han, satt det jädringen antura en kejsare där. Sjöberg Kvart. 702 (1924).

 

Spalt J 317 band 13, 1934

Webbansvarig