| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFVIKA a3v~vi2ka (a`fvika Weste), v. -er, -vek, -veko, -vikit, -viken (i bet. I 2 i Finl. äfv. -veken; se för öfr. VIKA). vbalsbst. -AN († Möller (1790); Heinrich (1814, 1828)), -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (Lagerström Bunyan 2: 202 (1727)); jfr AFVEK.
I. motsv. VIKA i intr. bet.
1) om förändring i rörelses l. utsträcknings riktning.
a) (numera föga br.) om person: vika åt sidan l. undan. Itt trångt rwm, ther ingen wägh war til at affwika antingen på höghra eller wenstra sijdhona. 4 Mos. 22: 26 (Bib. 1541; öfv. 1893: ingen utväg fanns att vika undan). Han afvek ifrån vägen, De via deflexit. Sahlstedt (1773). Dalin (1850). Afvika på en annan gata. Schulthess (1885). — [jfr t. von dem wege der tugend abweichen] (fullt br.) i bild med anslutning till 3. Han afviker icke en fotsbredd från den kosa (l. riktning) han en gång valt. Men the som affwijka vppå theras (dvs. sina) wronga wäghar, them skal Herren bortdriffua. Ps. 125: 5 (Bib. 1541; öfv. 1888: vika af på vrånga vägar). Afvika på villostigar. Järta V. skr. 1: 5 (1799). Carl XI var icke den, som lätt kunde besluta sig för att afvika från den bana, han en gång börjat beträda. Carlson Hist. 5: 57 (1879). — jfr AFVIKELSE I 1 a, AFVIKNING I 1 a.
b) om rörligt föremål: i sin rörelse skilja sig l. komma på afstånd (från en i sht ss. normal tänkt riktning). Du blida sol, som, utan att afvika ur din bana, gjuter värma, lif och ljus kring en städse förnyad natur! Wallin 1 Pred. 3: 214 (c. 1830). (Af jordens rotation) föranledes en fritt fallande kropp att i någon mån afvika från lodlinien, och en i sned riktning kastad kropp att i någon, ehuru .. ringa, grad afvika från det vertikalplan, i hvilket rörelsen ursprungligen egde rum. Dahlander i NF 1: 234 (1875). Afvika från kursen. Schulthess (1885). Medels en styrinrättning .. bragte jag min ballong att afvika .. 27° från vindens riktning. S. A. Andrée i Ymer 15: 61 (1895). jfr: (†) Fiendens skepp .. weeko på sijdha, at the icke medh snadderne samman renna skulle ..(;) the (samma) affwijkne Skeppen. Schroderus Liv. 608 (1626). — [jfr t. die magnetnadel weicht hier 5 grad vom meridian ab] om magnetnålen med afs. på såväl deklination som deviation: inställa sig i riktning, som bildar vinkel mot den astronomiska (l. magnetiska) meridianen; missvisa; göra utslag; jfr c β. Humbla 387 (1740). Georg Hartman har i Nurnberg år 1536 funnit (magnet-)nålen afvika 10 grader 15 min. til Öster. Wilcke Præs. i VetA 1764, s. 17. Ledes galvaniska strömmen genom metalltråden, sedan denna förut blifvit stäld i magnetiska meridianen, afviker nålen efter omständigheterna åt ena eller andra hållet. P. S. Munck af Rosenschöld i SKN 1841, s. 92 b. jfr: Man .. har sig bekant at Compassen på somliga ställen har aldeles ingen missvisning, men på andra afviker til Öster, och åter på andra til Vester. Corvin 151 (1756). Pettersson Nav. 65 (1853, 1861). jfr äfv. K. Lindeberg i NF 4: 387 (1881). — jfr AFVIKELSE I 1 b, AFVIKNING I 1 b.
c) oeg., om linjer l. (orörliga) långsträckta föremål o. d.
α) gå l. löpa i l. antaga en förändrad riktning; om biväg o. d.: löpa ut l. förgrena sig (från hufvudväg osv.). Straxt på andra sidan om Sta afvek vår väg vesterut ifrån Norrska vägen. Stiernstolpe Arndt 3: 129 (1808). Den från Koburg till Sonneberg afvikande grenen af Werrabanan. Tekn. tidn. 1871, s. 50. jfr: Hornen (på halfgeten) .. beröra hvarandra nästan vid roten, sträcka sig derefter bakåt .., afvika från hvarandra utåt och böja sig i sin sista tredjedel åter inåt och nedåt. Sundström i NF 6: 540 (1882). — i bild. (Riksstyrelsen) ingick .. på en väg, som allt mer och mer afvek från den hittills följda. Carlson Hist. 2: 264 (1856).
β) innehafva en riktning, som skiljer sig (från), dvs. ej sammanfaller med ngn viss normalriktning o. d. Mellberg Bergroth 21 (1885). (Det lutande) tornet (i Pisa) .. afviker .. 4,3 m(eter) från lodlinien. NF 12: 1318 (1888).
2) om ett bortgående l. försvinnande.
a) [jfr holl. afwijken, ä. t. abweichen] (†) om manskap i fält: draga sig undan (l. tillbaka), vika. Tå nu the Swenske (vid stormningen) wore så förste gongen affweckne. Svart G. I:s kr. 90 (1561). Om Aftonen bleff på them starckt Fyyr gifwit, hwarvppå the afwijko. N. Av. 29 Maj nr 2 1656. Nordberg 2: 677 (1740). Fiänden (hade) med oförrättade ärenden afvikit. Hallenberg Hist. 2: 481 (1790).
b) (†) aflägsna sig, afträda. Schroderus Liv. 450 (1626). Sedan alle närvarande .. efter befallning afvikit, talade desse Monarker med hvarandra uti enrum. Celsius G. I:s hist. 618 (1753, 1792). — jfr AFVIKNING I 2.
c) [jfr t. entweichen] olofligen l. i hemlighet begifva sig undan l. åstad (från ett ställe l. en befattning); i sht i kanslistil. Någre som her aff (dvs. ur) Rikit och wåre tieniste tilförende forretligen (dvs. förrädiskt) affuickne äre. G. I:s reg. 14: 111 (1542); jfr α. Her Peder, Mester Knut och andra affwekne Förrädare. Tegel G. I:s hist. 1: 111 (1622). När en .. öfwergifwer och förlöper sin ächta Maka, förblifwandes utrijkes ..; Tå skal then öfwergifne .. offentelig Stämning på then afwijkne begära. Kyrkol. 16: 8 (1686). Detta landets inbyggare .. (må) icke understå sig at afwika ifrån deras (dvs. sina) hus och hemwister. Nordberg 1: 110 (cit. fr. 1700). Rymmer landbo bort inom stemno tid, och finner jordägaren honom på vägen, tå han afviker. JB 16: 7 (Lag 1734). Konung Sigismund kunde anses den Svenska thronen förlustig, ifrån den dag, han år 1598 afvek utur Riket. Schönberg Bref 1: 315 (1778). Forssell G. II A. 50 (1894). jfr: (†) Sweriges affwäckne och vthrymbde Personer. Tegel G. I:s hist. 2: 131 (1622). jfr AFVIKELSE I 2 a. — särsk.
α) om olofligt lämnande af tjänst. Inge (skola) .. antages, huilke affweknne ärhe ifrå theres Fänicker. HSH 27: 100 (1565). Silfwerbrand, som .. utur K. Mai:ts tiänst afvikit ock sig .. vid Riksdagen infunnit. 2 RARP 4: 106 (1726). SFS 1833, s. 477 (om tjänstehjon). Öfvergifver befälhafvare, under resa, det honom anförtrodda fartyg och sålunda ur tjensten afviker. Sjöl. 1864, § 289. — jfr: (†) (Rektor) klagar deröfver, att lärjungarne tidigt ”i tysthet från scholorna afvijka”. Westdahl Blek. lärov. hist. 30 (cit. fr. c. 1720).
β) om hemligt öfvergifvande af en ort för att undandraga sig påföljderna af brott o. d.
α’) intr. Afvika från orten. Afviken banktjänsteman. Rymmer (någon) af landet för grof missgierning .. Var barn afladt, förrän han .. afvek; thet må full arfslott niuta. ÄB 7: 2 (Lag 1734). HB 16: 6 (Därs.). (En rymmare) klädd vid afvikandet uti Allonge-peruque. Stagnell Banquer. 59 (1753). Han har afvikit för gäld. Sahlstedt (1773). Svensk undersåte, som .. begår förbrytelser i Norrige och derefter afviker till Sverige. Förordn. 1 Juni 1819, s. 3. SDS 1896, nr 151, s. 2.
d) (numera föga br. utom tekn.) med saksubj.: vika bort, komma l. draga sig undan, försvinna. In til tess at daghen swaal warder, och skugganar affwijka. Höga V. 2: 17 (Bib. 1541). Som den (dvs. sillen) afvikit hafva både Fisklägre och Kyrka förfallit. Linné Öl. 86 (1745). — särsk.
α) (mindre br.) tekn. om ånga, vatten o. d.: afgå, bortgå. Då de uppkommande ligroinångorna icke kunna afvika, stegras trycket i pannan. Tekn. tidskr. 1872, s. 159. Lemna det (dvs. vattnet) tillfälle att så lätt som möjligt afvika från ångan. Därs. 1873, s. 259.
β) (†) med. om hemorrojder. I följd af förkylning eller andra orsaker upphöra stundom alla hemorrhoidal symptomer i stolgången, och i stället infinna sig svindel, tryckning på bröstet, blodflöd från andra delar (osv.) .., i hvilket fall hemorrhojderna sägas vara afvikande. Hartman 178 (1828).
γ) om ngt abstrakt. Ehuru faran för ögonblicket syntes afviken. Adlerbeth Ant. 1: 24 (c. 1792). — jfr AFVIKELSE I 2 b.
3) om ett frångående i andlig mening.
a) [jfr t. von der tugend, von den gesetzen abweichen] aflägsna sig (från), dvs. öfvergifva, frångå, ej noga följa, öfverträda, bryta mot; jfr 1 a slutet.
α) med afs. på befallning, regel l. norm, förebild o. d., plikt, bruk, det rätta osv. Han afviker icke en hårsmån från hvad han anser som sin plikt. J haffuen jfrå idhra fädhers tijdh altstädhes affwikit jfrå mijn bodh (dvs. mina bud). Mal. 3: 7 (Bib. 1541). Man (kan) beklagligen .. räkna en och annan bland store män, som någon gång afvikit från smak och förnuft. Kellgren 2: 83 (1787). De gamla mönstren, från hvilka det alltid skall blifva lättare att himmelsvidt afvika, än att på en enda hårsbredd öfverträffa dem. Leopold 5: 165 (c. 1820). I samma mån, som han afvikit ifrån sanning och rätt, har han skadat sig sjelf. Franzén Pred. 2: 99 (1842). A(fvika) i sin klädesdrägt (dvs. klädedräkt) från allmänna bruket. Meurman (1846). Det (text-)ställe, hvarmed Lagerbring velat rättfärdiga sitt afvikande från alla de äldre historiska källornas .. uppgift. Fryxell Arist. 3: 157 (1846). Han bad påfven om förlåtelse .. för att han .. afvikit från påfliga befallningar. Schybergson 1: 157 (1887). — jfr: Affwika jfrå Gudh. Bar. 4: 28 (Bib. 1541). The falna och ifrå Gudhi affwekna werldena. P. Erici 2: 64 b (1582). — abs. med afs. på affall l. öfverträdelse i religiös mening. Ingen är som actar gudh, alle haffua affwikit. Rom. 3: 12 (NT 1526); jfr Ps. 14: 3 (Bib. 1541). Es. 1: 5 (Bib. 1541). HSH 1: 53 (1594). The (änglar) som stode / Fast uti Hörsamhet, och wille ej afwjka. Spegel Guds verk 43 (1685). (Gud) är .. en Fader, som .. til sig lockar de afvekna själar. Mörk Th. 2: 148 (1752). En Prest skall .. återföra dem som afvikit. Rosenstein 2: 100 (1819). — jfr AFVIKELSE I 3 a, AFVIKNING I 3 a.
β) med afs. på åsikt, uttalande, beslut o. d. Ridderskapet ock Adelen förklarade sig, at de .. stå faste vid sin utlåtelse, ock therifrån icke en fot bred afvika. 2 RARP 3: 290 (1723). Konungen hade så ofta ifrån sin ed afvikit. Celsius G. I:s hist. 177 (1746, 1792). Vid den mening, han härom fattade, förblef han hela sin lifstid, utan att derifrån afvika. Rosenstein 1: 9 (1780). Odhner G. III:s hist. 1: 67 (1885). — jfr AFVIKELSE I 3 b.
b) vid muntlig l. skriftlig framställning göra en digression l. exkurs. Afvika .. från sitt ämne. Lindfors (1815). Det är väl ej första gången jag afviker från hvad jag egentligen ämnade redogöra för. H. Lilljebjörn 1: 38 (1865). Schulthess (1885). — jfr AFVIKELSE I 3 c, AFVIKNING I 3 b.
a) [jfr t. etwas weicht von der regel ab] med saksubj.: skilja sig (från), dvs. vara olik, ej öfverensstämma med. Och är thetta (konsistorium) ingo af them wij sedt .. hafwom när lijkt, utan ifrån them allom i många måtto mycket afwijker. Thyselius Handl. lärov. 1: 124 (1624). Ordet afviker ifrån rätta böjelsen (dvs. böjningen). Sahlstedt (1773). Tingen (kunna) i erfarenheten .. både ofta och mycket afvika från våra föreställningar om dem. Leopold 4: 65 (c. 1820). Dessa bägge berättelser afvika i åtskilligt .. från hvarandra. Geijer II. 1: 197 (1825). (Den latinska) öfversättningen .. afviker (ganska ofta) från svenska texten. Atterbom Minnest. 1: 95 (1847). En röd räf, som löjtnant B. sköt .., afvek betydligt från den vanliga räfven och närmade sig fjellrackan. Nordenskiöld 2: 49 (1881). Sandahl i NF 18: 373 (1894). — särsk. i p. pr. mer l. mindre adjektiviskt:
α) skiljaktig, olikartad. Weste (1807). Afvikande läsarter. Palmblad Fornk. 1: 102 (1843). Hysa en a(fvikande) mening. Cavallin (1875). Ett .. beslut, i några vigtiga punkter afvikande från utskottets förslag. Malmström Hist. 6: 448 (1877). En ansigtstyp betydligt afvikande från tschuktschernas vanliga. Nordenskiöld 2: 129 (1881).
b) med personsubj.: hysa en åsikt l. hylla en uppfattning, som skiljer sig (från andras åsikter, gängse uppfattning o. d.). Afvika från en annans mening. Lindfors (1815). De .. föraktade en hvar, som afvek ifrån deras tänkesätt. Tegnér 4: 79 (1828). H. Reuterdahl i SKN 1843, s. 201 a. Afvika i läran. Thomander Skr. 2: 361 (1853).
II. motsv. VIKA i tr. bet.
1) (numera föga br.) gm vikning böja undan en del af (ngt), vika (ngt) dubbelt; vika. Bladen i boken äro afvikne. Sahlstedt (1773). Velen afvikes dubbel på detta ställe. Hartman 343 (1828). Skärp af rose band, .. omkring lifvet afviket, med långa, fladdrande ändar. Sthms modejourn. 1854, s. 35. — (knappast br.) lägga i veck; vederbörligen vika. A(fvika, dvs. bryta) serveter. Dalin (1850). — jfr AFVIKELSE II, AFVIKNING II 1.
Anm. Hvad Almqvist (1842) o. efter honom Dalin (1850) mena med öfv.: lägga någonting åsido i veck, är ovisst.
3) [jfr nor. avvikja, ä. t. dein antlitz nicht von mir abweich] (†) föra l. draga (ngn) bort (ifrån ngt l. ngn), afvända (ngn från ngt), afstyra (ngt). Ther före måge I holle .. Iäppe sådant skickeligenn före, huru i honum medt lämpe kunne affwijcke iffrå then reesze in ått Dannmarck. RR 10 Juli 1547, fol. 177. Tegel G. I:s hist. 2: 403 (efter handl. af 1560). The Förförare, som .. them ifrån then bekenda sanningen affwijka wille. L. P. Gothus Föret. B 1 a (1632). Gudh, som kan alt ondt afwijka. Arosell Epigr. 78 (1680). — jfr AFVIKNING II 2.
Spalt A 744 band 1, 1898