| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
ANSTÄNDIG an3~stän2dig, stundom 040 (anstä´ndig Weste; ànnstä´nndig Almqvist), adj. -are. adv. -T.
Anm. Anständig synes hafva inkommit i sv. under senare hälften af 1600-talet. Det är tidigast påträffadt hos S. Columbus.
1) (†) lämplig l. passande för (ngn l. ngt), ändamålsenlig, läglig.
a) som lämpar l. egnar sig för (ngn l. ngt), som behagar l. tilltalar (ngn), som faller (ngn) i tycket; jfr ANSTÅ I 3, 4.
α) om sak.
α’) [jfr t. etwas ist einem anständig] som konvenerar l. faller i smaken; läglig, lämplig, tjänlig. Om de uti samma Lähn hafwa några Godz, som Osz äre anständige. Förordn. 8 April 1692, s. 4; jfr Botin Hem. 2: 202 (1756, 1789). Fullbordan ther af (dvs. af mitt äktenskap) vil jag afvachta, när thet henne (dvs. min trolofvade) anständigt är. Humbla 93 (1740). Den gamla Danske Adelen, hvars myndighet ej var honom (dvs. Kristiern II) anständig. Celsius G. I 145 (1746, 1792). — lämpad för (ngn). (Hvarje riks- l. kansliråd bör vårda) de ärender, som han finner sig wara anständigast. Civ. instr. 370 (1719).
β’) med prep. efter: lämpad, afpassad. Sjelfva versen måste vara anständig efter sitt ämne. Bergklint Vitt. 143 (1761).
β) om person.
α’) som öfverensstämmer med (ngns) tycke; välbehaglig; jfr ANSTÅ I 3 b. Så är Hennes Maij:t med detta valet (af Arvid Horn till landtmarskalk) väl förnögd, så mycket mer som den samma, som valet fallit på, är Hennes Maij:t en anständig Person. 2 RARP I. 2: 8 (1720). Lagerström Tart. 33 (1730).
β’) tjänlig, passande för. Ty icke alt Fruentimmer, äre enom Manne anständige, lijka såsom enahanda spijsz, ey är tienlig för allom. Thesaur. patern. 63 (1697).
b) abs.: lämplig, ändamålsenlig, passande. Förandringar och stegringar i Myntetz Valor (dvs. valör må) .. förmedelst oen godh och anständig Ordning och Reglement, med forderligaste .. rättas och afböijas. Stiernman Riksd. 1865 (1680). Sedan Martyrernas antal ökades, var det för den Christeliga Kyrkan omögeligit, at ihogkomma hvar och en särskildt; ty fant man anständigt at inrätta en dag til allas åminnelse på en gång. Bælter Cerem. 259 (1762). Til en god Byggnad .. (hör ett) anständigt eller tjenligt utseende, så at man däraf lätt kan finna hvad slags byggnad det måtte vara. Bergklint Sam. 1: 198 (1781, 1794). (Fornsakerna borde) förevisas på anständiga ställen i nya kyrkan. L. F. Rääf i Iduna 5: 121 (1814).
2) motsvarande (ngns) karakter, väsen, ställning l. värdighet.
a) [jfr d. dette selskab er dig ikke anstændigt l. ikke anstændigt for dig] (†) förenlig med den värdighet som tillkommer (ngn l. ngt), värdig (ngn l. ngt), tillbörlig l. passande (för ngn); jfr ANSTÅ I 2.
α) om sak. Achta tig at wanfrägda någon .. Ty .. intet är så illa anständigt, särdeles en Person af wärde. Hermelin E 5 b (1683). Sådane werldzlige Syslor, som mitt Embete icke äre anständige. Kyrkol. 21: 2 (1686). Kläder, som edart stånd intet anstendig äro. Swedberg Sabb. ro 206 (1690, 1710). At hafva et granlaga samvete, vore en ting som icke vore anständig för en tapper Mann. Lagerström Bunyan 1: 106 (1727). I sitt utvärtes, företagande, bibehålla en, Christnom anständig ordning. Tessin Bref 2: 157 (1754). Hon försökte att erhålla en för henne anständig tjenst. Livijn S. skr. 1: 249 (1817); jfr 1 a. — om rättighet o. d.: tillständig, som tillkommer (ngn). Seneca straffade honom (dvs. Nero) .. med all den frihet, som var anständig för en läromästare. Mörk Th. 3: 329 (1758). Boëthius Sed. 253 (1807). — ironiskt. (Man frågade sändebuden): ”Om de icke äfven för qvinnor öpnat en fristad? ty det vore just sättet att vinna dem (dvs. Roms första invånare) anständiga förbindelser. Kolmodin Liv. 1: 29 (1831). — med prep. till: passande till (ngt). Man ansåg til äfventyrs Regerings lystnad som alt för högsint fel för så nedrig börd, til hvilken tjufnad syntes fast anständigare. Celsius G. I 403 (1746, 1792). — med prep. med: öfverensstämmande l. i enlighet med (ngt). Thet lärer förmodeligen wara .. med billigheten anständigt, att man här skulle framgifwa en förteckning på Vplands forna Höfdingar. Peringskiöld M. upl. 64 (1710).
β) [jfr d. pigen var ham ikke anstændig] om lefvande varelse. Jag (har) .. inhämtat den hugneliga efterrättelse, at min H(erre) utvalt en af stånd och härkomst hederlig och sig väl anständig kiäresta. Biurman Brefst. 6 (1729). Åt Oden offrades hästar, som krigs-Guden anständiga kreatur. Dalin Hist. 1: 172 (1747).
b) abs.
α) ordentlig, hygglig, tillräckligt fin, vacker osv.; ofta med afs. på lön, inkomster, bärgning osv.: lagom l. tillräckligt stor, motsvarande billiga l. berättigade l. måttliga anspråk, skälig; något så när stor l. god. Låta sina barn få en anständig uppfostran. Han har sin anständiga utkomst. Låta någon få en anständig begrafning; jfr 3. RF 1719, § 3. (Det andliga ståndet) anses .. för det stånd, der en medellös yngling snarast kan vinna en anständig bärgning. Kellgren 3: 150 (1785). Skulle der (dvs. i Linköping) väl kunna fås en anständig våning till hösten? Leopold i 2 Saml. 8: 93 (1793) [jfr t. eine anständige wohnung]. Fångvaktaren har sin anständiga lön. C. Adlersparre i LBÄ 11—13: 132 (1798). (Prinsessan Juta) blef .. med anständigt följe utrustad. Fryxell Ber. 2: 57 (1826). Han .. egde endast en så kallad ”anständig” förmögenhet. Carlén Förm. 1: 368 (1851). Slösaren förbrukar för egen räkning, hvad som kunde gifva många ett anständigt underhåll. Aldén Medb. 4: 128 (1885, 1896). Jordägaren skall en gång i månaden med häst och anständigt åkdon skjutsa oss åt kyrkan. Därs. 5: 133 (1886, 1896). Efter min erfarenhet hinna våra högre flickskolor icke lära mer än ett mindretal af sina lärjungar att stafva anständigt. Lundell Rättst. 86 (1886). — (föga br.) närmande sig bet.: ansenlig. (Han) begåfvade henne .. med en anständigare (dvs. hederligare) summa, än den hon begärt. Leopold 6: 197 (1786) [jfr t. eine ganz anständige summe]; jfr β. — (†) Ett anständigt öfverflöd. Lehnberg Pred. 1: 132 (c. 1800).
β) motsvarande hederns fordringar: hederlig, honett, som man ej behöfver skämmas för. Om man på anständigt vis kan komma från saken. En drägelig och anständig fred. A. Horn i 2 RARP I. 1: 111 (1719). Vi vilja hafva anständiga vilkor (vid vår kapitulation). Carlén Skuggsp. 1: 168 (1865). En anständig reträtt (från en vansklig position i utrikespolitiken). De Geer Minnen 1: 252 (1892). — (†) Medelst en anstendig död vndvika then skammen at fly. Schenberg (1739, under dedecus).
3) öfverensstämmande med god sed o. ordning, i enlighet med konvenansens fordringar; i sht med afs. på det sätt, hvarpå ngn uppträder i den allmänna sammanlefnaden: höfvisk, passande, som går an.
a) [jfr d. et anstændigt væsen, t. ein anständiges betragen] om sak. Ett anständigt skick, uppförande. Hr Stobée mente det voro (dvs. vore) anständigare, at Håf-Staten boro (dvs. bure) plümer än galloner. 2 RARP 4: 483 (1727). När det præsenteras oss Mat, som vi intet älske, så är anständigare at taga den emot, än rent vt säja: Jag älskar intet den Rätten. Ehrenström Complimentbok 57 (1741). Uppför dig anständigt! behave properly!; behave like a gentleman. Björkman (1889). — (mindre br.) tillständig, ”skicklig”. Men at slänga där in (i svenskan) nu alle (dvs. alla möjliga) främmande ord, är icke anständigt. Columbus Ordesk. 5 (1678). — (fullt br.) acceptabel, som kan godkännas på grund af sin öfverensstämmelse med det som anses gå an. Jag har skrifvit till Prof. Hydrén och föreburit min sjuklighet såsom den anständigaste ursäckt (för frånvaro från stipendiatuppropet i Uppsala). Leopold i 2 Saml. 7: 45 (1784). Klein insåg tydligt, att fru von Horst ville begagna läkarearfvodet såsom en anständig förevändning att tillkännage, det han borde upphöra med sina besök. Carlén Klein 15 (1838). — med prep. för. En lärd archæolog har utbredt den meningen, att .. den hvita färgen varit den enda anständiga för Greklands män och bättre fruntimmer, men att färgade kläder voro förbehållna blott åt Hetärer. Palmblad Fornk. 1: 190 (1843). Cavallin (1875). — särsk.
α) om tal l. skrift.
α’) (†) korrekt, språkriktig. Rudenschöld Crit. 5 (1755). Man bör tala .. anständigt utan tvång. Bergklint Vitt. 142 (1761).
β’) höfvisk. Den som svarar dumt och ovettigt på en anständig kritik, har ej omdöme. Leopold 6: 337 (c. 1820). Meurman (1846).
β) [jfr d. en anstændig dragt, t. eine anständige kleidung] om klädedräkt: snygg, proper, ordentlig, presentabel. En anständig klädedrächt måste äntel:n Hrr Docentes hafva, när de i Scholan gåå, och ingalunda gå sordide (dvs. sluskigt klädda) dijt. Östersunds lärov. årsber. 1871, s. 7 (i handl. fr. 1711). Anständiga kläder. Runeberg 1: 83 (1832). Lärjunge infinne sig vid läro- och öfningstimmarne .. snygg och anständigt klädd. SFS 1878, nr 53, s. 15. Möter man en slusk, så känner man ingen lust att kläda sig på samma sätt, men möter man en, som är skönt och anständigt klädd, då önskar man, att man hade en likadan drägt. Waldenström Höfl. 28 (1887). — Anm. Då anständig har afs. på klädedräkten, kan det äfv. höra till 4 o. betyda ”som icke sårar blygsamheten”. jfr Cavallin (1875).
b) om person: som uppför sig l. uppträder på ett passande l. korrekt sätt, som vet att skicka sig, höfvisk. Du skall inte umgås annat än med anständigt och hyggligt folk. Vis mig en anständig människa, Monstra mihi hominem dignum. Schultze Ordb. 4928 (c. 1755). Carlén Repr. 246 (1839). Han är mycket anständig i tal och sätt (för att vara endast en tjenare), he is very gentlemanly in his speech and manners. Björkman (1889).
4) som öfverensstämmer med (den konventionella) blygsamhetens fordringar, i sht i fråga om förh. mellan man o. kvinna. — jfr OANSTÄNDIG.
a) om sak. De kysstes, de smektes i oskyldig ro, / anständigt gick allting till väga. Tegnér 1: 382 (c. 1805). (Karl de Mornay o. hans män) funno (i prinsessan Cecilias sofkammare) grefven (dvs. Johan af Ostfrisland) uti en lätt och föga anständig klädnad. Fryxell Ber. 3: 211 (1828); jfr anm. till 3 a β. Brudar, hvilka gjort sig kända för en dygdig och anständig lefnad. H. Lilljebjörn 1: 38 (1865); jfr b. Köksan Elsa Oskarsson, som varit i min tjänst sedan den 24 oktober 1893, har under denna tid uppfört sig anständigt och troget. Aldén Medb. 5: 119 (1886, 1896); jfr 3 b. jfr: För den ärligt pryda är sedlighet detsamma som anständighet och anständigt är allt, som fått hertiginnan X:s och grefvinnan Y:s och öfriga tongifvandes betyg på att vara det. Rydberg Nakenh. 21 (1895). jfr äfv.: Anständiga djur (dvs. sådana djur som man anses kunna tala om utan att såra blygsamheten). GHT 1895, nr 221 B, s. 2.
b) [jfr d. en anstændig pige, t. ein anständiges mädchen] om person: sedesam. En anständig flicka. Ett anständigt fruntimmer. Lindfors (1815). Jag är .. en gift, anständig hustru! Palmblad Nov. 4: 188 (1851). jfr: Infall, så grofva, att de ej för anständiga öron kunna upprepas. Fryxell Ber. 9: 223 (1841).
Spalt A 1804 band 2, 1900