| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
ANSTÅ an3~stå2 (a`nstå Weste; i rimslut ∪ — Bellman 1: 131 (1770)), v. -står, -stod, -stodo, -stått; se för öfr. STÅ. vbalsbst. -ENDE (†, Schultze Ordb. 4928 (c. 1755)); jfr ANSTÅND.
I. (an- utmärker befintlighet nära intill ngt; jfr AN, adv. II 1 a) eg.: stå (ngn) nära, sluta sig nära till (ngn l. ngt); ligga nära till hands för (ngn).
1) om yttre utstyrsel o. d.: vara från skönhetssynpunkt passande; kläda, pryda.
a) [jfr t. der anzug steht dir gut an] (†) om klädesplagg o. d.: sitta (väl l. illa), passa, kläda. Den hatten anstår eller kläder Er väl. Widegren (1788). Den klädningen anstår honom ganska väl; das Kleid .. sitzt ihm gut. Möller (1790). Heinrich (1814). — i bild. (Icke) lijda .. (att) han (dvs. den fattige) må see på dem (dvs. de skenkristna) eller dhem säya huru deras Kläder anstå. Rudbeck Atl. 2: 521 (1689).
b) [jfr med afs. på betydelseutvecklingen t. es steht dir gut, fr. (il) sièd] (mindre br.) i vidsträcktare anv., närmande sig 2. Pomona then Gudinna / Hon hafwer thet (näml. den yttre fägring) som wäl anstår een Danne-Qwinna. Spegel Guds verk 119 (1685). Thet pryder ei vår vägg, och anstår ei vårt kram. Kolmodin Qv.-sp. 1: 227 (1732). Hjelm och sköld anstå honom (dvs. Amor) väl. Lysander Föredr. 21 (1855).
2) vara öfverensstämmande l. enlig med ngns karakter l. väsen, ställning l. värdighet; vara (ngn) värdig, höfvas (ngn).
a) [jfr t. das trotzen hätte ihm übel angestanden] med saksubj. Sådant, såsom (dvs. som) ärlighe män icke väll anstode. RA 2: 112 (1564). Herren är oombyteligh, så i thet att han är, så i thet att han giör, thet sin (dvs. hans) Person anstår. Rudbeckius Kon. reg. 338 (1617). Thet som androm illa tienar och anståår, skole wij och fly. Lex. Linc. (1640, under dedecet). Plump stickenhet anstår en Narr wäl. Stiernhielm Herc. 403 (1668); jfr 1 b. Thet är en bekännelse, som wäl anstår en rätt Iesu Christi Apostel. Spegel Pass. 476 (c. 1680). (Sven Estridsson hade hos kon. Anund Jakob) inhämtat alla de vettenskaper och idrotter, som en ypperlig Höfding anstodo. Dalin Hist. 1: 656 (1747). För svärdshugg falla har jag alltid önskat; / .. Ett annat dödssätt anstår ej en hjelte. Stagnelius 1: 319 (c. 1815). Dessutom har hon tagit sig en vana att förmana och predika, som alls inte anstår henne. Knorring Kusin. 2: 101 (1834); jfr 1 b. Ödmjukhet anstår oss alla. Franzén Pred. 5: 165 (1845).
b) [jfr mnt. he hadde nicht anders gehandelt, dan einem ehrlicken manne anstunde unde behorede, t. es steht einem narren nicht wohl an von hohen dingen reden] opers. Handla som en ädling egnar och anstår. (Han skall) tiene oss erlige och redelige, som en vprictiig och en Erliig karll well anstår. G. I:s reg. 11: 32 (1536). Thet anstår en Första mycket bättre, at gifwa något efter af sin rätt, än at yrkja then samma på thet strängaste. Spegel Pass. 107 (c. 1680). En qwinna anstår bäst, at bli och lefwa tyst. Brenner Dikt. 2: 102 (1696). Det anstår ej en vän .. om vänners heder tveka. J. Wallenberg 311 (1774). Det anstår en filosof .. att uttrycka sig mindre brutalt. Wieselgren Gm hvirfl. 2: 24 (1891). Värden själf .. satte sig .. helt blygsamt vid dörren med händerna på magen, som det anstår en äkta turk. Krist. läns tidn. 1897, nr 127, s. 4.
3) lämpa l. egna sig l. vara afpassad för, ligga för, passa (ngn l. ngt).
a) (mindre br.) med saksubj. Sylen anstodo (dvs. -stode) Er bättre, än pennan. Dalin Arg. 1: 82 (1733, 1754); jfr 1 b. Snart fann Scott, att romanen var den form, som bäst anstod hans bestämdt episka lynne. Rydqvist i SAH 12: 490 (1829). Ingen fråga, det ju icke uttrycket (hos Hwasser) i allmänhet anstår ämnet, ofta till och med såsom manteln profeterna. Strandberg 1: 353 (1862); jfr 1. — (föga br.) i fråga om födoämnens tjänlighet för organismen. Någon ört, hvars blad ej anstå deras (dvs. fjärilarnas) ungar. C. De Geer Præs. i VetA 1754, s. 22. — (föga br.) abs.: passa, vara lämplig. En demonstratif stam anstår bättre än en reflexif, då fråga är om ett demonstratift pronominal-adjektif. Rydqvist SSL 2: 532 (1857).
b) (numera mindre br.) med personligt subj.: passa för, vara god nog åt (ngn), särsk. med afs. på äktenskaplig förbindelse; jfr 4 b. Humbla 45 (1740). Hon tyckte sin man vara nog gammal för att rätt anstå henne. Bäckström Sv. folkb. 1: 31 (1845). Jag är, liksom han, af ringa, borgerlig härkomst: vi torde derföre anstå hvarandra. Topelius Fält. 4: 344 (1864). Vi är här .. för att .. studera hvarandra .. Ja, för att se om ni är den man, som anstår mig. Wijkander Onkel Sam 61 (1875).
c) (numera föga br.) opers.: skicka l. passa sig l. gå an l. vara tillbörligt för (ngn). Hertigen hade sigh allaredo så wijdt medh saken inlåtit, at honom wille fast illa anstå til at åtras. Girs E. XIV 18 (c. 1630). Emedan migh ringa tiänare inthet anstogh til att noghot sökia förandra, thet E. H. Excellens ämbete och dignitet allena anginge. Rudbeck Bref 1: 25 (1663). (G. I frågade dalkarlarna) Om det anstode dem, såsom undersåter, att så mästra deras öfverhet. Geijer II. 3: 93 (1834). — särsk.
α) (nästan †) med följ. att-sats: vara lämpligt l. tillbörligt; gå för sig, gå an. RARP 6: 36 (1657). Thet wil intet anstå en prestman i en predikstol eller i ett gudeligit tal, at han brukar fremmande ord och ordasett. Swedberg Schibb. 211 (1716). Konung Helge svarade, vist anstår thet väl Frände, at du bekommer thenna ringen. Björner Rolf Kr. 24 (1737).
β) (†) med prep. för. För 3 eller 4 år tillbaka hafva Frantsoserna bestält denna stenen bårt till Frankrike, därest de förment bättre anstå för honom att vara. Eneman Resa 1: 200 (1712).
γ) (†) åligga l. tillkomma (ngn), vara en skyldighet för. Den wård som och migh hafwer anstådt om Justitiens obehindrade lopp at draga. J. Oxenstierna i HSH 31: 248 (1663).
4) (numera föga br.) behaga l. tilltala (ngn), falla (ngn) i tycket, konvenera.
a) [jfr t. sein ganzes wesen steht mir nicht an] med saksubj. Hertig Carl Gustaff .. ährner att begiffua sig I vår Armée .. att sij huru kriiget honom anstår. A. Oxenstierna Bref 4: 13 (1642). Det talet anstod honom icke, Oratio ei ista non placebat. Sahlstedt (1773). De här ansigtena anstå mej inte. C. I. Hallman 111 (1777). När något anstår mig, ser jag ej så noga på styfvern. Schröderheim Fjäsken 41 (1791). Hvad som ej anstår dig, hvad som ej öfverensstämmer med dina enskilta tycken eller åsigter, det föraktar eller fördömmer du. Wallin 1 Pred. 2: 431 (c. 1830). Hur tycktes honom (dvs. konungen) detta tillbud anstå? Hagberg Shaksp. 4: 7 (1848). Hans ton, hans uppförande anstå mig ingalunda. SAOB (1870).
b) [jfr t. ich stehe ihr nicht an] med personligt subj. En Man kunde hafva flere Hustrur; han kunde skillja sig vid dem, som honom ej anstodo. Botin Utk. 26 (1757); jfr 3 b. Jarlen svarade: ”du anstår mig väl. Strinnholm Hist. 2: 504 (1836). Den mannen anstår mig icke. SAOB (1870).
c) [jfr t. hier steht mir’s nicht an] opers. På Näjlikan min vän! tar du din rosen-hvila, / Och stundom anstår dig åt blomster-löken smila. Bellman Gell. 1: 37 (1793). Om det icke anstår dig: si spernis, fastidis; .. si molestum est. Lindfors (1815).
Anm. I anv. 1—4 är ordet i ä. tid vanl. åtföljdt af modalt adverbial, i senare språket förekommer det äfv. utan dylikt i bet.: passa l. höfvas l. behaga väl.
5) [sannol. gm påverkan af ANGÅ (se d. o. II 3) o. ANKOMMA (se d. o. II 1) l. af den lat. förb. quantum per (in) me stat, så vidt på mig beror, uppkommen anv.] (†) bero l. ankomma på, vidkomma, beträffa (ngn). Så mycket mig anstår, är jag intet där emot. Rudbeck Atl. 3: 673 (1698; lat. quantum in me est).
II. (an- utmärker ett fast förblifvande på en viss plats l. ett stillastående; jfr AN, adv. II 1 a o. 2).
1) [jfr t. anstehendes gestein] (ny anv.) geol. om bergart o. d., eg.: stå l. befinna sig på samma plats där (den) bildats; framträda ss. sammanhängande med traktens fasta bergstomme (i motsats till från moderklyften lösryckt block); i sht i p. pr. Holmström Geol. 116 (1877). Kolossala i tundran funna anstående trädstubbar. Nordenskiöld Vega 1: 43 (1880). I Sverige äro inga tertiära bildningar anträffade i fast klyft, men till följd af förekomsten af såväl brunkol och bernsten som fossilförande tertiära block och lösa fossil torde man vara berättigad sluta, att dylika en gång anstått i Skåne. B. Lundgren i NF 16: 78 (1891). Fast anstående lager af en grågul och rödbrun sandsten. E. Erdmann Därs. 1417 (1892). Det (har) ej blifvit till fullo utredt, om nämnda bergart (dvs. silurisk kalksten) här anstår i fast klyft. PT 1892, nr 286 A, s. 3. (Jag) fann .. på tre ställen anstående silurbärgart. .. Nordligast anstod en mjuk, ljusgrå rätklufven skiffer. Grönwall Skån. öfversilur. bildn. 43 (1897). Den i bandet anstående malmen eller bergarten. T. Dahlbom i Tekn. tidskr. 1899, A. K. s. 21.
a) [jfr t. alle fehde soll anstehen, das muss vorläufig noch anstehen] med saksubj.: uppskjutas, (få) vara, förblifva öppen l. oafgjord. Der någre finnes som emott Hoffrättens domb revision begäre, den skal anstå till H. K. M:tz hemkompst. RP 1: V (1621). Arbetet får anstå ännu en tid. SAOB (1870). Man .. kom öfverens .. att krigsrörelserna kunde anstå, men blott så lång tid .. som erfordrades för att inhemta danske konungens sista svar på Sveriges yttersta anbud. Forssell i 3 SAH 3: 290 (1888). De stora företagen hemma fingo anstå. De Geer Minnen 1: 113 (1892). Frågan om en ny regerings bildande skulle anstå under kroprinsens tillfälliga resa. GHT 1895, nr 138, s. 2. jfr: Wilkorlige, och til lång Tijd anstående Trolofningar. Kyrkol. 15: 17 (1686). — särsk. [jfr t. die sache anstehen lassen] i förb. låta (ngt) anstå. Så wele the .. theres Rett .. någet låta anstå. RARP 3: 72 (1638). Lät thet anstå tils morgons. Lind (1749). Han lät denna utnämning anstå till nästa riksdag. B. v. Beskow († 1868) enl. SAOB (1870).
b) opers.: uppskjutas, dröjas, dragas ut på tiden (med ngt), (få) vara (med ngt till en följ. tidpunkt). Medh resolutionen opå samma puncta (dvs. afgörandet af dessa punkter) måste anstå till Nicodemi .. ankomst. RP 6: 165 (1636). Hvar ock icke, anstår med Cröningen til öfvermorgon. 2 RARP I. 2: 162 (1720). Det får anstå med betalningen tills vidare. SAOB (1870). Med minnesvårdens uppresande måste anstå. Ljunggren SAHist. 2: 213 (1886). (Jag) hemställde .., att med frågan måtte anstå. De Geer Minnen 1: 228 (1892). — särsk. i förb. låta anstå med (ngt), låta (det) vara med (ngt); uppskjuta, vänta med. Late wij än nu, på någre dager anstå med samme twg (dvs. krigståg). G. I:s reg. 15: 376 (1543). Arvidi 204 (1651). Han .. ville till en annan gång låta anstå med sitt anförande. Adlerbeth Ant. 1: 127 (c. 1792). Anländ till Växjö bad kungen grefve Mörner låta med sin afskedsansökning anstå. De Geer Minnen 1: 225 (1892).
c) [jfr t. ich stehe an es zu thun] (†) med personligt subj.: uppskjuta l. dröja (med ngt). Man måtte anstå med communicationen. RARP 6: 51 (1657). Iagh beklagar mycket, at iagh än måste anstå till at personligen infinna migh hos min aldrakäresta Syster. Carl XII Bref 174 (1717). — tr.: uppskjuta (ngt). Wardt .. begärt, att man skulle anstå denne discurs. RARP 4: 388 (1650).
III. [jfr mnt. wen ansteyt de bitter dod, holl. het aanstaande is onzeker, ä. t. diese anstehende woch, äfvensom lat. instare] (†) (an- utmärker närhet i tiden) förestå, stå för dörren, vara i annalkande, hota. Förhopligen skole (vi) kunna defendera oss, om intett större fara anstår. RP 7: 539 (1639). Framdeles, när krijget vijst anstår. Därs. 8: 134 (1640).
Spalt A 1788 band 2, 1900