ANSTRÄNGDHET an3sträŋd~he2t l. 3~20, r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara ansträngd. — särsk. motsv. ANSTRÄNGA, v.1 2 a.”Inga (dvs. inte), inga är det värdt, inga”, sade hustrun i en ton af ansträngdhet. Allardt Byber. 1: 21(1886).