| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRÄMA grä3ma2, v. -er, -de, -t, -d (p. pf. bl. i 1 b o. i ssgn FÖRGRÄMA) ((†) imper. sg. gräma Prytz MStenbock C 3 b (1633). — ipf. grämade 2Mack. 10: 13 (Bib. 1541), NorrlS 1: 73 (c. 1770). — sup. grämat Fernow Värmel. 105 (1773)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -SLAN (se avledn.).
1) tr.: vålla (ngn) djup o. varaktig sorg, vanl. förbunden med förargelse l. harm, gnaga; förr äv. (i öv. fr. isl.): uppväcka (ngns) vrede; numera bl. med sakligt subj., ofta med formellt subj. syftande på en följande sats l. inf.; förr äv. utan subj. (se a). Hvad nu följer gremmer mig mest. Swedberg Gr. 141 (1722). At du .. grämer så gudarna emot dig. Björner Fridth. 9 (1737; isl. orig.: gremia). Det (skulle) gräma mig, om (tidningen) Biet ginge under. Atterbom (1841) i 3SAH 37: 39. Den yngste (av sönerna) grämde mig likväl, / Han, som var far mins lif och själ. CVAStrandberg 3: 286 (1854). Det grämde honom (dvs. Dante) in i själen att se huru .. (bibelns) innehåll vreds och vändes. Lidforss Dante II. 3: 139 (1902). Detta kommer att gräma mig till döds. Lagerlöf Holg. 2: 218 (1907). — särsk.
a) (†) utan subj. i uttr. mig grämer, jag känner grämelse. Swedberg Dav. § 56 (1713). Mig grämer för then sorg I här til haft med mig. Kolmodin QvSp. 1: 318 (1732).
b) (i vitter stil, mindre br.) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: ansatt av tärande sorg, frätt av sorger o. bekymmer. Kullberg Dikt. 49 (1850). (Hefaistos) skyndade hem till sin boning, grämd i sitt hjärta. Lagerlöf HomOd. 92 (1908). Han hade också räknat och räknat, blivit otålig, ledsen och grämd. Sjöberg Kvart. 118 (1924).
c) (†) i p. pr. ss. adj.: som vållar grämelse, frätande, tärande. Jag (har) .. giordt mina Föräldrar en grämande sorg på deras ålderdom. Säfström Banquer. Aa 4 a (1753). Adlerbeth Ant. 1: 160 (c. 1792).
2) refl., äv. (numera knappast br.) i pass. med intr. bet., förr äv. intr.: känna djup o. varaktig sorg l. harm, (gå o.) bära på ngn bitter sorg l. på harm; förr äv.: bliva vred; äv. bildl. Gräma sig över l. (ngt vard.) för, förr äv. åt ngt. Gräma sig till döds, förr äv. till döda. Ps. 1536, s. 19. Hans portar skola sörya och grämma sigh. Jes. 3: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: klaga och sörja). Tå sprang Brasken vp, grämade sigh, Och sade them vara galna. Svart G1 122 (1561). Dän som grämer för mykket, varder i otid grå. Schultze Ordb. 1593 (c. 1755). Vi grämas / För hvad du brutit. Hagberg Shaksp. 1: 389 (1847). Blanche Bild. 1: 53 (1863; med prep. ”åt”). Det var icke Bengt Oxenstjernas vana att i overksamhet gräma sig öfver en liden motgång. Carlson Hist. 6: 163 (1881). Han går och grämer sig djupt i själen. Fröding Guit. 57 (1891). Jag kunde djupt gräma mig för de minsta småsaker, som jag tyckte innebära något förklenande. De Geer Minn. 1: 25 (1892). Hon .. hade grämt sig till döds över att hon hade svikit Jan i det sista. Lagerlöf Kejs. 287 (1914).
GRÄMLIG, adj. (gräm- 1835—1906. gräme- 1749—1841) [jfr t. grämlich]
1) (†) till 1: som vållar grämelse, sorglig, harmlig. Det är riktigt grämeligt att se hur din unga hyggliga man går och sörjer bort både sin ungdom och hygglighet. Knorring Skizz. I. 1: 120 (1841).
2) (numera knappast br.) till 2: som brukar gräma sig l. som har benägenhet för att gräma sig, mjältsjuk, hypokondrisk; i överförd anv.: som röjer l. är uttryck för grämelse. Lind 1: 859 (1749). Är det icke att bli mjeltsjuk och grämlig åt i all sin dar? Bremer Hem. 1: 260 (1839). De icke oädla dragen (voro) vanställda af en grämlig min. Därs. 8. Lundegård DrMarg. 2: 168 (1906). —
GRÄMSLAN, f. [efter ÄNGSLAN o. d. bildad sidoform till GRÄMELSE] (†) grämelse. Betagen af ängzlan och grämslan. Brahe Kr. (c. 1585; enl. Dahlgren).
Spalt G 1145 band 10, 1929