| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INSPIRERA in1spire4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade (ipf. -erte, sup. o. p. pf. -ert, numera bl. i vissa trakter av Finl., vard., i sht i ipf., Rydén Pontoppidan 110 (1766; p. pf.); jfr Bergroth FinlSv. 76 (1919)). vbalsbst. -ANDE, -ING (knappast br., Östergren (1929; angivet ss. sällsynt form); jfr INSPIRATION.
a) tr.: indraga (luft) i lungorna, inandas (luft). Först insupes eller inspireras luften, och omedelbart derpå utdrifves den åter eller exspireras. Lovén Huxley 77 (1871). Hammarsten FysiolK 555 (1883).
b) intr.: inandas. (Herbst lät) den person, som skulle undersökas, starkt exspirera i fria luften och derefter så djupt som möjligt inspirera ur pneumometern. ASScF 6: 190 (1861).
2) (†) inblåsa. Swedberg Schibb. 279 (1716). Biurman Brefst. 145 (1729). Sahlstedt 1769). Den hos människan i första skapelsen inspirerade ”lifsfläkten”. Schlyter JurAfh. 2: 35 (1879).
3) (i vitter stil, numera föga br.) ingiva, låta uppstå, framkalla, uppväcka (tanke l. känsla l. förmåga o. d. hos ngn). Oelreich 515 (1755). Min sann inspirerar icke detta namn mycket, mycket respekt. MoB 2: 34 (1791). Sin egen inspiration skall det (dvs. Guds ord) bevisa genom att inspirera hos människor allt godt. Quennerstedt StrSkr. 2: 348 (1903, 1919). — särsk. i uttr. inspirera ngn ngt, förr äv. ngt i ngn, ingiva ngn ngt; numera bl. (knappast br.) med anslutning till 4 b med avs. på konstutövning l. förmåga av konstnärligt uttryck l. skapande. Densamme (har) inspirerat i honom mycken smak för Botaniken och Linnæus. Björnståhl Resa 3: 279 (1778). (Fiolspelaren) hade ingenstädes lärt sin konst; den gudomliga naturen hade inspirerat honom den. Hedborn 1: 29 (1835). Söderhjelm Runebg 2: 526 (1906).
4) försätta (ngn) i ett psykiskt tillstånd som utmärkes av starkt stegrad kraft, aktivitet o. intensitet hos själslivet o. varunder i sht den religiösa känslan l. konstnärsdriften brukar framträda ss. skapande; i sht förr uppfattat ss. en omedelbar invärkan på människoanden av en gudomlighet; framkalla (religiös l. konstnärlig) ingivelse l. hänryckning. — särsk.
a) i sht teol. framkalla religiös ingivelse l. hänryckning hos (ngn); ngn gg: gm religiös ingivelse uppenbara (ngt); i sht i p. pf.: gudaingiven, dels om person som är föremål för dylik uppenbarelse, dels om ngt som gm religiös ingivelse uppenbaras. Nya Propheter, som .. hafva påstått sig vara omedelbarligen inspirerte och drefne af Guds Anda, til at tala och företaga sig vissa och oväntade ting. Rydén Pontoppidan 110 (1766). Hasselroth Campe 125 (1794). Mäktige gud Mammon, du, / du hvars vishet saknar gräns, / inspirera medlet nu! Rydberg Dikt. 2: 72 (1891). — särsk.
α) teol. med avs. på författarna till gamla o. nya testamentets kanoniska skrifter, ävensom med avs. på nämnda skrifter: giva (ngn) inspiration resp. uppenbara (ngt) gm inspiration (se d. o. 3 a slutet). Ödmann StrFörs. 1: 41 (1799). Fehrman OrientK 77 (1920).
β) kyrkohist. i uttr. de inspirerade, om inspirationsförsamlingarnas medlemmar. Björnståhl Resa 4: 204 (1782). KyrkohÅ 1902, s. 3.
b) i sht estet. framkalla konstnärlig ingivelse hos (ngn l. ngns fantasi), försätta i stämning för konstnärligt skapande. SvLittFT 1834, sp. 62. (Hippolyte Flandrins) verk äro bekännelser om en tro, som .. inspirerade hans fantasi och ledde hans hand. Estlander KonstH 122 (1867). Säkert är, att hon (dvs. fru von Stein) i alla händelser inspirerat honom (dvs. Goethe) till många af hans vackraste diktskapelser. Wirsén PT 1909, nr 1 A, s. 3. — särsk.
α) i överförd anv.
α’) med avs. på (alster av) diktning l. konst: vara inspirationskälla till, ofta närmande sig bet.: giva impulsen l. upphov till, låta uppstå, framkalla; ofta i uttr. vara inspirerad av, äv. ur, stundom från (ngt l. viss författare l. konstnär), hämta sin inspiration från, ofta närmande sig bet.: hava fått impulsen från, hava sitt upphov i l. vara framkallad av. Atterbom Minnest. 1: 78 (1847: från). En staty i marmor, ”Hvilande Adonis”, som nog till en del var inspirerad .. af Nationalmusei mest berömda antik, Endymion. GHT 1897, nr 39 A, s. 3. Det finns inga definitiva brytningar (i fransk litteratur i början av 1800-talet), förrän positivismen .. inspirerar en konsekvent naturalistisk diktning. BonnierLittH 4: 6 (1930).
β’) i p. pf. ss. adj., om (alster av) diktning l. konst, pregnant: som vittnar om l. bär prägel av inspiration. Geijer Brev 84 (1810). (Bobadillas diktning) är ej retorisk, den är inspirerad. PT 1906, nr 58 A, s. 3. (Hans) mästerliga och fromt inspirerade orgelspel. SvD(A) 1929, nr 346, s. 6.
β) (mindre br.) refl., i uttr. inspirera sig av l. ur ngt, hämta sin inspiration från ngt. Artisten har inspirerat sig af Rubens’ .. tafla. Samtiden 1872, s. 713. BonnierLittH 4: 182 (1930: ur).
5) i allmänare anv.: hänföra, entusiasmera, liva, elda; äv. i p. pf. ss. adj.: hänförd, entusiastisk, stundom i överförd anv.: som bottnar i hänförelse l. entusiasm. Inspirerad ifver. Hammarsköld SvVitt. 1: 2 (1818). (De) uppträda såsom inspirerade beundrare af den nog länge smädade och misskände florentinaren (dvs. Machiavelli). Bolin Statsl. 1: 322 (1870). En skald inspirerar ett helt folk. Samtiden 1873, s. 76. I .. (denna) lilla lustgård .. samlas nu om somrarna botanister och trädgårdsvänner för att .. eggas och inspireras till fortsatt arbete. SDS 1932, nr 174, s. 10.
6) påvärka (ngn i viss riktning); giva (ngn) impulsen l. idén (till ngt); intala (ngn ngt l. att göra ngt). Hagström Herdam. 3: 154 (1899). Ett par svenska litteratörer i Paris (voro) sysselsatta med att inspirera den franska pressen i skandinavisk riktning. SvH IX. 2: 72 (1908). Att Stockholmspolisens aktion mot spelhallarna inspirerat kollegerna i Köpenhamn till en liknande razzia. NDA(B) 1930, nr 341, s. 2. — särsk.
a) utan personobj., i uttr. inspirera till ngt, stundom inspirera ngt, tillskynda ngt, giva impulsen l. locka till ngt. Stora, nakna väggar .. dekorerade med en gasarm .. inspirera ej till vidare dekorering. PedT 1901, s. 52; jfr 4 b. Hemkommen .. ådrar hon (dvs. den heliga Helena) sig den ogrundade misstanke att hava inspirerat ett mord på sin egen måg. SvD(B) 1927, nr 183, s. 3.
b) i p. pf., om tidning(sartikel) o. d.: som icke återger tidningens l. den skrivandes egen, utan en annan (ofta uttryckligen angiven) persons l. korporations (i sht en ministers l. regerings) o. d. mening l. uppfattning; stundom närmande sig bet.: dikterad. I slutet af .. (tidningsartikeln) förekommer en passus, som otvifvelaktigt är inspirerad, om ej direkt nedskrifven af furst Bismarck sjelf. VL 1894, nr 25, s. 3. Tyska tidningar, både de från regeringshåll inspirerade och de oberoende. Därs. nr 275, s. 3. Hjärne Östanifrån 150 (1899, 1905).
INSPIRATIV, adj.; adv. -t. [jfr eng. inspirative] (i fackspr., mindre br.) till 4: som tillhör l. har avseende på l. beror på inspiration. Att Wagners kombinationer och grupperingar försiggingo helt inspirativt. Lindgren MusSt. 93 (1896). SvTeolKv. 1928, s. 131. —
INSPIRATORISK, adj. [jfr t. inspiratorisch] (i fackspr., i sht med.) till 1: som tillhör l. försiggår vid inandningen. Petersson FysUnders. 209 (1908). Den inspiratoriska höjningen af bukväggen. LbKir. 3: 133 (1922). särsk. språkv. om språkljud: som bildas vid inandning. NF (1883). Noreen VS 1: 360 (1905). 2NF (1909).
Spalt I 845 band 12, 1933