| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IRRITABEL ir1ita4bel, adj. -ble, -bla; -blare. adv. -T.
1) om person, sinnelag o. d.: som är lätt att reta, (lätt)retlig; överkänslig; jfr IRRITERA 2. Pfeiffer (1837). Allt det elegiska, irritabla, ja gråtmilda i .. (Atterboms) väsen. Böök Geijer Minn. 70 (1915).
2) fysiol. om organism, vävnad, cell o. d.: som reagerar för yttre påvärkningar l. retningar; jfr IRRITERA 3. SvMerc. 2: 68 (1756). Irritabel kallar v. Haller den kroppsdel, som genom inverkan af en å densamma anbragt retning sammandrager sig. Wirén ZoolGr. 1: 107 (1896). Blommorna (hos växtfamiljen Martyniaceæ) .. sitta i klasar, deras märke är irritabelt. 2NF 17: 1135 (1912).
1) till 1: egenskap(en) att lätt bliva retad l. irriterad, (lätt)retlighet. Jag önskar mig endast godt tålamod .., jag har ändock altid märkt, att irritabiliteten ännu är för stor hos mig. JPFalck (1768) hos Linné Bref I. 6: 63. AB 1840, nr 11, s. 3. PT 1913, nr 97 A, s. 2.
2) fysiol. till 2; i fråga om organismer, vävnader, celler o. d.: egenskap(en) att reagera för yttre påvärkningar l. retningar. Sedan läran om Irritabiliteten genom den Stora von Haller blifvit utredd. SvMerc. 2: 68 (1756). Borttagandet af ljus under en viss tid utsläcker aldeles irritabiliteten hos Mimosa pudica. ÅrsbVetA 1823, s. 473. Wirén ZoolGr. 1: 35 (1896). jfr KONTAKT-, MUSKEL-IRRITABILITET.
Spalt I 1169 band 13, 1933