Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OSSIFIERA os1ifie4ra, äv. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, l. (numera knappast br.) OSSIFICERA -fis-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr OSSIFIKATION (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. osz-. -ficera 1845—1912. -fiera 1765 osv.)
Etymologi
[jfr fr. ossifier resp. t. ossifizieren, ävensom eng. ossify; bildat till lat. os (gen. ossis), ben (se OSSEIN), o. facere, göra (se FACIT)]
fysiol. o. anat. förvandla (ngt) till ben(substans), förbena; nästan bl. i deponentiell anv. l. ss. vbalsbst. l. i p. pf. l. (se slutet) p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. samt ngn gg refl.; äv. bildl. VetAH 1765, s. 298 (refl.). Kullberg Syskonb. 167 (1846; i p. pf., bildl.). Gomdelen af mellankäksbenen .. (hos flädermössen) ossifieras aldrig. Nilsson Fauna 1: 3 (1847). LbKir. 2: 209 (1922; i p. pf.). — särsk. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., dels: som förbenas, dels: som åstadkommer förbening. Ossificerande bindväf. Thorell Zool. 1: 213 (1860). Den ossificerande myositen (dvs. muskelinflammationen). Hygiea 1912, s. 347.
Avledn.: OSSIFIKATION, r. l. f. (förr äv. -fica-) [jfr t. ossifikation, eng. o. fr. ossification, nylat. ossificatio (gen. -ōnis)] fysiol. o. anat. förbening; benbildning; ngn gg äv. konkret(are); äv. bildl. VetAH 1765, s. 298. Därs. 1790, s. 314 (konkretare). Leopold 3: 421 (1792, 1816; bildl.). LbKir. 2: 212 (1922).
Ssgr (fysiol. o. anat.): ossifikations-process. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 186.
-punkt. [jfr t. ossifikationspunkt, fr. point d’ossification, nylat. punctum ossificationis] förbeningspunkt, benkärna. VetAH 1765, s. 296.

 

Spalt O 1472 band 19, 1951

Webbansvarig