Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PISS pis4, n. (2Kon. 18: 27 (Bib. 1541) osv.) l. r. l. m. (BOlavi 52 a (1578) osv.); best. -et, ss. r. l. m. -en.
Ordformer
(pijs 1682. pis 1712—c. 1780. piss (-sz) 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. pis(s); jfr d. pis, n., fd. pis(s), lt., mlt. o. t. pisse, f.; till PISSA]
1) (i folkligt l. mer l. mindre vulgärt spr.) urin. VarRerV 6 (1538). (Han) hade vdtslaget aff windzfensteret .. en kruke medh pisz opå Mons Knutzszon. 2SthmTb. 8: 326 (1591). Piss af getter daglig drucket, fördrifver Vatsot. Roberg Beynon 209 (1727). Moberg Utvandr. 320 (1949). jfr BLOD-, KATT-, KO-, MÄNNISKO-, MÄRR-PISS.
2) ss. efterled i ssgr som beteckna vissa sjukdomar; jfr KALL-, KLAR-, MJÖLK-PISS.
3) ss. efterled i ssgr som beteckna vissa växter; jfr KO-PISS 2, KRÅKE-PISS.
Ssgr: A: PISS-BLÅSA, r. l. f. (†) urinblåsa. Hoorn Jordg. 1: 66 (1697). Meurman (1847). —
-DRIVANDE, p. adj. (†) urindrivande. Serenius P 1 a (1734). ÖoL (1852). —
-FLOD l. -FLÖD. (†) onormalt riklig urinavsöndring. Roberg Beynon 236 (1697, 1727). ÖoL (1852). —
-GÅNG. (†) urinrör. Hoorn Jordg. 1: 20 (1697). Schultze Ordb. 1424 (c. 1755). —
-LUKT. (i folkligt l. mer l. mindre vulgärt spr.) lukt av urin. Serenius Nnn 3 b (1734). —
-RÖR. (†) = -gång. Serenius Nnn 3 b (1734). Meurman (1847). —
-ÖRT. (†)
1) [växten har ansetts urindrivande] växten Ononis hircina Jacq. Linc. (1640; under anonis). Bromelius Chl. 75 (1694).
2) [jfr ä. d. pisseurt, t. harnkraut] växten Linaria vulgaris Mill., gulsporre. Bromelius Chl. 58 (1694).
B (†): PISSE-RÄNNA, f. [jfr ä. d. pisserende, urinledare] om en kanal som förr troddes leda vätska till njurarna. Schroderus Comenius 269 (1641).

 

Spalt P 959 band 20, 1953

Webbansvarig