| Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÄTTVIS rät3~vi2s, adj.; -are; adv. -T.
1) som handlar l. är i överensstämmelse med det rätta, rättsinnig l. rättfärdig l. rättskaffens; jfr 2 o. ORÄTTVIS 1.
a) (†) om person. G1R 1: 31 (1521). Englana skola .. skilia the oonda j frå the retwisa. Mat. 13: 49 (NT 1526). Af straffet styres all verlden, ty sällsynt är en rättvis man. Bergstedt Öfv. 84 (1845).
b) om ngt sakligt.
α) (†) om ngns hjärta l. handlande l. liv: som kännetecknas av l. vittnar om rättsinnighet l. rättfärdighet l. rättskaffenhet. Hans (dvs. Guds) Lagh och Budh, / The lära tigh döö saligligh, / Och leffwa här, som rättwist är. Wivallius Dikt. 111 (1641). En man af rättvist hjerta och fast beslut. Adlerbeth HorOd. 93 (1817). Cavallin (1876; om handling).
β) (moraliskt l. juridiskt) berättigad l. befogad l. försvarlig; rättmätig; tillbörlig; äv. allmännare: som grundar sig på goda skäl, skälig; äv. ss. adv.: med rätta, med fog; numera i sht med anslutning till 2. Justitierådet prövade rättvist fastställa hovrättens dom (jur.); jfr 2. I Barn waren hörughe idhra föreldra j herranom, ty thet är rettwijst. Ef. 6: 1 (NT 1526). Så hafwe wij wår elschelige k. sons .. rettwijsa begäran .. i wärcket stelt. RA II. 2: 259 (1617). Må du ock rättvist Tro dig en dåre. Adlerbeth HorSat. 55 (1814). Han (dolde icke) sin tillit / Till en rättvis sak. Oscar II I. 1: 34 (1858, 1885). Hennes kinders rosor glödde .. af rättvis harm. Dens. I. 2: 15 (1859, 1886). (Min far) talade ofta om det rättvisa i att alla skulle få pension på ålderdomen. Wigforss Minn. 1: 34 (1950). (†) Sorgen (över kronprins Karl Augusts död) blef lika allmän som den var rättvis. Rosenstein 1: 377 (1810).
2) [eg. specialanv. av 1] om person l. kollektiv av personer som har att träffa ett avgörande l. att göra en avvägning mellan olika alternativ l. att fördela ngt l. att styra l. leda (särsk. om domare l. bedömare l. överordnad l. ledare): som tillämpar en enhetlig norm l. bedömningsgrund o. utan anseende till person rättar sig efter föreliggande faktiska omständigheter, som behandlar var o. en efter förtjänst, som behandlar alla lika, opartisk; äv. om (ngt som står i samband med) sådana personers värksamhet: som kännetecknas av rättvisa l. opartiskhet; äv. om resultatet av ett avgörande l. en avvägning o. d. (l., allmännare, om ett i siffror o. d. uttryckt resultat av tävling o. d.): som är rätt avvägd l. har rätta proportioner o. d.; äv. ss. adv.; äv. bildl. Vara rättvis mot ngn. Gudh segher. Jach är rätwijss och min doom är rät, och kan för then schuld synden ecke wara ostraffat. OPetri 1: 69 (1526). Dock underställes så thet ena som thet andra EKM:s högmogna och retvisa skärskådande och ompröfvande. 2RA 1: 692 (1723). Adlerbeth Buc. 86 (1807; bildl.). Det är .. (svårt) att afgöra, huru skatterna skola vara beskaffade för att vara fullt rättvisa. Samtiden 1872, s. 148. Resultatet (av fotbollsmatchen) var rättvist, borde kanske till och med ha varit 4—1. SvD(A) 1924, nr 156, s. 14. Johnson GrKrilon 12 (1941; ss. adv.). Någon anmärkning i arbetet hade Reichler inte på Jansson, i sådana fall är han nog rättvis, men fattar han agg, då är det inte bra. Stiernstedt Bank. 12 (1947). — jfr GUNST-, HÖG-, NÅD-, O-RÄTTVIS. — särsk.
a) om beskrivning l. jämförelse o. d.: som gör full rättvisa åt ngn l. ngt; ofta med särsk. tanke på att full hänsyn tages till ngns osv. förtjänster o. d.; opartisk; sann; jfr RÄTTMÄTIG 1 a. (Han) kan göra rättvisa jämförelser om disciplinen. Spong Sjövinkel 442 (1949). Att ge en fullständig och rättvis bild av Claes Grills liv och personlighet är ännu inte möjligt. Fatab. 1951, s. 20.
b) om dom l. straff, äv. om belöning l. erkännande o. d.: präglad av rättvisa l. rätt avvägd o. d.; äv. övergående i bet.: som ngn gjort sig förtjänt av (o. som enligt gällande lag o. rätt l. allmän (rätts)uppfattning står i riktigt förhållande till brottet l. förseelsen resp. prestationen o. d.), välförtjänt, berättigad; jfr RÄTTMÄTIG 1 c. Lind (1749). En rättvis dom blef allas lott. Ps. 1819, 144: 2; jfr Ps. 1937, 38: 2. Oscar I Straff 2 (1840; om straff). ZTopelius (1842) i Konstnärsbrev 1: 17 (om erkännande). Moses’ kärlek .. har .. funnit sin rättvisa belöning. Strindberg NRik. 110 (1882).
3) [med ordlekande anspelning på uttr. visa rätt, visa rätt tid] (vard., i sht skämts.) om klocka: som visar rätt tid, som går rätt. Hvad är en rättvis klocka? Palmlöf AntSAOB (1904; hskr.). Östergren (1937).
RÄTTVISHET, r. l. f. [fsv. rätvishet; jfr fd. rætwishedh (d. retvished)] till 1 o. 2: egenskapen att vara rättsinnig l. rättfärdig l. rättskaffens; numera bl. (mera tillf.) till (1 b β o.) 2: egenskapen att vara rättvis, rättvisa; äv. personifierat; äv. konkretare, om förhållande(n) l. handling(ar) o. d. som kännetecknas av rättsinnighet l. rättfärdighet l. rättskaffenhet resp. av rättvisa. G1R 18: 251 (1547). All Ret uisthet (sannol. felaktigt för Ret uisshet l. Ret uishet) är bådhe halt och lam / tÿ moste hon liggia och ropa. Visb. 3: 555 (c. 1575). Då welle wij .. beuise e. k. M. .. all retwishet, trohet, hörsamheet och lydno. RA I. 4: 791 (1598). Thet bäste iagh j wärlden wet, thet är fridh och retwiszhet. SvOrds. C 6 a (1604). Gudz dom och rättwijszheet skal gåå öfwer alla wåra fiender. Muræus Arndt 2: 356 (1648). Tin rättwishet (skall) af barnabarn / Förkunnas och berömmas. Ps. 1695, 106: 3; jfr Ps. 1937, 9: 3. Schrevelius CivR 1: 3 (1844). särsk. (†)
a) i uttr. anse rättvisheten, se till l. tänka på vad som är rättvist; jfr b. Thenn ther rettwijsshettenn ellerst will annsehe hann (osv.). G1R 16: 553 (1544).
b) övergående i bet.: (ngts) berättigande; jfr rättvis 1 b β. Vår begärans rättvijsheett och billigheett ähr .. oneckeligh. AOxenstierna 2: 679 (1624). —
RÄTTVISLIG l. RÄTTVISELIG, adj.; adv., se rättvisligen. (-elig 1555. -lig 1552—1851) [y. fsv. rätvisliker] (†)
1) till 1: rättfärdig l. rättskaffens l. befogad l. skälig. (Vi äro skyldiga) udi alle rätvijslige och uprichtige saker våre undersåter att förfordre. G1R 24: 85 (1553). Effter all rettwijsligh skääl och Lagh, / Är Danmarck skylligh än nu idagh. / Swerigis Crone then samme Summe. Svart Gensw. E 7 b (1558). Tegel G1 2: 58 (1622). jfr o-rättvislig.
2) till 2: rättvis. Rättvisligitt byte eller skifte. G1R 23: 363 (1552). Cygnæus 6: 234 (1851). jfr gunst-, hög-, nåd-rättvislig. —
RÄTTVISLIGEN3~200 (rättvi´s-ligen Weste), äv. RÄTTVISLIGT3~20, förr äv. RÄTTVISELIGEN l. RÄTTVISLIGA, adv. (-eligen 1597—1639. -liga 1536—1761. -ligen 1558 osv. -ligia 1589. -ligt 1791—1937) [fsv. rätvislika; jfr fd. retwisælige, ä. d. retvis(e)lige, retsviseligen, isl. réttvísliga; delvis till rättvislig]
1) till 1: på ett rättfärdigt l. rättskaffens l. riktigt sätt; särsk. (o. numera bl.) till 1 b β: med rätta, med skäl, med fog; jfr rättvislig 1. Epter tu (dvs. Gud) nu retwijs est så regerar tu ock all ting retwijsligha. SalWijsh. 12: 15 (öv. 1536). H. f. N. weeth .. udhi ingen motto sig till att besinne, att h. f. N. .. (skydds-)breef nogon tidh hafwer förachtet, när the rättwisligen hafwe waredt förwärfwede. RA I. 4: 471 (1598). Ingen kan rättvisligen bestrida, att (osv.). Bergman i 3SAH LXI. 2: 28 (1950). jfr o-rättvisligen. särsk. (numera bl. tillf.) övergående i bet.: rätteligen (se d. o. 2, 4) l. egentligen (se d. o. 4, 4 c). Sergeanten .. började allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han också rättvisligen hörde. Almqvist Går an 17 (1839). (Sv.) rättvisligen .. (t.) eigentlich. Auerbach (1913).
2) (numera bl. tillf.) till 2: på ett rättvist l. opartiskt sätt; jfr rättvislig 2. Herren skal döma rettwijsliga. LPetri Sir. 35: 22 (1561). En svensk man är en fri man, så länge .. privilegier blifva orubbade, lagen rättvisliga utan väldug pröfning och sjelfgjorda omständigheter skipad. 2RARP 21: Bil. 57 (1761). Höglund Skogsinsp. 163 (1906). jfr o-rättvisligen.
Spalt R 4202 band 23, 1962