Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUDA rɯ3da2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (VinkällRSthm 1556, osv.) ((†) -ar KryddRSthm 1558—59, s. 20; -er VinkällRSthm 1558, s. 20 b, VetAH 1771, s. 152).
Ordformer
(ru- i ssg c. 1635 (: Rudamm)—1713 (: Rudammen). rua 1771 (från Hall.)—1936 (bygdemålsfärgat). ruda (-uu-) 1552 (: Ruuddamm), 1556 (: rudor) osv. ruger, pl. 1771 (från Hall.). rute- i ssg 1561 (: rutefiskevatten))
Etymologi
[fsv. rudha; jfr d. rude, sarv, havsruda; i avljudsförh. till RÖD; fiskarna ha namn efter sin röda färg]
1) zool. fisken Carassius carassius Lin. (som i sht förr ofta odlades i dammar o.) vars kött i sht förr ansågs vara en läckerhet; jfr KARUSSA 1. VinkällRSthm 1556. Ruda är en skön insiö-fisk, som vistas mäst uti invikar, der botn är gräsig och dyaktig. Schultze Fisk. 79 (1778). Ulla! min Ulla! säj får jag dig bjuda / Rödaste Smultron i Mjölk och Vin? / Eller ur Sumpen en sprittande Ruda? Bellman (BellmS) 1: 240 (c. 1785, 1790). Rudan, så röd som en herrgårdskalkon, / Syns mellan gäddorna dyka. Sätherberg Dikt. 1: 288 (1844, 1862). En numera nästan uttorkad dam, hvari, enligt traditionen, Ebba Brahe låtit uppföda rudor, en på den tiden mycket mera värderad fisk än nu. Ramsay VägvFinl. 324 (1895). Selander LevLandsk. 174 (1955). — jfr DAMM-, KARP-, SJÖ-RUDA.
2) [jfr motsv. anv. i d. samt av lt. ruud o. eng. rudd] (i vissa trakter) mörtfisken Leuciscus erythrophthalmus Lin., sarv. VetAH 1771, s. 152. Sarf: kallas i Värmland Sarfvel, i södra delen af Sverge Rudmört, Rua, Ruda, Rudskall, i Småland Rödfena. VerdS 98: 31 (1901). FoFl. 1936, s. 108.
3) (i vissa trakter) laxfisken Salmo trutta Lin., laxöring, forell. Laxöringen (forellen) kallas ruda i Umedalen med omnejd. Ekman NorrlJakt 307 (1910).
4) fisk av släktet Cantharus Cuv.; i ssgn HAVS-RUDA.
Ssgr (i allm. till 1): A: RUD-ABBORRE~020. zool. benämning på en form av abborre med hög kroppsform liknande rudans, förr räknad ss. en särskild underart (Perca fluviatilis var. gibba Nilss.). Nilsson ÅrsbVetA 1830, s. 65. 2NF 38: 59 (1925). —
-DAMM. (rud- 1552 osv. rude- 1555—1872) [fsv. rudhodamber] (konstgjord) fiskdamm för odling l. förvaring av rudor; förr äv. allmännare: fiskdamm. HovlönSthm 1552 A, s. 58 b. (Sv.) Rudamm. (T.) d(er) Fischteich. (Lat.) Piscina. Schroderus Dict. 99 (c. 1635). Rudammen i trägården. EkenäsDomb. 1: 153 (1651). Några halvt igengrodda ruddammar, en detalj som tillhörde 1600-talets trädgård och park. Hofrén Herrg. 120 (1937).
Ssgr: ruddamms-balk. (†) skiljevägg l. avbalkning i ruddamm; jfr balk 2 d. Och så gick iagh aff och till och stoppat Rÿss i Ruddams balckarna. EkenäsDomb. 1: 236 (1658).
-fisk. (†) fisk som hålles l. odlas i dammar. Rudamsfiskar: Karp (Ijd och Asp) Gädda, Ruda (m. fl.). Schroderus Comenius 167 (1639). —
-FISKE. (rud- 1745 osv. rude- 1561 (: rutefiskevatten)—1757) jfr fiske 1, 3, 4. Af Gripsholms Rudefiske är lef:t 70 mk .. Rudor. HovförtärSthm 1739, s. 2884. För rudfisket fanns en ekstock och en fisksump. SvTrädgK 2: 117 (1931).
Ssg: rudfiske-vatten. (numera bl. tillf.) VgFmT II. 8—9: 54 (i handl. fr. 1561). —
-MJÄRDE. (rude- 1666) (numera bl. tillf.) mjärde avsedd för fångst av rudor. BtFinlH 2: 271 (1666). —
(jfr 2) -MÖRT. (rud- 1853 osv. rude- 1857) (i vissa trakter) fisken Leuciscus erythrophthalmus Lin., sarv; jfr mört b. Nilsson Fauna 4: 313 (1853). 4Brehm 12: 481 (1929). —
(jfr 2) -SKALL l. -SKALLE. (rud- 1895 osv. rude- 1838—1955) [jfr d. rudskalle] (i vissa trakter) = -mört. SkandFisk. 75 (1838). 4Brehm 12: 481 (1929). —
-SLÄKTE(T). (rud- 1889 osv. rude- 1876) zool. det till karpfiskarnas familj hörande fisksläktet Carassius Nilss. 1Brehm III. 1: 269 (1876). —
-TJÄRN. (numera bl. mera tillf.) tjärn där det finns rudor. Man kan nästan skönja huru små ruudkärnor meer och meer igen gro. Hiärne 2Anl. 289 (1706). Lagerlöf BarnM 233 (1930). —
-UNGE. Lagerlöf Berl. 2: 66 (1891).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): RUDE-DAMM, -FISKE, -MJÄRDE, -MÖRT, -SKALL, -SLÄKTE(T), se A.

 

Spalt R 2745 band 22, 1959

Webbansvarig