Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RYL ry4l, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Linné Skr. 5: 169 (1732) osv.) l. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) -er32 (äv. att hänföra till sg. ryla, se nedan); äv. (i bet. 1) RYLA ry3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Linné Öl. 138 (1745) osv.) l. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) -er (äv. att hänföra till sg. ryl, Linné MusReg. 48 (1754), NDA(A) 1923, nr 2, s. 6). Anm. Hos Fries 2Linné 2: Bil. 4 (i handl. fr. c. 1750) användes i bet. 2 den från sg. best. utgående formen ryn.
Ordformer
(ryel 1626—1845. ryl (rÿl, ryyl, ryhl) 1578 osv. ryla 1745 (: rylor, pl.), 1886—1913 (: rylor, pl.). ryle 1807. ryler, pl. 1754—1923. ryll- i ssgr 1638 (: Ryllgräs)—1913 (: Rylltåg). rÿÿll 1645)
Etymologi
[fsv. ryl, sv. dial. ryl, röl, m.; jfr nor. dial. rydel, ryel, ryyl, røøl, ryl, ryll m. m., vårta l. utväxt på huden, långsträckt upphöjning, bula m. m.; sannol. av ett ä. nordiskt hryðill, pl. hruðlar l. (gm analogi) hryðlar (jfr RUL o. med avs. på ljudutvecklingen BALE, sidoformen sal till SADEL m. fl.), till samma rot som föreligger i isl. hrúðr, fsax. hrūðo, fht. rūda, riudī (t. räude), alla med bet.: skabb l. skorv o. d., o. sannol. besläktat med lat. crusta, skorpa (se KRUSTA), o. RUVA, sbst.1, RÅ, adj.; med avs. på formen ryla jfr sv. dial. ryla, f., nor. dial. ryll(a), f., vårta l. utväxt på huden, sannol. utvidgning av RYL; formen ryle är uppkommen gm felaktig utlösning ur sg. best. rylen]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) knöl l. valk l. upphöjning l. (upphöjd l. uppstående) rand (på människas l. djurs kropp l. på (natur)föremål o. d.); särsk. dels: uppsvälld rand l. valk efter slag (jfr RULSA 1), dels: puckel (se PUCKEL, sbst.1 3). VRP 1645, s. 108—9. Då jag kom til Svart-Myrornes och Röd-Myrornes Stackar, fant jag i dem .. uphögde rylar, som voro in uti iholige, liksom en orm hade krupit igenom Stacken. VetAH 1741, s. 41. Sanddrifvorne voro på den sidan, som låg utåt fältet, helt flacke, slätte med vågor och rylor såsom en hafsbotn öfverdragne. Linné Öl. 138 (1745). Tre uphögde ryler gå långs åt ryggen (på en viss grodart). Dens. MusReg. 48 (1754). Matts Vesterman .. fick puckel, eller som det heter där ute (i Sthms skärgård), en ryl på ryggen. Sparre RylM 12 (1916). Ryler .. efter gisselslag. NDA(A) 1923, nr 2, s. 6.
2) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr FLEN, sbst.1 2] (†) gikt; reumatism, reumatisk värk; äv. dels: höftvärk l. ischias l. ryggskott o. d., dels: ledvärk härrörande från benhinneinflammation; i sht i sg. best. BOlavi 145 b (1578). Rÿl eller ichte wärk. 3SthmTb. 2: 179 (1597). Enewast jonsson widh domkyrkian i westerås brukar läsningar emoot ryelen och quesar. Rudbeckius Dagb. 200 (1626). (Sv.) Ryyl. (T.) Lendenweh. (Lat.) Lumbago. Schiatica. Schroderus Lex. 88 (c. 1635). Rylådren, låter man vthan på Footen, vthi Ländawärck eller Rylen. Palmchron SundhSp. 313 (1642). (Lat.) Ostocopus. (Sv.) Rylen. (Dvs.) Articulorum dolor internus fixus; a Periostio infecto. Linné GenMorb. 11 (1763). Dalin (1855).
3) [utlöst ur ssgn RYL-ÖRT] bot. växten Chimaphila umbellata (Lin.) Bart. (jfr RYL-ÖRT 1); stundom äv. (i sht ss. senare led i ssgr) allmännare, om (växt tillhörande) släktet Chimaphila Pursh l. (ngn gg, vidsträcktare) släktet Pyrola Lin. med inbegrepp av det förr i detta släkte inräknade släktet Chimaphila Pursh. Fischerström 4: 36 (1792). PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 27 (om släktet Chimaphila Pursh). Lyttkens Växtn. 434 (1906; om släktet Pyrola). Ursing SvVäxt. Faner. 244 (1944). jfr KLOCK-, SKOGS-RYL.
Ssgr (i allm. till 2): A: RYL-GRÄS. [ifrågavarande växter ha ansetts vara nyttiga mot gikt l. annan värk; i vissa fall kan dock benämningen vara överförd från annan växt l. andra växter] (†)
1) = gikt-gräs 1; äv. om växten Teucrium botrys Lin. Franckenius Spec. B 2 b (1638; sannol. om Ajuga chamæpitys (Lin.) Schreb.). Rudbeck HortBot. 28 (1685; om T. botrys Lin.). Serenius Iiii 4 b (1757; om Ajuga chamæpitys (Lin.) Schreb.).
2) = -ört 1. Franckenius Spec. D 2 a (1659). Fries BotUtfl. 3: 214 (1864).
3) = ormbunke c. Bromelius Chl. 29 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 13 (1716).
4) växten Cynanchum vincetoxicum (Lin.) Pers., tulkört. Haartman Sjukd. 185 (1759). Wahlenberg FlSv. 1: 156 (1824).
Ssg (till -gräs 4): rylgräs-rot. (†) rot av tulkört. Haartman Sjukd. 283 (1759). —
-PYROLA. (†) = -ört 1. Liljeblad Fl. 160 (1798). Därs. 216 (1816). —
-ROT. [med avs. på anledningen till benämningen se -gräs] (†)
1) växten Colchicum autumnale Lin.; jfr hermodadlar. Franckenius Spec. C 3 b (1638). Serenius Kkkk 1 b (1757).
2) (rot av) tulkört; jfr -gräs 4 o. -gräs-rot. Palmberg Ört. 118 (1683). LandtmVännen 81 (1777).
Ssg (till -rot 2): rylrot-gräs. (†) tulkört. Thunberg FlStrengn. 16 (1791). —
(3) -SLÄKTE(T). bot. växtsläktet Chimaphila Pursh. 2SvUppslB 31: 508 (1955). —
(1) -TRÄ. (†) = -träd. Tillandz A 6 a (1683). SvBot. nr 379 (1810). —
(1) -TRÄD. [dvärgbjörkens stam o. grenar äro ofta knotiga] (†) dvärgbjörk. Lindestolpe FlWiksb. 5 (1716). Dybeck Runa 1845, s. 77. —
(1) -TÅG, r. l. m. l. f. bot. växten Juncus articulatus Lin., som har trinda, knutigt ledade blad; jfr knut-tåg 1. Linné Fl. nr 285 (1745). SvNat. 1933, s. 134. —
(jfr 2) -VÄRK, r. l. m. (ryl- 1593. ryle- 1690) [fsv. rylvärker] (†) gikt l. reumatisk värk l. höftvärk. 3SthmTb. 1: 156 (1593). Tranæus Medewij 38 (1690). —
-ÅDER. (†) på utsidan av foten bakom ankeln belägen blodåder som förr öppnades vid åderlåtning mot höftvärk o. d. Palmchron SundhSp. 313 (1642). —
-ÖRT. bot.
1) växten Chimaphila umbellata (Lin.) Bart., som förr användes ss. medel mot gikt o. reumatism o. d., ryl (se d. o. 3); äv. ss. benämning på släktet Chimaphila Pursh. Linné Fl. nr 363 (1755; från Uppl.). Lilja SkånFl. 269 (1870; om släktet). 2SvUppslB 31: 508 (1955).
2) (†) = -gräs 4. Haartman Sjukd. 370 (1759). HushJourn. 1785, jan. s. 238.
3) (†) växten Lathræa squamaria Lin., vätteros; äv. ss. benämning på släktet Lathræa Lin. Liljeblad Fl. 228 (1792; om släktet). Deleen 710 (1836).
B (†): RYLE-VÄRK, se A.
Avledn.: RYLIG, adj. [sv. dial. ryli(g)] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: försedd med valkar l. upphöjningar l. upphöjda ränder o. d.; stundom: vågig; jfr rulig. Snöen var rylig, såsom ett darrande vatten. Linné Skr. 5: 112 (1732). Jorden var här helt bar, sprucken, knagglug, rylig, lik en förmycket giäst Deg. Dens. Öl. 274 (1745). VetAH 1793, s. 93.

 

Spalt R 3335 band 23, 1960

Webbansvarig