Publicerad 1997   Lämna synpunkter
SUCKUMBERA suk1umbe4ra, v.; -ade.
Ordformer
(succomb- 1774—1812. suckumb- (succ-) 1638 osv.)
Etymologi
[jfr t. succumbiren, eng. succumb, fr. succomber; av lat. succumbere, av sub, under (se SUB-) o. cumbere, ligga, till den nasalutvidgade rot med urspr. bet.: böja sig, som föreligger i sanskr. kumba, tjockända på benknota, gr. κυμβη, skål, nor. kump, klump, puckel, ä. sv. hump, bergsknalle (se HUMP, sbst.1). — Jfr SUCKUMBENT]
duka under l. ge upp (för ngt övermäktigt); förlora l. misslyckas (i kraftmätning l. prövning o. d.); ligga under; särsk. o. numera bl. (i skildring av ä. rättsliga förh.) om part i rättegång: få sin talan ogillad, förlora (äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: vars talan blivit ogillad, som förlorat). Der Rederne skulle framdeeles succumbera (i en rättegång). OxBr. 10: 377 (1638). Commisionsomkåstnaden må ankomma på den succumberade parten. 2BorgP 3: 403 (1727). Generalen hemkallas, alt går kräftegången med armeen. Torres partie succumberar. Linné Nem. 160 (1765; uppl. 1968). Mössorne succumberade med 35. emot 72. Tilas Ant. 2: 104 (1769). De som succomberat i denna frågan. HH XXV. 2: 119 (1812). Suckumbera .. (dvs.) ligga under. Ekbohrn (1904).

 

Spalt S 14412 band 32, 1997

Webbansvarig