| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
— jfr BLÅSA AN.
1) (föga br.) rikta en luftström på, blåsa l. (häftigt) andas på. Lex. Linc. (1640, under afflatus). Anblåst var mitt hår af en mäktigt flåsande anda. Adlerbeth Ov. 130 (1818). Han (blir) af (de eldsprutande) oxarne anblåst. Därs. 160. — vbalsbst. med prep. på. Genom Zeus’ anblåsning (πνοιαῖς) på Io föddes .. Epaphos. Palmblad Fornk. 1: 513 (1844). — särsk.
a) om blåsning medelst blåsrör l. medelst bälg. (Denna sten) söndermalen och i Degel .. anblåst 3/4 af en tima, smälter ej. A. v. Swab i VetAH 19: 283 (1758). Lågan af et ljus .. kan anblåsas (medelst blåsrör) och tvingas uti en spetsig stråle. Rinman 1: 272 (1788). Dånande gnistrar / Lågan i essjans djup anblåst. Adlerbeth Æn. 211 (1804, 1811). Malmen .. anblåstes med en bälg. Rääf Ydre h. 1: 12 (1856).
b) [jfr lat. afflare, afflatus] (†) oeg. o. bildl.
α) underblåsa. (Begären) öffua .. sigh .. genom fiendans (dvs. djäfvulens) anblåsande meer och meer. L. Petri Skyld. G 3 a (1572). Anblåsningar, hinder eller förbehåll. Kungör. 11 Okt. 1794, s. B 2 a.
2) (†) blåsa (ngt) på (ngn l. ngt). Med anblåst gift han (dvs. ormen) gifver den tredje sin bane. Adlerbeth Ov. 58 (1818).
3) med afs. på musikinstrument:
a) tonk. om person l. om för ändamålet inrättad bälg: drifva en luftström in i (ett instrument) för frambringande af ton. De förra (bälgarna) anblåsa pedalverket. Brunius Metr. 419 (1836, 1854). Anblåsningen .. sker alldeles så som på marknadsflöjterna. Mankell Mus. hist. 1: 232 (1864; med afs. på orgelns flöjtpipor). Naturtoner .. kallas på horn och trumpet de toner, som åstadkommas blott genom olika anblåsning. A. Lindgren i NF 11: 886 (1887).
b) (mindre br.) med en (medelst munnen åstadkommen) luftström frambringa ton i l. ur (blåsinstrument o. d.), blåsa i l. på. Ludren (dvs. luren) vart högt anblåster. Björner K. o. Gr. 15 (1737). Med trumslag och anblåsning af stora ihåliga Elefants-tänder. Ödmann M. Park 98 (1800). Pan anblåser sin landtflöjt. Adlerbeth Ov. 279 (1818). Wetterbergh Fyra sign. 280 (1843).
4) (†) gm blåsning i blasinstrument gifva signal till (ngt) l. tillkännagifva l. förkunna början af (ngt), utblåsa; jfr AFBLÅSA II 3. (Han) lät vthropa Fredh / Och i Trummeter (dvs. trumpeter) .. / Anblåsa. Olffson Christiern 94 (c. 1640). J. Hastfer (1688) hos Nordin Krigsh. 2: 85. Julefreeden anblåses i hela Rijket. Rudbeck Atl. 2: 619 (1689). — i bild, med öfvergång till 1 b α. Krijgh, som medh Presterlige Trummeter annblåsne och anstiftede äre. Bureus Påfv. stämpl. A 3 a (1604).
Spalt A 1269 band 1, 1898