| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
ANSTÖTA an3~stø2ta (a`nstöta Weste 1: 1951), v. -er, -stötte, -stött, -stött; se för öfr. STÖTA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.); jfr ANSTÖT.
1) stöta till l. emot.
a) tr.
α) [jfr motsv. anv. i mnt., holl. o. t.] (†) stöta till l. emot (ngt). Lijka som man .. wndherstundom en willoghan och smock (dvs. duktig) hest medh sporaner anstöther, ath han testhe bethre löper. L. Petri Gothus 62 b (1564). Vattenbergen, hvilka liksom murbräckor anstötte sidorna (af fartyget). J. Wallenberg 139 (1771).
β) (mindre br.) stöta (ngt emot ngt). Linguales, eller de (ljud) som med tungans anstötande mot tänderne utföras. Scherping Nyckeln 3 (1730, 1754); jfr b.
b) intr.
α) (numera bl. tekn.) stöta (emot ngt) o. därigenom utöfva inverkan på (detta). Triewald Förel. 1: 182 (1735). Det svaga rodrets .. bevarande emot vågornes anstötande och häfvande. Ekeberg Ostind. r. 123 (1773). Den instängda ångan verkar som ett slags dyna, hvaremot pistonen sakta anstöter. Frykholm Ångm. 216 (1881, 1890).
β) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (†) stöta l. törna emot ngt o. däraf röna inverkan. Det .. händer, at man på vägen anstöter och snafvar. Lagerström Bunyan 1: 81 (1727). — i bild. A. Oxenstierna i HSH 37: 147 (1635). Huru man nu emellan desse klipper skall segla rätt, så att man icke någorstädes fahrligen anstöter. RARP 3: 165 (1641).
3) (†) anfalla, angripa, påkomma.
a) om person: anfalla, angripa; jfr ANSTÖT 4 a. Så at man honom (dvs. fienden) .. medh Skyttestycker anstöter och förderffwer. L. P. Gothus Mon. turb. 331 (1629). Lex. Linc. (1640, under peto). — i bild. Så mången migh (dvs. sv. språket) anstötte / Och på migh händer bar. Rosenhane Klag. B 4 a (1658). — bildl. Conflictatus .. Hårt och hefftigt anstödt anfechtat och plågat. Lex. Linc. (1640).
b) om sjukdom o. d.: angripa, påkomma; jfr ANSTÖT 4 b. Ther hon (dvs. pesten) anstöta och befengia (dvs. smitta) begynner, wender hon icke lätteligen igen. P. P. Gothus B 1 a (1590). Der någon siukdom anstöther. Civ. instr. 312 (1626). Huru man sådana Ärliga Män .. må kunna .. för anstötande dödeliga Siukdomar bevara. S. Schützercrantz hos Block Ludwig Fältsiukor 55 (1742). Dät anstötte hånom en feber, incidit in febrem. Schultze Ordb. 5081 (c. 1755).
c) [jfr motsv. anv. i ä. d. o. mnt.] om olycka, besvärlighet o. d.: tillstöta, komma öfver, påkomma, träffa, drabba; jfr ANSTÖT 5. Alt anstötande öfvervåldh. RA 1: 341 (1544). Hwad stoor beswär och .. olägenheeter, Regeringen anstöta. RARP 2: 111 (1634). Där oss någon olycko .. anstötte, skulle fienderne snart tee et annedt mood. A. Oxenstierna Bref 4: 100 (1643). Chronones .. anstötande difficulteter. Därs. 243 (1646). Om honom något menskeligit anstötte (dvs. om han doge). Ehrensten (1660) hos Loenbom Anecd. I. 5: 13 [jfr lat. si quid humani ei contingeret]. Thet som uthi een puncht rörer och anstöter Rijkzens Fundamental- och publique Lagh, kan .. heela Rijkzens compagem (dvs. byggnad) medh sig bringa til afgång. Stiernman Riksd. 1434 (1664). jfr: På alle annstötande tillfälle (dvs. eventualiteter). RARP 7: 231 (1660).
4) [jfr motsv. anv. i ä. d. o. ä. holl.] (föga br.) angränsa, tillgränsa, stöta till; numera nästan bl. i p. pr. Anstötende vmbliggende steder. G. I:s reg. 13: 347 (1540). Saxen och anstötande land. RARP 4: 93 (1647). ”Här anstöta Ringstaholms egor.” Almqvist (1842). Hahnsson (1884). jfr: Continens .. Thet som sammanhenger, anstöter och widrörer. Lex. Linc. (1640). — (†) med prep. med. Gestrikeland som på norre sidan med Thiundaland anstöter. Peringskiöld M. upl. 22 (1710).
5) (†) stöta, såra, förnärma; väcka anstöt hos (ngn); jfr ANSTÖT 7. I .. hafwen så swårligen med orden anstöt en yngli(n)g utaf et förnämt hus härkommen. Österling Ter. 1: 293 (1699; fr. piqué). Församlingen rådvillas, då den till skiftes uppbygges och anstötes. Wingård Skr. 2: 92 (1824).
Spalt A 1814 band 2, 1900