Publicerad 1910   Lämna synpunkter
BINA, v., anträffadt bl. i p. pf. -ad.
Ordformer
(bijna Rudbeckius, beena SUFH)
Etymologi
[möjl. af t. bienen, dialektisk sidoform till bühnen, indränka m. m., motsv. sv. BÖNA, v., af oviss härledning (jfr E. Ljunggren i Landsm. 1905, s. 80 ff.). Formen beena kan vara finl. dial. (jfr Vendell Ordb. ö. östsv. dial. 119 (1904)) l. ock bero på förväxling med BENA, v.1 Emellertid är det också tänkbart, att bina bl. är en dialektisk biform till BENA, v.1 (jfr Ur Vestm.-Dala landsm.-fören. saml. 2: 11 (1880))]
(†) insmörja, smörja? bena? Skola Presterna .. eij .. bruka upflijmatt och beenat håår förlångt. SUFH 5: 192 (1617; ur ett prästmötes i Örebro beslut). Presterna sampt theras hustrur och barn såsom och scholemästare och dieeknar .. (skola) fly lättferdighet vthi klädher .. såsom eij heller bruka upflijnat (möjl.: prydt med band; jfr t. auffleien, auffleiung), bijnat, för långt håår. Rudbeckius Kyrkiost. 28 (c. 1635). Därs. 45.

 

Spalt B 2636 band 4, 1910

Webbansvarig