Publicerad 1919   Lämna synpunkter
BONARE bω3nare2, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[till BONA, v.1]
1) person som bonar l. har till yrke att bona (golf, möbler o. d.). Bonare vid K. Hofvet. Runemarck Sthms vägv. 46 (1789). Bonare, vid Hofvet. Sv:s R:s ständers bevilln. 1810, s. 40. — jfr GOLF-BONARE.
2) (i fackspr.) redskap för boning. Bonare af kårk, lindebast, eller russintågor. Rothof Hush. 638 (1762). — särsk.: rund borste för rengöring af mejerikärl. LAHT 1879, s. 372. Landtbr. bok 3: 704 (1906).
Ssg: (1) BONAR- l. BONARE-FÖRMAN. Bonareförmannen vid k. slottet. SD 1892, nr 330, s. 3.

 

Spalt B 3844 band 5, 1919

Webbansvarig