Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BRÄKEN brä4ken, äfv. 32 (brä´ken Weste), stundom BRÄCKEN bräk3en2 l. 40, r. l. m. l. f. (Månsson Ört. 103 (1628) osv.), äfv. n. (Weste (1807; jämte m.), Lundell (1893; jämte m.)); best. -knen l. -knet; pl. -knar l., ss. n. = (föga br.); stundom BRÄKNE brä3kne2, äfv. bräk3-, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(bräk- 1638 osv. bräck- 1642—1889. -ken 1628 osv. -kne 1628 osv. -kna 1640. Bl. i ssgr är anträffadt: bräk Månsson Ört. 88 (1643: Steenbrääk))
Etymologi
[fsv. brækne (Fries Växtn. 7); jfr d. bregne, eng. bracken o. brake; af ovisst urspr.; kanske snarast besläktadt med BRÄCKA, sbst.2, o. BRÄCKA, v.1]
namn på flera olika, till kryptogamfamiljen Filices (Ormbunkar) hörande växter, särsk. Pteris aquilina Lin., örnvinge; stundom användt som namn på hela ifrågavarande familj; vanl. koll. Månsson Ört. 103 (1628). I åkrar är Bräknet svårt at utrota. Retzius FlOec. 564 (1806). HeimdFolkskr. 37: 11 (1896). — jfr STEN-, SÖT-, ÖRN-BRÄKEN m. fl.
Ssg: BRÄKEN-VÄXT. bot. ormbunke.

 

Spalt B 4464 band 5, 1924

Webbansvarig