| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
DEPOSITOR depω3sitor2 l. 0400, m., i bet. 1 äfv. ig. l. (om juridisk person) r.; best. -n, i best. anv. äfv., särsk. i bet. 2, utan slutartikel; pl. -er dep1ωsitω4rer l. de1-, l. -på- l. -po-, l. depωs1– l. depω1– l. depos1-. Anm. I ä. tid användes ordet äfv. med genomgående lat. böjn., t. ex. depositorem (ack. sg.) Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 3 (1640), depositore (abl. sg.) Därs., depositoris (gen. sg.) Bidr. t. Åbo hist. I. 11—12: 215 (1688).
1) [jfr motsv. anv. i eng. o. lat.] (föga br.) person som gör (l. gjort) en deposition, deponent (se d. o. 1); jfr DEPOSITÖR. Deponent eller Depositor kallas den som inlemnar något i förvar. Åstrand 1: 177 (1855). A. P. Danielsson i 2 kam. prot. 1878, 1: nr 14, s. 4.
2) [jfr motsv. anv. i t. o. nylat. (Fabricius Die akad. deposition 48 (cit. fr. 1545))] (fordom) (af universitet särskildt utsedd) person som förrättar studentdeposition. Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 3 (1640). Rudbeck Bref 135 (1676). Depositor, och jämväl efter depositionen Spole, Decanus, höllo sina Orationer på Swenska. Loenbom K. XI 8: 212 (1689). Ceremoniens ledare, depositorn, hvilken konsistorium vanligen utsåg bland de skickligaste magistrarne. Annerstedt UUHist. 1: 381 (1877). Hvarje universitet hade sin särskilde, af konsistorium utnämnde ceremonimästare för (depositions-) akten, en ”depositor”, hvilken af hvar och en, som skulle deponera, åtnjöt ett visst arfvode. Weibull Fr. Lund o. Lundag. 160 (1882). Thelin .. blef (1687) den siste depositorn (i Uppsala). Fyra år senare graflades institutionen. Annerstedt UUHist. II. 2: 395 (1909).
Spalt D 962 band 6, 1910