Publicerad 1910   Lämna synpunkter
DEPOSUIT, sbst.
Etymologi
[af mlat. deposuit (ludus deposuit), ett af namnen på narrfesten l. kanske närmast benämning på ett enskildt moment af denna, eg. perf. akt. ind. 3 pers. sg. af lat. deponere (se DEPONERA); benämningen har föranledts däraf, att man, då narrbiskopen l. narrpåfven afkläddes tecknen till sin värdighet, hvilka öfverlämnades till den nyutsedde efterträdaren, sjöng den i Versio vulgata med ’deposuit’ begynnande versen af’Magnifikat’ l. jungfru Marias lofsång (Luk. 1: 46-55): deposuit potentes de sede et exaltavit humiles, The mechtigha haffuer han satt aff sätet, och vpsatt the ringa (Luk. 1: 52, Bib. 1541); jfr Du Cange. Jfr beträffande ordets uppkomstsätt MAGNIFIKAT äfvensom AVEMARIA, FADERVÅR, PATERNOSTER, TEDEUM]
(†)
1) eg. benämning på narrfesten; bildl. i uttr. spela (dvs. leka) deposuit med (ngn), låta (ngn) undergå en skymfligt förnedrande l. nedsättande behandling (i ngt afs.). Huru then förslagne Tyrannen och hans Rådhgiffware förmeente sigh wilia .. speela Deposuit medh Adels Jungfrur, leffwererandes them sina stalldrängiar til Männ. Phrygius Föret. 17 (1620).
2) snöplig förlust af innehafd ställning l. åtnjuten förmån l. heder o. d. Uthi itt förnembligit barssölsgiästabudh .., då offtabe(mäl)te präst medh sin otijdigheet .. giorde heela Adeliga Freqvencen olustigh, att han derföre moste medh wahnheeder och deposuit afträda. Växiö domk. akt. 1678, nr 250.

 

Spalt D 965 band 6, 1910

Webbansvarig