| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DOMINIUM dωmi4nium l. do- l. då-, n.; best. -iet, i best. anv. äfv. utan slutartikel.
(föga br.)
1) herravälde, höghetsrätt, öfverhöghet; konkret: område hvaröfver ngn (i sht en stat) är herre. Det prætenderade dominium öfwer Wäserströmmen. Sv:s traktater VI. 1: 313 (1648). Sahlstedt (1769). — (tillf.) bildl.: gebit; jfr DOMÄN 3. (E. J. Bäck) blef .. advokat och därmed var han på sitt rätta dominium. Ahrenberg Män. 2: 29 (1907).
2) jur. äganderätt. Dominium är en rättighet at hafva sådana saker, som ägas kunna, såsom sina och them effter egit behag nyttia. Nehrman Inl. t. jur. civ. 116 (1729). Förlänta gods, .. öfver hvilka .. (kronan) aldrig förlorar sitt dominium. Agardh (o. Ljungberg) Stat. II. 2: 335 (1856).
Anm. Ss. ssgsform till dominium (dock bl. i ssgn DOMINIALGODS, domanialgods) begagnas DOMINIAL- [af t. dominial-]; jfr DOMANIAL-. Wikforss (1804; under domänengut). Falbe-Hansen (1911).
Spalt D 1943 band 7, 1920