Publicerad 1920   Lämna synpunkter
DOMINANT dωm1inan4t l. dom1-, äfv. dω1-, stundom -aŋ4t, sbst., i bet. 1 m.||ig.; i bet. 2 r. ((†) f. Envallsson Mus. lex. (1802; om formen dominante), Weste (1807)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äfv. skrifvet dominante. Londée Kellner 70 (1739). Envallsson Mus. lex. (1802). Anm. I ä. tid användes äfv. den lat. formen dominans. Londée Kellner 22 (1739; i bet. 2 a))
Etymologi
[jfr AUSKULTANT : AUSKULTERA m. fl.]
sbst. till (DOMINANT, adj., o.) DOMINERA.
1) [jfr DOMINANT, adj. 1] (tillf.) till DOMINERA I 1: den härskande l. bestämmande l. ledande, herre. Ett enda grepp hade gjort .. (Turkiet) till dominanten i östra Europa. A. Quennerstedt i Karol. förb. årsb. 1910, s. 194.
2) till DOMINERA I 3.
a) [efter fr. (note) dominante, dominerande ton (i en tonart), tidigast uppvisadt hos S. de Caus Institution harmonique (1615) i anv. om det femte tonsteget i autentiska samt det fjärde i plagaliska kyrkotonarter (se Riemann Gesch. d. musiktheorie 381 (1898)); jfr t. dominante, eng. dominant, sbst., it. (nota) dominante] mus. i den moderna harmoniläran: benämning på en tonarts kvint, särsk. (utanför ssgr alltid) dess öfverkvint, som utgör grundton i det ackord, dominantseptimackordet, hvari tonarten framträder mest karakteristiskt. Tonisk dominant, dominant i ett tonstyckes hufvudtonart. Londée Kellner 70 (1739). Egendomligt nog slutar denna sång på dominanten. PT 1899, nr 154, s. 3. Marschen skrällde så gud sig förbarme, men det var ingen som hörde annat än treklang och dominant. Essén Hans excellens av Madagaskar 54 (1916). — i bild. Alla färgerna stämde i ett enda klingande ackord och bladens ljusgröna, dämpade grönska bildade en mjuk, välljudande dominant till denna tonmassa. Strindberg Blomst. 4 (1888). — jfr BI-, UNDER-, VÄXEL-, ÖFVER-DOMINANT.
b) [jfr DOMINANT, adj. 2] (ny anv.) biol. till DOMINERA I 3 d; om bastard som af ett klufvet egenskapspar företer den dominerande egenskapen. Avkomman efter andra generationens dominanter. Kajanus Biol. skisser 24 (1911).
Ssgr (till 2 a): DOMINANT-ACKORD. ackord på en tonarts dominant; särsk. dominantseptimackord. Byström Vierling 20 (1821). —
-SEPTIMA. septima till en tonarts dominant. Byström Vierling 46 (1821). —
-SEPTIM(A)-ACKORD. septimackord på en tonarts dominant (med stor ters, ren kvint o. liten septima), hufvudseptimackord. Byström Vierling 90 (1821). Införandet af det fritt anslagna dominantseptimackordet, hvarmed det afgörande steget togs från det äldre till det nyare tonsystemet, tillskrifves Claudio Monteverde (omkr. 1590). NF 3: 1348 (1880). —
-SLUT. C. F. Bergstedt i Frey 1850, s. 228. —
-TERS. ters till en tonarts dominant. —
-TREKLANG. treklang på en tonarts dominant.

 

Spalt D 1939 band 7, 1920

Webbansvarig